Bästa platsen

Medan hästarna verkar trivas fint ute, så passar katten på att mysa i lIgghallen. Plupp tog bästa platsen uppe på högen av halm, sista delen av rullen. Han hälsar att han inte vill bli störd. 
 
0 kommentarer

Som vanligt - igen!

Tänk vad man kan bli glad över att något är som vanligt. Särskilt när det inte varit så en tid. Då inser man vad det är värt.
 
För ett par dagar tog jag den här bilden på morgonen. Hungrig katt som stirrar bestämt in i farstun och undrar var hans frukost är. Jag har suckat över honom mer än en gång. Skrattat ännu fler.
 
Men så för drygt en vecka sedan var det inte alls så. På morgonen kom visserligen båda katterna till maten. Men på kvällen var det inte uppätet. Biceps ("Plupp") var sig lik, men Triceps ("Fisen") mådde inte bra. Han tog en tugga, och gick sedan. Slö och seg. Nästa dag var han sämre, nästan vinglig. Tunn var han också, han som var lite mullig för ett tag sedan. Den lilla stickan hade blivit stor och nästan lite tjock. Men det försvann fort.
 
Han åt någon tugga varje gång och kom sakta till maten. Men han var inte pigg alls. Och han åt och drack så dåligt att han blev uttorkad. Något annat hittade jag just inte. Så jag bestämde mig för att testa en enkel behandling. Han fick en rejäl dos vätska under huden.
 
Det var inte uppskattat. Men det gick an, för han var slö. Till slut bet han dock hål på droppslangen, så då fick det räcka för den dagen. Och det räckte för att ge energi att börja äta igen. Lite mer för varje dag.
 
Och så satt han där vid dörren igen. Då visste jag att det vänt. Nu äter han, travar omkring och kollar läget som vanligt. Det känns bra (att rutan är smutsig av hundnos spelar mycket mindre roll, tycker jag...).
 
1 kommentar

En strimma hopp...

 
För några veckor sedan fick vi syn på en röd katt på gårdsplanen. Många röda katter är det som passerar här ibland, och flera av dem känner vi igen. Det här var ingen av dem. Den här var renare och klarare i färg och teckning, och när han rullade sig utanför porten till höskullen såg han ut som Atlas!
 
"ÄR det Gulle?!" skrek tjejerna. Vi kom ut snabbt, och fick anstränga oss för att inte rusa fram och skrämma iväg katten. Han var inte alls så skygg som de flesta andra besökarna. Såg faktiskt ut att känna sig hemma. Så var det...?
 
Eller var han lite för liten, lite annorlunda i ansiktet? Såg vi det vi ville se, och mindes vi rätt? Många vintermånader har gått sedan han försvann. Den här katten var i gott hull och såg välmående ut.
 
Efter lite lirkande fick jag tag i honom. Var det? Eller såg ögonen verkligen ut så här?
 
Vi tog fram chipavläsaren, och scanningen hittade inget chip. Nej, det var en annan katt. En katt som för en kort stund gav oss ett litet hopp om att få återse vår saknade Atlas/Arashi/Gulle - kärt barn har många namn. Men mest troligt får vi nog aldrig mera träffa honom, och antagligen inte heller få bekräftat att han är död.
 
3 kommentarer