Stackars kalv...

"Stackars kalvar som bor i sådana där hyddor" är en kommentar som jag ganska ofta får höra. Det är så lätt att tycka synd om den nyfödda lilla kalven som ligger ensam i en hydda utomhus. Utan sin mamma, och ute kanske det snöar och är kallt.
 
Då brukar jag berätta att detta är en lösning som ofta ger friska och fina kalvar. Många gånger har det varit veterinärens rekommendation att flytta ut de nyfödda kalvarna, ut från den ombonade ladugården där korna finns, och ut i hyddor. Efter födelsen slickar kon kalven torr och kalven får råmjölk. Livsviktigt för alla kalvar. Tillräckligt med bra råmjölk och så lite smitta som möjligt lägger grunden till friska och välmående kalvar.
Det finns andra sätt att ha kalvar på som fungerar, men hos de flesta gårdar med mjölkkor bor kalvarna ensamma eller två och två under ungefär två veckor. I hyddor, boxar eller liknande. Sedan flyttar de till gruppboxar med andra kalvar i samma ålder. Att de börjar i en hydda eller ensambox beror på att den unga kalven är infektionskänslig. I kornas miljö finns många smittor som kan skada kalven, och även i gruppboxar blir det lätt ett högt smittryck. Därför är det oftast nödvändigt att ha de nyfödda kalvarna så under en tid.
 
Det är dessutom inte alls så onaturligt som det kan tyckas. Medan föl är följare, som redan efter några timmar är redo att galoppera med sin mamma undan faror och följer henne hela dygnet, så är kalvarna gömmare. Det innebär att kon lämnar sin nyfödda kalv efter att den fått råmjölk och återvänder till de andra korna. Hon kommer sedan tillbaka och låter den dia några gånger per dag. Alltså ganska likt den situation som kalven i hyddan får, även om det inte är mamman som kommer med mjölken då. Och också så som t.ex. rådjur gör med sina kid. Både rådjurskiden och kalvarna ligger där och trycker, ända tills man snubblar på dem. Att leta efter en kalv som fötts ute är ett svårt uppdrag, och kon tänker inte heller berätta....
 
När kalven blivit lite större är den sociala kontakten viktig. Den får den genom andra jämngamla kalvar, och det är också likt det liv som de lever i vilt tillstånd, där de lite större kalvarna ofta bildar en grupp i närheten av korna. Det kan man se i besättningar med köttkor och deras kalvar. Här låter man kalven dia sin mamma, och dessa kalvar bor inte i hyddor. Självklart är detta ännu närmare naturen, men på en välskött gård anser jag att även kalvar av mjölkras har ett bra liv. Det är ju viktigt för bonden med, både för att det är roligt att arbeta med djur som mår bra, och för att bra och friska kalvar är de som kan bli bra och duktiga kor.
 Men fryser inte kalvarna på vintern då? Om de har väl strött och får tillräckligt med foder så gör de sällan det. Faktiskt är hög temperatur oftare ett problem för nötkreatur, som är anpassade för att trivas i en lägre temperatur än vi. Så som så ofta gäller det att ha kunskap om djurslaget för att kunna ge dem ett bra liv. 
0 kommentarer

EM-minnen

Ett år har gått sedan vi var i Danmark och tävlade på fjord-EM. Många fina minnen har vi med oss därifrån, och den senaste tiden har jag blivit påmind om flera av dem, både i samband med fjord-SM för några veckor sedan och nu senast NM för fjordhästar förra helgen.
 
Vi var inte på plats på NM i år, och det kändes lite konstigt efter att ha varit på NM och tävlat de senaste två gångerna (2015 och 2013). Men ingen av de hästar som var med har vi kvar (Desolett Kry och Haldol Kry 2013 och Haldol Kry 2015), så att tävla var inte aktuellt denna gång. Att det gick att följa tävlingarna via livesändning på Facebook var därför roligt och uppskattat av oss på hemmaplan. Tack till er som delade med er!
När jag tittade på dressyren blev minnena så tydliga från EM, eftersom årets NM gick I FEIs inledande och FEIs lagtävlansprogram. På EM var det dessa båda program plus som avslutning FEIs individuella mästerskapsprogram, alla tre roliga, men krävande program med många svårigheter. Och hur vi slet med träningen för att göra det så bra som möjligt.
Och bra blev det! Inte så att det räckte till placering, men ett fint resultat med över 60 % i snitt på alla tre programmen, och även över 60 % på det svåraste - det individuella mästerskapsprogrammet. I lagtävlansprogrammet kom Ella och Haldol til och med över 62 %. Det var riktigt bra gjort!
Vid handlerklassen på SM påmindes jag också om den trevliga mönstringstävlingen på EM. Ella och jag kom därifrån med brons och guld, och kanske var det den inspirationen som fick oss att jobba vidare med ett koncept för Sverige och nu kunde testa det på SM-utställningen, där imponerande duktiga visare tävlade. Så dagarna på fjord-EM är redan långt borta, men inte alls bortkastade, utan ännu fina minnen och en inspirationskälla.
 
 
 
 
0 kommentarer

Svensk fjordhäst, eller dansk och norsk?

Då och då läser man kommentarer om hur svenska, danska eller norska fjordhästar är. För mig finns bara fjordhästar...
 
Visst är det sant att typen och en del andra egenskaper i genomsnitt skiljer lite grann mellan de olika länderna, och det gäller även andra fjordhästländer än de nämnda. Men likheterna är mycket större, precis om variationen inom landet. Det går att hitta stora, små, lätta, tunga, rörliga, grovbenta, gracila, lugna, energiska och så vidare i alla länder som har fjordhäst. Var man än ska köpa fjordhäst gäller det att veta vad man vill ha och inte tro att bara för att den kommer från ett visst land, eller bara för att den är fjordhäst, så är den säkert på ett visst sätt.
 
Och alltid när vi pratar fjordhäst tycker jag att det är viktigt att vara rädd om en genuin rastyp, och så förstås en häst som är sund till både kropp och själ. När det är på plats, så finns det utrymme för en del variation i resten.
 
Jag roade mig med att ta en överblick av hur svenska de svenska fjordhästarna är, egentligen. För att göra det enkelt så tittade jag på hingstarna, och gick igenom de hingstar som löste licens i år. Jag delade in dem i fyra grupper:
1. De som själva var importerade, och det var 5 stycken, både från Norge och Danmark.
2. De som hade en importerad far (och här räknade jag även söner till Aslan som är en moderlivsimport). De var 17 st.
3. De som hade en importerad farfar eller morfar, och de var nio stycken.
4. De som hade svenskfödda hästar i minst två led, dvs ingen importerad far- eller morförälder. Det var fem stycken, nämligen Hassle Kry, Furubäcks Io, Brynje, Temperament och Allman.
 
Av detta kan man dra en massa olika slutsatser, men kanske allra mest att så väldigt svenska är inte de svenska fjordhästarna... Jag ser med spänning fram emot vad resultatet av inavelsstudien ska bli, och är övertygad om att vi ligger bättre till än en del andra, för vi har en stor bredd i vår avel. Men jag skulle också önska att vi kunde bli ännu bättre på att ta vara på detta, och vara rädda om de bästa resultaten av vår avel. Jag tror inte vi ska prata om svenska linjer, men däremot har vi en del stammar som är sällsynta, och därmed ett viktigt tillskott för den genetiska variationen i ett större perspektiv. Om vi ser som rasen just som fjordhäst så tror jag att vi kommer allra längst.
 
En svenskfödd fjordhäst med fem av åtta anfäder i femte led födda i Norge, och så några grenar som tar vägen via Danmark, alltså precis som det ofta är...
 
 
1 kommentar