När kan man ta nästa steg?

 När kan man hänga på en svängel och ett däck i linorna? När är det dags för vagn?
 
Frågorna om inkörning poppar upp lite här och där. Rätt ofta handlar de om när det är dags att ta nästa steg i processen. Koppla på linor, dra något, använda släpa och så vidare.
 
Jag kan känna igen det. Har varit där själv. Man vill ju vidare. Komma till målet att få åka efter sin häst. En mäktig känsla!
 
Svaret är väl så enkelt som att när hästen är trygg med det förra steget, så kan det vara dags att börja fundera på nästa. Sedan är det kanske inte alltid så lätt att veta det som man kan tro. Hur stabilt är det? Har hästen uppfattat det som vi tror? Helt säkert är att det tar olika tid för olika hästar.
 
Jag tänker lite annorlunda nu än förr. Tänker att Aska är bara tre år, växer en hel del ännu, och att målet är att hon ska fungera i minst 20 år till, gärna mer. Så vi har inte så brått.
 
Jag försöker variera träningen, göra lite olika saker. Men också bekräfta och befästa. Hon har gått med en lina rätt många gånger. Både på höger sida och vänster sida, men bara en. Hon har hunnit med att krångla in den mellan bakbenen, höra rasslet, känna den mot benet och få lite motstånd i den.
 
Så nu kopplade vi på båda. Eller först en, och sedan en till efter ett varv. Det var hur lätt som helst. Hon fortsatte skritta lugnt, svänga och stanna som jag ville. Så jag kunde nog gjort det tidigare. Jag kunde nog ha kopplat på en svängel och däck med.
 
Men det tar vi en annan dag. Jag tänker lite mer som min morfar nu när jag blivit lite äldre, och kanske lite klokare. "Det syns inte efteråt hur lång tid det tog. Men det syns hur det blev."
 
1 kommentar

Blandad träning

Aska får träna på lite av varje, och det gillar hon. Hon är glad bara hon får vara med, och det är ju precis som det ska det.
 
Under långhelgen i förra veckan blev det ingen löshoppning, men det hade vi å andra sidan gjort flera gånger i veckan innan. Annars fick hon prova en hel del olika saker.
 
 
Ella tränade visning med henne, och vi provade fina uppvisningstränset. Det satt fint och hon skötte sig bra. Hon är anmäld till sommarpremiering, en utställning och så riksutställningen. Det blir hennes äventyr i år, och jag tror hon ska tycka det är roligt. Hon är visad två gånger på sommarpremiering (som ett- och tvååring), och nu hoppas vi att hon ska göra det bra i år med.
 
 
 
Jag har också tömkört ett par gånger till. Nu funkar styrning och stopp, och hon har förstått att man inte backar, i alla fall inte förrän man blir ombedd att göra det. Vi lade till ett moment i form av att fästa en draglina i selen. Först på ena sidan, och sedan flyttade vi den till andra sidan. Ella fick gå med som stöd, men det var inga konstigheter alls. Vi nöjde oss ändå där, och sparar att ta två linor till en annan gång.
 
I söndags blev det dags för tredje ridturen. Hittills har det varit väldigt korta pass, bara några få steg på gårdsplanen med ryttare. Nu red Unni flera varv i skritt på ridbanan. Start och stopp och svänga, med mig som ledare med vid sidan. Aska knallade på som om hon inte gjort annat, så det blev högsta beröm.

Jag har sagt det förr, men säger det igen: Det är roligt med unghäst!
 
 
 
0 kommentarer

Lär sig fort

 
Jag påminns nästan varje gång jag tränar henne att Aska lär sig oerhört fort. Jag är van att många fjordingar är lättlärda, och jag vet också att Muskas avkommor är kvicka i tanken och signalkänsliga. Men Aska är nog ändå mer än alla andra jag tränat.
 
Hon är jättekul. Motiverad, lyhörd och arbetsvillig. Helt nöjd med att vara med mig. Igår gick Unni och Denver bort från ridbanan när vi bara varit där en kort stund. Det spelade ingen roll. Det var hon och jag. Vi tömkörde, och hon lyssnade och kollade vad jag ville hela tiden. Ville tjäna beröm och en och annan morot.
 
Men det gäller att vara på topp själv med en sådan unghäst. Jag har tömkört henne tre dagar i rad, nu tre korta pass på ridbanan. Första dagen var hon mest pigg, men slutade takta efter en stund och visade att hon mindes vad vi tränat tidigare. Kunde svänga och stanna.
 
Vi tränar en hel del på att stanna och att stå still.  Det går bättre och bättre. Men en gång tror jag att jag råkade missa timingen. Moroten kom inte förrän hon både stannat OCH tagit ett par steg bakåt. Efter det började hon backa ett par steg varje gång vi stannade.... Inte hennes fel, utan jag som inte var lika kvick som hon.
 
Efter en stund till så var hon säker på vad jag menade. Stannade fint, stod sedan stilla och väntade. Kunde också stå kvar och så kom jag med en morot till. Bra! Och hon skrittade lugnt och med långa kliv, och kunde svänga med riktigt hygglig precision åt båda håll. Härliga häst!
 
Samma sak säger jag om Askas faster Desolett. Hon har hunnit bli 18 år och är lite mer förlåtande. Tur det, för jag gör många fel när jag rider. Men åh, vad bra hon går när jag gör rätt. Jag satt av med ett stort leende efter gårdagens träning. Från att känna sig misslyckad förra veckan var jag nu bara så glad och med en jättefin känsla. Runda fina och stadiga volter i både trav och galopp, en bakdelsvändning som det inte fanns något alls att klaga på - helt klart tävlingsmässig sa Inger, och en fin form och lösgjordhet.
 
Då bara njuter jag! Jag är inte lika snabblärd som Aska, men jag måste säga att under Ingers kloka ledning har jag utvecklats en hel del på de senaste månaderna, och börjar jobba bort en del ovanor. Det är nog bra tills jag ska börja rida Aska lite mer på riktigt - då behöver jag vara i bra ridform för att ha en chans att göra henne rättvisa. Om jag klarar det så tror jag att hon har mycket att bjuda på. Till dess njuter jag i fulla drag av Desolett som ridhäst och lägger grunden för påläggskalven. Och sedan jag fick se den här bilden har jag sett till att sitta snyggare och effektivare. Har ingen bild, men det känns skillnad!
 
0 kommentarer