Kry igen!

 
Tack för alla uppmuntrande krya-på-dig-hälsningar! Tre dagar med feber blev det, och det blev det inte mycket gjort - man får liksom snor i hjärnan med, så inget funkar. Men på annandagen kändes det mycket bättre, och vi for med Denver för lite hoppning i ridhus.
 
Det var väl timat, för innan hade vägen varit alltför hal, och redan nästa dag var det blankis med vatten på, så då ville jag inte fara med transporten. Men på annandagen gick det fint, och Unni och Denver jobbade på bra med olika titt-hinder, där värsta spöket var en filt som hängde över bommen. Julklappar och annat var inte så farligt.
 
På eftermiddagen red Ella och jag ut i fantastiskt soligt väder och gnistrande snö - årets Staffansritt, kanske vi kan säga. Jag red Aska och Ella Desolett, och Aska tyckte det passade bra att vi tog täten och travade energiskt iväg bortåt. Man blir så fantastisk glad bara av att vara med en så härlig unghäst, och hon skötte sig strålande hela turen. När det sedan var snorhalt nästa dag, så passade det ju ändå att vila efter lite mer ridning än vanligt.
 
Så då blev det en dag med mycket föreningsarbete. Städa hemsidan, få undan lite mejl, få klart skrivelser av olika slag. Ja, alltså mest sådant jobb som bara syns om det inte blir gjort...
 
Vi har också tränat fölen, och det var väl möjligen det som inte var så optimalt i det soliga vädret. Just som vi kommit upp till vägen och stod och myste lite där, så blev det ett rejält snöras från boningshusets tak. Ett stort swish, en rejäl duns och så den vita snöns rörelse blev lite mer än de båda äventyrslystna unga damerna var redo för utan mammas stöd. Ella och jag befann oss plötsligt stå kvar där ensamma... Vi hann inte ens försöka stoppa dem.
 
Men sedan de rusat till mammorna vid grinden, ungefär 50 meter bort, så vände de och kom skrittande mot oss igen. Kanske för att kolla hur det gått för oss, eller för att kolla vad det var. Lite skeptiska var de, men vi gick tillbaka till samma plats och det var helt ok. Och eftersom all snö rasat ner i första raset så var det lugnt sedan...
 
Igår fick de istället promenera med varsion vuxen häst. Vägen var för hal, så det blev lite turer här och var runt på gårdplan och så. Ina gick med Desolett och Iska med Aska. Aska tyckte att lillasyster var lite fjantig och gick dessutom fort som vanligt, men Desolett var en klok lärtant, så jag tror hon får ta hand om båda nästa gång. Hon var verkligen perfekt stöd för Ina, som då vågade allt vi bad henne. Aska fick sedan träna lite tömkörning, som bjöd på bra ljudeffekter med linorna. Det var kras-is på ridbanan, så det lät en del om linorna. Vi passade också på att köra över en bom för ytterligare träning. Det finns mycket man kan göra även när underlaget är sådär. Och det är så härligt att orka vara ute med unghästarna igen!
 
2 kommentarer

Aska är helt knäpp

 
"Aska är helt knäpp hon galoppera över muren" stod det i ett sms till mig i förra veckan. När Unni var i hagen för att hämta Denver tog Aska genvägen över stenmuren istället för att gå långa omvägen runt.
 
Muren är i hagen, en gammal stengärdsgård, och hon är inte den första som gör den bravaden. Haldol gjorde det jämt, också han i galopp allt som oftast. En del andra har tagit sig över i skritt. Lite svårt att fatta hur det funkar med skor bland alla stenar, men det gör det. Haldol brukade galoppera nerför berget också i samma hage. Inga problem det heller. Om det är knäppt eller OK kan man kanske tycka olika om.
 
Det kan ju också bero lite på vem man är. Om man som Aska är tre år, pigg och nyfiken på allt i livet, så måste man väl prova. Så lite senare när hon var i stallet passade hon på att putta ner alla borstar som låg på kanten mellan boxarna. En borste landade på Unnis fot, och då steg hon väl inte precis i graderna... Sedan sträckte hon sig fram över boxdörren, runt gallret och spanade in i Denvers box framifrån. Det kunde ju finnas något som hon missat.... Unni muttrade och jag log.
 
Unni var nöjd när jag fått på selen och vi gick ut. Och det var vi med. Jag blev helt imponerad av min duktiga unghäst. Hon vill så mycket att det har varit lite svårt att förstå att ibland är det man ska göra just ingenting. Eller alltså bara stå still och vänta.
 
Vi har tränat på det en hel del. Jag har inte tyckt att det är läge att gå vidare i inkörningen förrän det funkar. Så vi har tömkört och gjort korta halter, och längre halter. Bara stå stilla, helt och hållet. Få en morot till om man fortsätter stå. Jag går fram och tillbaka mellan min position och Askas huvud. Klappar lite, en morot ibland, bara väntar. Och ibland bara en kort halt och så vidare. Under tiden har styrningen också blivit mycket bättre. Funkar fint nu.
 
Den dagen (med borstputtande) hade jag med mig linor och svängel. Första gången med svängel. Linor har hon dragit ganska många gånger, först en och sedan två. Aska stod som ett ljus medan jag hängde tömmen över ryggen, satte fast linor och kopplade på svängel. Sedan gick vi. Lydigt, lugnt och precis som om hon inte gjort annat.
 
Så nästa dag avancerade vi ett litet steg till. Jag kopplade på en skiva av ett däck i svängeln. Det skrapade lite och tog emot lite mer. Inga problem, sa Aska. Hon knegade runt mellan alla hinder som Unni byggt upp på banan dagen innan. Bra att ha något att styra runt mellan.
 
När vi var klara testade jag stillaståendet ett steg längre än förut. När hon var frånspänd lät jag henne stå kvar medan jag plockade under svängel och däck. Ett öra på mig, och stod precis lika stilla som innan. Hon har förstått att det också kan vara en uppgift. Så nej, knäpp är hon inte alls, bara lite härligt nyfiken och vill mycket. Det kan man ibland bli tokig på, men det är ju också det jag kan bygga på. Min härliga häst!
 
 
 Dagen därpå blev det sadel istället för sele. Vi testade hoppsadeln eftersom hinderna stod kvar. Men jag nöjde mig med ett kort pass i skritt. Aska stod perfekt still vid pallen när jag satt upp, och var duktig och skrittade på fint sedan. Grunderna var användbara här med. Kanske är jag lite galen som rider henne helt själv trots att hon är väldigt lite riden. Men hon är ju inte knäpp, så det verkar helt ok. 
 
1 kommentar

När kan man ta nästa steg?

 När kan man hänga på en svängel och ett däck i linorna? När är det dags för vagn?
 
Frågorna om inkörning poppar upp lite här och där. Rätt ofta handlar de om när det är dags att ta nästa steg i processen. Koppla på linor, dra något, använda släpa och så vidare.
 
Jag kan känna igen det. Har varit där själv. Man vill ju vidare. Komma till målet att få åka efter sin häst. En mäktig känsla!
 
Svaret är väl så enkelt som att när hästen är trygg med det förra steget, så kan det vara dags att börja fundera på nästa. Sedan är det kanske inte alltid så lätt att veta det som man kan tro. Hur stabilt är det? Har hästen uppfattat det som vi tror? Helt säkert är att det tar olika tid för olika hästar.
 
Jag tänker lite annorlunda nu än förr. Tänker att Aska är bara tre år, växer en hel del ännu, och att målet är att hon ska fungera i minst 20 år till, gärna mer. Så vi har inte så brått.
 
Jag försöker variera träningen, göra lite olika saker. Men också bekräfta och befästa. Hon har gått med en lina rätt många gånger. Både på höger sida och vänster sida, men bara en. Hon har hunnit med att krångla in den mellan bakbenen, höra rasslet, känna den mot benet och få lite motstånd i den.
 
Så nu kopplade vi på båda. Eller först en, och sedan en till efter ett varv. Det var hur lätt som helst. Hon fortsatte skritta lugnt, svänga och stanna som jag ville. Så jag kunde nog gjort det tidigare. Jag kunde nog ha kopplat på en svängel och däck med.
 
Men det tar vi en annan dag. Jag tänker lite mer som min morfar nu när jag blivit lite äldre, och kanske lite klokare. "Det syns inte efteråt hur lång tid det tog. Men det syns hur det blev."
 
1 kommentar