Gör inte det svåra svårare

Jag har varit med om att avliva många djur, och om att hjälpa djurägare till att fatta det tunga beslutet att avliva sitt djur. Ibland är det deras allra bästa vän, ibland den enda de har. Även när det inte är så, är det oftast ett svårt beslut. Och man vänjer sig inte.
 
Det händer att det blir akut, att beslutet måste tas nu, fast man inte fick någon förvarning. Det är tufft. Det är vanligare att de kommer smygande, de saker som gör att livskvaliteten inte längre är bra. Frågan är om inte det är svårare för de flesta.
 
Var ska man dra gränsen? Hur länge kan man vänta? När är det dags? Hur vet man? Och kan de inte bara dö stilla i sömnen - det vore ju skönast? Fast det händer inte så ofta.
 
Jag tror att de flesta ändå vet när det är dags. Om de är beredda att lyssna på sitt djur, och sätta djurets bästa i första rummet. Fast beslutet är svårt.
 
Det finns några som inte ser det, eller inte vill se. Då kan det bli mitt ansvar som veterinär att berätta, få dem att förstå. Svåra samtal, men nödvändiga.
 
Ibland får man som djurägare en annan sorts samtal. De kan komma från vem som helst, och ibland även från en veterinär. Dessa samtal handlar om att försöka lite till, prova någon behandling eller bara ge lite mera tid. Ibland är det rätt, men ibland är det fel. Vad vi än gör så kommer ändå en dag den punkt när livet inte längre varar längre. För oss alla. Det kan vara bra att påminna sig om i dessa lägen.
 
Jag har nämligen träffat många fler djurägare som ångrar att de förlängde lidandet, än jag har hört någon säga att de hade för bråttom att besluta om avlivning. Även om behandlingen lyckades och de fick ännu en tid med sitt djur så händer det att de ångrar sig. Inser att det var mer av egoistiska skäl än av omsorg om djuret, sin bästa vän.
 
Så jag vill be dig om en sak: När du pratar med någon som överväger att fatta beslut om att avliva sitt djur. Lyssna och var där. Men försök att låta bli att ställa frågan om djuret inte kan leva lite till. Du riskerar att göra det svåra ännu svårare med den frågan. Ofta kan nämligen djuret leva lite till. Frågan är dock hur. Om det blir en bra sista tid. När man tittar på det i backspegeln så är det ofta just det man värderar. Alltid svårare framåt än bakåt.
 
Och om du står inför det svåra beslutet själv: försök att hitta någon som du litar på om du behöver diskutera det hela. Man kan behöva stöd i det svåra, och hjälp att se klart. Och att minnas att detta är du skyldig din vän. Fast lätt blir det aldrig.
 
0 kommentarer

Det luktar lik

 
"Är det någon som har sett Fisen de senaste dagarna?" I slutet av augusti insåg vi att ingen hade sett vår katt Triceps, oftast kallad Fisen, på några dagar. Vi matar katterna morgon och kväll, och de kan också komma och gå som de vill genom kattluckan som öppnar för deras chipmärkning, så det är inte varje gång vi ser båda katterna.
 
Men det gick åt mindre foder, och det brukar inte dröja flera dagar mellan gångerna. Så vi började bli oroliga. Vi kollade på alla ställen som vi kunde komma på där han kunde blivit instängd. Men ingen katt, utom Plupp eller Biceps då. Han kom fram hela tiden och verkade faktiskt lite ensam. Ville alltid få lite kontakt så fort vi kom ut.
 
I helgen började det lukta illa, liklukt i ett förråd. Det var en massa äckliga flugor där också. Peppe letade noga och lyste i alla skrymslen. Men ingen katt syntes till. Nu anade vi det värsta.
 
I måndags hittade Peppe honom. Han låg död på golvet på höskullen i mellanrummet mellan några rundbalar halm. Precis vid de balar som katterna ofta ligger uppe på, och som har en fin kattgrop i mitten. Jag tror att de ibland ligger där nere också, mellan balarna.
 
Vi funderade mycket på om han kunde ha misslyckats med att ta sig därifrån. Men vi har svårt att tro det. En frisk katt borde lätt kunna klättra upp. Det finns plats. Mera troligt att han blivit skadad eller sjuk, kanske påkörd, och gått undan till en säker plats.
 
Vi får aldrig veta säkert. Det är sorgligt att han är död, men trots allt bättre att veta. Han var full av vidriga fluglarver och stank när vi fann honom - det var ju så vi kom det på spåren. Lukten kom inte från golvet (vi trodde först att han krupit in under där) utan uppifrån till förrådet. Jag undersökte honom summariskt och hittade inget speciellt. Normal i hullet, inga uppenbara frakturer. Men i förruttnelse och full i larver, så jag öppnade honom aldrig.
 
Han dog alldeles för tidigt, och vi får aldrig veta om vi hade kunnat hjälpa om vi hittat honom tidigare. Men vi är i alla fall glada att han inte låg död i förrådet. Nu tror vi att han valde denna halmgrotta som en plats att vila. Vila i frid, Fisen.
 
Vi har också pratat om hur svårt det är hålla koll på stallkatter. De lever ett fritt liv, kommer och går. Det kan vara svårt att veta vilken dag man senast såg dem. Så nu har vi infört att vi i stallalmanackan sätter ett streck på varje dag som någon sett katten frisk och normal. Så vet vi säkert när vi såg den senast. Det hade nog inte hjälpt Fisen, för jag tror inte vi hade hittat honom där i tid (eller det kanske redan var för sent när han gick dit) men det kan ju hjälpa en annan gång.
 
 
0 kommentarer

Djurens bästa vän...

"Du är djurens bästa vän, unga veterinär" - ja, nog minns jag ännu orden från sången vi sjöng under utbildningen. Och visst är det sant att vi veterinärer arbetar för djurens bästa och i allmänhet tycker mycket om djur.
 
Men det är inte alltid som det blir uppskattat... I varje fall inte av djuren. Vi försöker göra det så bra vi kan för dem, och vi arbetar för deras bästa. Men det vet väl alla djurägare att det är inte alla djur som precis tycker om veterinärbesöken.
 
Det kan bli extra jobbigt med ens egna djur. Hos de flesta av mina djur har jag ett stort förtroendekapital. Så jag kan vaccinera hästarna utan att de bekymrar sig det minsta. Humle avskyr alla behandlingar, och allra mest kloklippning, men han står ut. Och han studsar omkring galet hoppsig när eländet är över.
Men katterna är inte lika snabba att förlåta. De tycker att det är kränkande att bli vaccinerade. Jag försöker med lämpor, klappar och tvingar så lite som möjligt. Men Biceps låter sig inte luras så lätt... Han drar iväg som en pil efteråt. Tittar misstänksamt på mig.
 
Inte så många veckor efter vaccinationen var det dags för fästingmedel, när vårvärmen kom. En baggis kan man tycka: några droppar i nacken och sedan är vi klara för många veckor framåt. Det gör ju inte ont alls. Triceps fann sig i det utan större funderingar, men Biceps stack. Han tänkte inte vara med. Så jag fick anlita Bulvan. Peppe kunde klappa honom några timmar senare, och då följde han med in i sadelkammaren. Där blev vi instängda tillsammans, katten och jag, och då var det inte svårt det minsta.
 
Men han blev sur ändå. Så lite förvånad var jag när han kom och ville bli klappad när jag stod på ridbanan, efter att bara ha blängt på mig flera dagar. Och det var nog ett misstag. Efter några mysiga klapp där han kråmade sig så hoppade han till som han sett ett spöke, och så stack han igen. Det är tydligt: han har inte förlåtit.
 
Jag får trösta mig med att det var enklare med Humle. Han glufsade glatt i sig sin tablett med fästingmedel, och tittade sedan hoppfullt efter en till. Men den får dröja, troligen minst tre månader. Men det känns ju skönt att han tycker att det är lätt, och att godis kan kompensera för kloklippning. Under tiden får jag jobba på att bli vän med katten igen... Och jo, det går åt rätt håll. Sakta... Men nu får jag klappa utan misstänksamma blickar, ibland. 
 
På bilderna ses katten Atlas, som tyvärr inte är kvar hos oss längre, samt västgötaspetsarna Humle och Inti (och bara Humle lever).
 
 
0 kommentarer