Blandad träning

Aska får träna på lite av varje, och det gillar hon. Hon är glad bara hon får vara med, och det är ju precis som det ska det.
 
Under långhelgen i förra veckan blev det ingen löshoppning, men det hade vi å andra sidan gjort flera gånger i veckan innan. Annars fick hon prova en hel del olika saker.
 
 
Ella tränade visning med henne, och vi provade fina uppvisningstränset. Det satt fint och hon skötte sig bra. Hon är anmäld till sommarpremiering, en utställning och så riksutställningen. Det blir hennes äventyr i år, och jag tror hon ska tycka det är roligt. Hon är visad två gånger på sommarpremiering (som ett- och tvååring), och nu hoppas vi att hon ska göra det bra i år med.
 
 
 
Jag har också tömkört ett par gånger till. Nu funkar styrning och stopp, och hon har förstått att man inte backar, i alla fall inte förrän man blir ombedd att göra det. Vi lade till ett moment i form av att fästa en draglina i selen. Först på ena sidan, och sedan flyttade vi den till andra sidan. Ella fick gå med som stöd, men det var inga konstigheter alls. Vi nöjde oss ändå där, och sparar att ta två linor till en annan gång.
 
I söndags blev det dags för tredje ridturen. Hittills har det varit väldigt korta pass, bara några få steg på gårdsplanen med ryttare. Nu red Unni flera varv i skritt på ridbanan. Start och stopp och svänga, med mig som ledare med vid sidan. Aska knallade på som om hon inte gjort annat, så det blev högsta beröm.

Jag har sagt det förr, men säger det igen: Det är roligt med unghäst!
 
 
 
0 kommentarer

Bildbevis!

 
 
 
Förra helgen satt jag för första gången på Askas rygg. Det var hur okomplicerat som helst, men eftersom jag var ensam med henne blev det inga bilder.
 
Den här helgen hade jag tänkt jobba vidare med tömkörning. Aska hade nog orkat, men jag kände att jag inte skulle kunna följa henne utan att hänga i tömmen i den djupa snön. Inte ens på ridbanan var det vettigt. Vi lade till och med ner försöken att rida där.
 
Men Aska ville verkligen göra något. Så efter borstning blev det sadel på. Det har hon inte haft förut, men selen känner hon igen, så det var inte det minsta svårt.
 
Unni fick frågan om hon kunde tänka sig rida Aska om jag ledde. Det gjorde hon utan tvekan. Så vi gick ut och Unni satt upp från pallen. Sedan ledde jag Aska några meter, stannade och klappade och så en liten bit till. Det blev nog inte mer än tjugo meter eller så, men Aska knallade på med långa lediga kliv, som alltid. Att bära ryttare tog hon, som de flesta fjordingar, utan minsta tvekan.
 
Så vi klappade om, gav mera godis och var nöjda. De första passen behöver inte vara långa. Hellre att, som Aska, tycka att det var lätt och för lite, och "när ska vi göra mer?". Det är bra början. Eftersom hon var så lugn och snäll så kunde jag både hålla grimskaftet och ta ett par bilder. Inte så värst bra bilder, för jag var i närmaste laget, men nu finns det bildbevis! Och tänk att ryttaren för ett år sedan smög ut och satt upp på Askas mamma Muska en kort stund efter att inte ha ridit alls på nästan två år. Nu sitter hon på en unghäst och gör det hur bra som helst! Vilken unghäst och vilken tjej!
 
0 kommentarer

Bildbevis saknas

 
I söndags var Aska lika angelägen som vanligt om att göra något. Tömkörningen gav mersmak, men jag kände ändå inte för att pulsa fram i den djupa snön på ridbanan just då. Så jag tog in henne i stallet och borstade, och sedan nöjde jag mig med att tränsa.
 
Förväntansfull traskade hon med mig ut med raska steg. Vi gick dock bara till mitten av gårdsplanen och pallen som stod kvar där sedan jag ridit ut med Desolett strax innan. Vi gjorde halt vid pallen och jag klev upp på den. Jag klappade Aska och hängde över henne lite, gav henne en morot.
 
Sedan klev jag ner igen, flyttade pallen lite, och så upp på pallen och vidare upp på ryggen. Inget konstigt alls för Aska. Det var OK att jag satt på hennes rygg. Klapp och ny skiva morot. Vi provade att skritta några steg. Det gick bra det med.

Så det fick räcka som premiärtur. Några få steg på gårdsplanen och så halt och avsittning. Jag tror att Aska tyckte det var alldeles för lite. Viktigast var att hon tog det hela precis så coolt som jag hade väntat. Inte svårt alls. Men bildbevis finns inte. Ingen var med oss, och jag tänkte att det var onödigt att utmana ödet och börja ta bilder just då. Så det får bli en annan gång.
 
Vi kommer att ta det lugnt med inridningen och inte belasta henne mycket ännu på ett tag. Hon är välutvecklad, men stor. Så hon ska få lära sig, men inte ansträngas. Hinna växa och bli stark. Och behålla glädje och arbetsvilja hela vägen, hoppas jag. Bilden får bli från ridturen på Desolett - en fin vinterdag utan blåst, när hästarna är som bäst!
0 kommentarer