Kan man påverka poängen?

Hur kan man påverka poängen eller Kan man påverka poängen? Det här är frågor som jag får lite då och då i min roll som exteriördomare. Bra och viktiga frågor, tänker jag. Och jag tror inte att det handlar om att muta domaren (eller så är jag så dum att jag inte ens fattade det, men då har jag inte märkt om jag råkat ut för det), utan om vad man faktiskt kan göra själv. 
 
Att döma häst handlar inte om eget tyckande, utan att jämföra det man ser med vad som eftersträvas i rasstandaden. Det innebär förstås att ändå blir en del egna avvägningar, inte minst när det kommer till gränsfall. Så självklart är domare olika och dömer lite olika. 
 
Men det är också väldigt olika hur hästar presenteras och visas upp. Vid en avelsvärdering försöker man i viss mån se igenom skick för dagen, med mål att faktiskt bedöma hästens avelsvärde. Vid en utställning är det viktigare att toppa dagsform och puts för att nå hela vägen. Men man kan inte bedöma mer än vad man ser i något av fallen. Visar hästen inte fram sina bästa gångarter, så kan man inte ge mer poäng än vad det man ser motsvarar. Här kan en skicklig handler och en väl förberedd häst göra skillnad. 
 
Och på samma sätt blir det svårt att se om hästen är korrekt om den inte visas rak och på ett rakt spår. I rätt hull och fin kondition och puts ser alla hästar trevligare ut. Med en riktigt bra matchning kanske man kan lura domaren till viss del. Och framför allt få den där halvpoängen att väga över åt rätt håll. 
 
Så visst kan man påverka bedömningen. Helt säkert är att en dålig visning riskerar ge sämre poäng än vad som är möjligt. Och med de bästa förutsättningar och en häst som är glad och vill visa sig så kan man nå långt. 
 
Vem som håller i snöret spelar däremot ingen roll för bedömningen, annat än genom kunskapen att visa skickligt. Och så är det förstås så att de som varit med ett tag och fått rutin ofta också har sett till att skaffa ett bra avelsmaterial, och kanske inte alltid tar fram det som inte blir så bra.
 
Hur man ska göra för att trolla fram det allra bästa börjar redan långt innan, med rätt utfodring, hovvård och motion. Det är en lång historia, som jag tror att man till stora delar måste lära sig i praktiken. Det gör det inte mindre intressant, men jag tror jag sätter punkt för idag. 
Ella visade Luna på riksutställningen och det blev en tia på hennes härliga skritt. För det krävs både en bra häst och en duktig handler. 
 
 
 
 
0 kommentarer

Monsterbilderna

Jag skrev förut om hur robot-monstret lockade fram fotomodellen i Rena. Hon tittade så länge att jag även hann hämta riktiga kameran, och alltså inte bara fick mobilbilder. Oftast är det ju annars bara de som fångar de häftigaste ögonblicken. Här är några av bilderna på vår 21-åriga fotomodell med ett riktigt vackert huvud. Och så till sist monstret - min fotomedhjälpare ;-) samt en avslutande bild som visar att de kom iväg på sin tur sedan. Allt gick lugnt och fint, men det var skönt att ha lite stöd bredvid.
 
 
 
 
1 kommentar

Vad är bäst vid linjär beskrivning?

 
När man är van vid vanlig bedömning ligger det nära till hands att fundera på vad som är bäst vid lnjär beskrivning. Att tio är bättre än sju är ju rätt uppenbart vid poängsättning. Men är A bättre än E, eller hur hänger den linjära beskrivningen ihop med poängbedömning och klassindelning?
 
Till att börja med så tror jag att det är klokt att försöka minnas att en linjär beskrivning är just vad ordet säger, en beskrivning. Bedömningen, värderingen, kan sedan ges separat, som det ju sker till exempel vid treårstest. Självklart finns dock ett samband. Egenskaper som är önskvärda i avelsmålet kommer att dra åt något håll i beskrivningen, och kommer då också att ge fler poäng vid värderingen.
 
Men ibland är det lagom, eller mitten (E) som är bäst. Det blir tydligt när man tittar på benställningarna. Man vill varken ha en tåvid eller tåtrång häst (det står intåad och uttåad på protokollet), och man vill inte ha varken väldigt veka eller väldigt upprätade kotor.
 
I protokollet för SWB finns inget bra exempel på att även egenskaper på väg mot I kan vara det man önskar. Jag tänker då att när det gäller kor kan det bero på det enskilda fallet hur man värderar storleksförärvning hos en tjur. Om kon är liten, så vill man säkert gärna ha en tjur som kan öka storleken på avkomman, medan om hon redan är mer än nog stor så vill man inte öka storleken ytterligare.
 
Jag delar med mig av Nyes bedömningsprotokoll, för att ge er en bild av hur det kan se ut. Hans flesta poäng landade på sju, som betyder ganska bra. I ridprovet är det inte en linjär beskrivning, utan en vanlig bedömning, men jag tar med det också.
 
De flesta kryssen i den linjära beskrivningen är nära mitten (E), och utanför de tre DEF hamnar han bara i hoppningen (där vi valde att bara satsa på godkänt, som är 5, eftersom han inte kändes redo för mer just nu). Om man jämför med Dalwhinnies genomsnitt för avkommor, så är han väldigt lik i hoppningen. I gångarter ligger han lägre än snittet för halvsyskonen, men han hade å andra sidan inte sin bästa dag, och jag vet att det finns lite mer att hämta där. Kanske kan kvalitetsbedömning om ett år vara ett tillfälle att visa det.
 
 
 
1 kommentar