Skapa oro

Jag såg ett inlägg på Facebook som bekymrade mig. Det kändes så onödigt och dessutom som bristande faktakoll. Att det dessutom kunde få en massa djurägare att må extra dåligt i en redan svår situation gjorde det extra ledsamt. 
 
Det var en veterinärklinik som påstod att det är plågsamt för katter att avlivas med avlivningsvätska i buken. Det var målande beskrivningar om frätskador och lidande katter. 
 
Många veterinärer kände inte igen sig alls. Både jag och andra har avlivat katter så, och i många lägen är det ett bra alternativ. Jag har sett katter lugnt och stilla somna in efter en sådan behandling. Och den är godkänd  enligt de ganska stränga regler som finns. Tillsammans med några andra alternativ. Vill du läsa i detalj så är det Jordbruksverkets föreskrifter. 
 
Ibland är det bättre att ge lugnande före. Om man har möjlighet att ge preparat som inte orsakar kräkning. Katter har rätt lätt att bli illamående, och det kanske man gärna undviker. Om det går. Men ibland är det ändå bäst, även om det blev så att katten mådde lite illa. Det beror helt enkelt på. Man får göra så gott det bara går, i den situation som råder. Det är jag säker på att alla försöker. 
 
Som så ofta är det en sammanvägning av djurets förutsättningar, vilken situationen är och vad veterinären bedömer som bästa val i det aktuella läget. Och vad som finns till hands. Inte alla har allt, eller känna sig bekväma med allt. Det kan också spela roll. Precis som att jag tycker att bultpistol kan vara bra vid avlivning av häst, medan andra tycker att bultpistol och efterföljande avblodning är obehagligt och svårt. Då finns andra metoder som också är bra. 
 
Det är bra att djurägare kan få kunskap och information om hur det går till innan djuret ska avlivas. Det brukar vara skönt att få prata om detta, så att man blir trygg i vad som ska hända. 
 
Men ingen är hjälpt av osanna skrämselhistorier. Jag kan bara beklaga att det kom ut en sådan från en sådan källa. Om du vill läsa en förklaring så har Sveriges veterinärförbund lagt ut ett inlägg om detta.
 
Annars tänker jag att du helt enkelt kan prata med din veterinär om vad som blir bäst för ditt djur när det är dags. Det finns flera bra sätt att hjälpa ditt djur till ett fint avslut. Det är ett svårt beslut för dig, men låt dig inte skrämmas upp av rövarhistorier. Min erfarenhet är att många djurägare istället förvånas över hur lugnt det faktiskt går. Och det viktigaste: se till att få det gjort när det behövs. För djurets skull. 
 
 
0 kommentarer

Måste man vara med?

"Måste jag vara med?" eller "Jag vill inte vara med" eller "Får jag vara med - tror du jag klarar det?" Jag har hört många olika varianter på djurägares frågor inför avlivning av deras älskade sällskapsdjur. Hund, katt, häst, marsvin, kanin och många andra.
 
De flesta väljer att vara med hela tiden, även om några tvekar och några väljer att avstå helt. Det finns så många olika skäl till beslutet, och jag tror att olika beslut kan vara rätt i olika situationer.
 
Därför blev jag ledsen över ett inlägg som spridits ganska mycket i sociala medier den senaste tiden. En utländsk veterinär berättade om hur fruktansvärt det var för de sällskapsdjur som ägaren lämnade för avlivning. Det gavs exempel och ganska fria tolkningar av djurens beteenden.
 
Beteenden som man förstås också kan se i andra sammanhang då djur lämnas av ägaren. För operation, på pensionat eller hos några vänner som ska passa djuret. Och som inte alls handlar om dödsångest eller sådan förtvivlan.
 
Jag tror att det som är viktigast är att djuret får vara med någon som den känner sig trygg med. För en katt kan det ibland räcka bra med lugn personal på kliniken. Samma sak med många hästar. Jag har fått ta över grimskaftet till mer än en häst när jag jobbade på slakteri. Ägaren orkade inte vara kvar och se hästen falla. Jag kan förstå det. Kanske är det ibland till och med bättre att inte vara där om man är väldigt ledsen eller stressad.
 
De allra flesta hästarna verkade inte bry sig när ägaren gick. Lite kli och klapp av en lugn person räckte långt. Att de skulle dö tror jag inte de förstod. De var lugna in i det sista. Men fallet är dramatiskt ändå. En stor häst som slår i marken. Det händer även när man ger lugnande före (som man ju inte kan vid slakt) - fallet är oundvikligt.
 
För hundar och katter ger man ofta lugnande först. Då lägger de sig lugnt och fint i de flesta fall. Om man orkar vara kvar så länge så tror jag att det är bra. En del vill gå sedan, och det tror jag inte djuret märker mycket av.
 
Några kommer tillbaka sedan. Det spelar förstås ingen roll alls för det döda djuret. Men för ägaren tror jag att det kan vara viktigt. Att få bekräftelse, få se att allt är lugnt. Även om beslutet var svårt så brukar det inte vara svårt för djuret att möta döden. Några låter en vän ta hand om detta, låter vännen se och berätta. Andra vill inte.
 
Den största fördelen med att vara med är att slippa undra. Undra hur det var, om djuret var oroligt. Jag har hört många helt otroliga historier om avlivningar som gått fel. Men med något enstaka undantag aldrig träffat någon som själv varit med eller sett detta. Alltid berättelser i andra eller oftare tredje och fjärde hand. I de flesta fall tror jag att de är mer av fantasier än fakta. De flesta tycker att det är skönt efteråt att ha sett hur lugnt det var.
 
Ta då gärna reda på innan vad som ska ske. Ställ dina frågor - det är bättre att få det klart innan. Det kan variera lite hur olika veterinärer gör, så det är inte alls några dumma frågor, inte ens om du varit med förut.
 
Ibland är barn med. Det brukar fungera mycket bättre än de flesta tror. Om bara barnen har fått veta innan vad som ska hända, så att det inte är veterinären ensam som får ge det tuffa budskapet. Väl förberedda barn brukar vara ofattbart kloka och förståndiga.
 
För dem blir den enkla logiken så logisk, att det är så här man måste göra för att inte svika sitt djur. Den sista tjänsten. Om du då inte orkar vara med så menar jag att det är inte det som är ett svek. Sveket är om du duckar för det nödvändiga, men fruktansvärt tunga beslutet.
 
1 kommentar

Gör inte det svåra svårare

Jag har varit med om att avliva många djur, och om att hjälpa djurägare till att fatta det tunga beslutet att avliva sitt djur. Ibland är det deras allra bästa vän, ibland den enda de har. Även när det inte är så, är det oftast ett svårt beslut. Och man vänjer sig inte.
 
Det händer att det blir akut, att beslutet måste tas nu, fast man inte fick någon förvarning. Det är tufft. Det är vanligare att de kommer smygande, de saker som gör att livskvaliteten inte längre är bra. Frågan är om inte det är svårare för de flesta.
 
Var ska man dra gränsen? Hur länge kan man vänta? När är det dags? Hur vet man? Och kan de inte bara dö stilla i sömnen - det vore ju skönast? Fast det händer inte så ofta.
 
Jag tror att de flesta ändå vet när det är dags. Om de är beredda att lyssna på sitt djur, och sätta djurets bästa i första rummet. Fast beslutet är svårt.
 
Det finns några som inte ser det, eller inte vill se. Då kan det bli mitt ansvar som veterinär att berätta, få dem att förstå. Svåra samtal, men nödvändiga.
 
Ibland får man som djurägare en annan sorts samtal. De kan komma från vem som helst, och ibland även från en veterinär. Dessa samtal handlar om att försöka lite till, prova någon behandling eller bara ge lite mera tid. Ibland är det rätt, men ibland är det fel. Vad vi än gör så kommer ändå en dag den punkt när livet inte längre varar längre. För oss alla. Det kan vara bra att påminna sig om i dessa lägen.
 
Jag har nämligen träffat många fler djurägare som ångrar att de förlängde lidandet, än jag har hört någon säga att de hade för bråttom att besluta om avlivning. Även om behandlingen lyckades och de fick ännu en tid med sitt djur så händer det att de ångrar sig. Inser att det var mer av egoistiska skäl än av omsorg om djuret, sin bästa vän.
 
Så jag vill be dig om en sak: När du pratar med någon som överväger att fatta beslut om att avliva sitt djur. Lyssna och var där. Men försök att låta bli att ställa frågan om djuret inte kan leva lite till. Du riskerar att göra det svåra ännu svårare med den frågan. Ofta kan nämligen djuret leva lite till. Frågan är dock hur. Om det blir en bra sista tid. När man tittar på det i backspegeln så är det ofta just det man värderar. Alltid svårare framåt än bakåt.
 
Och om du står inför det svåra beslutet själv: försök att hitta någon som du litar på om du behöver diskutera det hela. Man kan behöva stöd i det svåra, och hjälp att se klart. Och att minnas att detta är du skyldig din vän. Fast lätt blir det aldrig.
 
1 kommentar