Djurens bästa vän...

"Du är djurens bästa vän, unga veterinär" - ja, nog minns jag ännu orden från sången vi sjöng under utbildningen. Och visst är det sant att vi veterinärer arbetar för djurens bästa och i allmänhet tycker mycket om djur.
 
Men det är inte alltid som det blir uppskattat... I varje fall inte av djuren. Vi försöker göra det så bra vi kan för dem, och vi arbetar för deras bästa. Men det vet väl alla djurägare att det är inte alla djur som precis tycker om veterinärbesöken.
 
Det kan bli extra jobbigt med ens egna djur. Hos de flesta av mina djur har jag ett stort förtroendekapital. Så jag kan vaccinera hästarna utan att de bekymrar sig det minsta. Humle avskyr alla behandlingar, och allra mest kloklippning, men han står ut. Och han studsar omkring galet hoppsig när eländet är över.
Men katterna är inte lika snabba att förlåta. De tycker att det är kränkande att bli vaccinerade. Jag försöker med lämpor, klappar och tvingar så lite som möjligt. Men Biceps låter sig inte luras så lätt... Han drar iväg som en pil efteråt. Tittar misstänksamt på mig.
 
Inte så många veckor efter vaccinationen var det dags för fästingmedel, när vårvärmen kom. En baggis kan man tycka: några droppar i nacken och sedan är vi klara för många veckor framåt. Det gör ju inte ont alls. Triceps fann sig i det utan större funderingar, men Biceps stack. Han tänkte inte vara med. Så jag fick anlita Bulvan. Peppe kunde klappa honom några timmar senare, och då följde han med in i sadelkammaren. Där blev vi instängda tillsammans, katten och jag, och då var det inte svårt det minsta.
 
Men han blev sur ändå. Så lite förvånad var jag när han kom och ville bli klappad när jag stod på ridbanan, efter att bara ha blängt på mig flera dagar. Och det var nog ett misstag. Efter några mysiga klapp där han kråmade sig så hoppade han till som han sett ett spöke, och så stack han igen. Det är tydligt: han har inte förlåtit.
 
Jag får trösta mig med att det var enklare med Humle. Han glufsade glatt i sig sin tablett med fästingmedel, och tittade sedan hoppfullt efter en till. Men den får dröja, troligen minst tre månader. Men det känns ju skönt att han tycker att det är lätt, och att godis kan kompensera för kloklippning. Under tiden får jag jobba på att bli vän med katten igen... Och jo, det går åt rätt håll. Sakta... Men nu får jag klappa utan misstänksamma blickar, ibland. 
 
På bilderna ses katten Atlas, som tyvärr inte är kvar hos oss längre, samt västgötaspetsarna Humle och Inti (och bara Humle lever).
 
 
0 kommentarer

Marskatter?

 
 
Man pratar ju om marskatter, och jag tänker att man med det menar att många honkatter kommer igång med löpning ungefär i mars. Här säger man till och med ofta att de marsar.
 
Våra kastrerade hankatter kan väl inte precis marsa. Men något påverkas de av. Jag hoppas att det är tillfälligt och att deras tjuriga och snarstuckna humör ska gå över igen. Biceps och Triceps brukar kunna ligga tätt tillsammans och sova, och de har sett ut att trivas med det också.
 
Nu är de stirriga och virriga, och rätt som det är ryker de ihop. Det har varit så ibland innan, men nu är det värre än någonsin. Jag har innan trott att det har hängt ihop med när andra katter varit mer på vår gård. Kanske är det så nu med, men jag är inte säker.
 
De båda är nästan jämngamla, och kom hit tillsammans från samma gård som kattungar. Biceps är lite äldre än Triceps, och vi har bara de två katterna. Man brukar ju säga att kullsyskon är optimalt, men Biceps hade ingen bror, och jag ville helst ha två hanar, så det fick bli dessa två.
 
Det känns trist att de ska bråka. Jag vet ju att det inte är helt ovanligt med katter att det blir så. Men jag hoppas att de ska bli kompisar igen. Kanske när mars är slut? Kan man hoppas på det?
0 kommentarer

Livsnjutare

 
Stallkatterna tar verkligen vara på det bästa i varje stund. Självklart tror de att vi alltid ska serva dem med det bästa.
 
Så plötsligt kände jag att någon drog i spöet, när jag stod och väntade vid boxen. Det var en katt som tyckte at den vippande änden var kul att leka jaktlek med. Boxade och busade tills vi var klara och gick ut.
 
Och när januarikylan biter så hittar man dem tillsammans i kattsängen. Med ögon som springor kisar de på mig som far omkring och fixar. Bra att ha en tjänare, ser de ut att tycka, men var vänlig stör inte.
 
1 kommentar