Stallchefen med nio liv

Dessa katter, chefer på hela stället, är verkligen fascinerande. Genom sin självklarhet får de också mycket respekt. Och för det mesta hittar de den bästa platsen, och ser till att få den.

En novembergrå dag hittade jag vår katt, till vardags kallad Plupp, skönt nerborrad i halmen på höskullen. Han visade att han gärna ville ta emot lite klapp också för att toppa läget.

Han kastar sig ofta ner på marken framför mig eller framför hästarna. Jag undrar om han läst om nio liv, eller tror att det är helt säkert att ingen skulle trampa på en katt.

När vi var och tränade för ett tag sedan mötte vi en katt med samma strategi. Hon ålade på marken strax framför en okänd häst. Verkade helt trygg med vem som bestämmer…

Och den coola katten i stallet på Vretaskolan var också härlig. Han visste vad hästtäcken är bäst till...

Bjuder på några kattbilder till. Alla utom Vretaskolans katt och ungkatten vid träningen är våra katter i lite olika situationer. Men alltid med koll på läget - det ser man ju!
 
 
 
 
0 kommentarer

Skapa oro

Jag såg ett inlägg på Facebook som bekymrade mig. Det kändes så onödigt och dessutom som bristande faktakoll. Att det dessutom kunde få en massa djurägare att må extra dåligt i en redan svår situation gjorde det extra ledsamt. 
 
Det var en veterinärklinik som påstod att det är plågsamt för katter att avlivas med avlivningsvätska i buken. Det var målande beskrivningar om frätskador och lidande katter. 
 
Många veterinärer kände inte igen sig alls. Både jag och andra har avlivat katter så, och i många lägen är det ett bra alternativ. Jag har sett katter lugnt och stilla somna in efter en sådan behandling. Och den är godkänd  enligt de ganska stränga regler som finns. Tillsammans med några andra alternativ. Vill du läsa i detalj så är det Jordbruksverkets föreskrifter. 
 
Ibland är det bättre att ge lugnande före. Om man har möjlighet att ge preparat som inte orsakar kräkning. Katter har rätt lätt att bli illamående, och det kanske man gärna undviker. Om det går. Men ibland är det ändå bäst, även om det blev så att katten mådde lite illa. Det beror helt enkelt på. Man får göra så gott det bara går, i den situation som råder. Det är jag säker på att alla försöker. 
 
Som så ofta är det en sammanvägning av djurets förutsättningar, vilken situationen är och vad veterinären bedömer som bästa val i det aktuella läget. Och vad som finns till hands. Inte alla har allt, eller känna sig bekväma med allt. Det kan också spela roll. Precis som att jag tycker att bultpistol kan vara bra vid avlivning av häst, medan andra tycker att bultpistol och efterföljande avblodning är obehagligt och svårt. Då finns andra metoder som också är bra. 
 
Det är bra att djurägare kan få kunskap och information om hur det går till innan djuret ska avlivas. Det brukar vara skönt att få prata om detta, så att man blir trygg i vad som ska hända. 
 
Men ingen är hjälpt av osanna skrämselhistorier. Jag kan bara beklaga att det kom ut en sådan från en sådan källa. Om du vill läsa en förklaring så har Sveriges veterinärförbund lagt ut ett inlägg om detta.
 
Annars tänker jag att du helt enkelt kan prata med din veterinär om vad som blir bäst för ditt djur när det är dags. Det finns flera bra sätt att hjälpa ditt djur till ett fint avslut. Det är ett svårt beslut för dig, men låt dig inte skrämmas upp av rövarhistorier. Min erfarenhet är att många djurägare istället förvånas över hur lugnt det faktiskt går. Och det viktigaste: se till att få det gjort när det behövs. För djurets skull. 
 
 
0 kommentarer

Måste man vara med?

"Måste jag vara med?" eller "Jag vill inte vara med" eller "Får jag vara med - tror du jag klarar det?" Jag har hört många olika varianter på djurägares frågor inför avlivning av deras älskade sällskapsdjur. Hund, katt, häst, marsvin, kanin och många andra.
 
De flesta väljer att vara med hela tiden, även om några tvekar och några väljer att avstå helt. Det finns så många olika skäl till beslutet, och jag tror att olika beslut kan vara rätt i olika situationer.
 
Därför blev jag ledsen över ett inlägg som spridits ganska mycket i sociala medier den senaste tiden. En utländsk veterinär berättade om hur fruktansvärt det var för de sällskapsdjur som ägaren lämnade för avlivning. Det gavs exempel och ganska fria tolkningar av djurens beteenden.
 
Beteenden som man förstås också kan se i andra sammanhang då djur lämnas av ägaren. För operation, på pensionat eller hos några vänner som ska passa djuret. Och som inte alls handlar om dödsångest eller sådan förtvivlan.
 
Jag tror att det som är viktigast är att djuret får vara med någon som den känner sig trygg med. För en katt kan det ibland räcka bra med lugn personal på kliniken. Samma sak med många hästar. Jag har fått ta över grimskaftet till mer än en häst när jag jobbade på slakteri. Ägaren orkade inte vara kvar och se hästen falla. Jag kan förstå det. Kanske är det ibland till och med bättre att inte vara där om man är väldigt ledsen eller stressad.
 
De allra flesta hästarna verkade inte bry sig när ägaren gick. Lite kli och klapp av en lugn person räckte långt. Att de skulle dö tror jag inte de förstod. De var lugna in i det sista. Men fallet är dramatiskt ändå. En stor häst som slår i marken. Det händer även när man ger lugnande före (som man ju inte kan vid slakt) - fallet är oundvikligt.
 
För hundar och katter ger man ofta lugnande först. Då lägger de sig lugnt och fint i de flesta fall. Om man orkar vara kvar så länge så tror jag att det är bra. En del vill gå sedan, och det tror jag inte djuret märker mycket av.
 
Några kommer tillbaka sedan. Det spelar förstås ingen roll alls för det döda djuret. Men för ägaren tror jag att det kan vara viktigt. Att få bekräftelse, få se att allt är lugnt. Även om beslutet var svårt så brukar det inte vara svårt för djuret att möta döden. Några låter en vän ta hand om detta, låter vännen se och berätta. Andra vill inte.
 
Den största fördelen med att vara med är att slippa undra. Undra hur det var, om djuret var oroligt. Jag har hört många helt otroliga historier om avlivningar som gått fel. Men med något enstaka undantag aldrig träffat någon som själv varit med eller sett detta. Alltid berättelser i andra eller oftare tredje och fjärde hand. I de flesta fall tror jag att de är mer av fantasier än fakta. De flesta tycker att det är skönt efteråt att ha sett hur lugnt det var.
 
Ta då gärna reda på innan vad som ska ske. Ställ dina frågor - det är bättre att få det klart innan. Det kan variera lite hur olika veterinärer gör, så det är inte alls några dumma frågor, inte ens om du varit med förut.
 
Ibland är barn med. Det brukar fungera mycket bättre än de flesta tror. Om bara barnen har fått veta innan vad som ska hända, så att det inte är veterinären ensam som får ge det tuffa budskapet. Väl förberedda barn brukar vara ofattbart kloka och förståndiga.
 
För dem blir den enkla logiken så logisk, att det är så här man måste göra för att inte svika sitt djur. Den sista tjänsten. Om du då inte orkar vara med så menar jag att det är inte det som är ett svek. Sveket är om du duckar för det nödvändiga, men fruktansvärt tunga beslutet.
 
1 kommentar