Hon är med mig, alltså!

 
Det är få som kan få mig på så gott humör som Aska. Hennes härliga attityd är bara så underbar, och hennes positiva inställning smittar. Hon ger energi och får mig att le.
 
Jag har inte haft så mycket tid för henne den senaste månaden, och förutom att hon fick en helhelg på riksutställningen så har det just inte blivit något tränat alls. Så nu tycker hon att det är ännu mera dags än annars, och hon vill ju alltid vara med. När hon ser mig i hagen gnäggar hon och kommer susande.
 
När jag hämtade Desolett för att rida i förra veckan såg jag inte Aska, och jag tänkte att jag kan prata med henne sedan. Jag började gå mot grinden med Desolett snett bakom mig. Plötsligt såg i ögonvrån - ingen grimma?! Hur sjutton hade Desolett kunnat tappa grimman medan jag ledde henne? Nej, det hade hon inte. Det var Aska som kommit smygande, och hon hade klämt sig in mellan Desolett och mig och gick där i par - med förhoppning om att få följa med.
 
Så i helgen fick det bli Askas tur. Hon är inte riden mer än några få tillfällen, och bara i skritt. Så jag gjorde i ordning henne och tog henne till ridbanan och satt upp. Hon stod som ett ljus - jag kan, jag är med dig! Vi skrittade iväg och efter ett varv bad jag henne trava. Jag gjorde som vid visning och hjälpte till med ett sss-ljud. Det funkade!
 
Vi travade ett varv, bytte sedan varv genom att vända över banan. Halt, beröm och lite skritt. Och så trav i andra varvet. Lugn, glad och samarbetsvillig. Det kan inte bli roligare än så här!
 
Och även om man förstås kunde ha gjort mer och tränat oftare än vi gjort, så tänker jag att det faktiskt är viktigare att det får vara roligt och blir bra. Jag blir lite orolig när jag ser de som vill bygga kondition på sin treåring. Som jag ser det ska de bara få lära sig saker, vara positiva och trygga. Bygga muskler får hon göra i sin stora hage. Det hårda jobbet sparar vi till senare.
 
0 kommentarer

Aska är helt knäpp

 
"Aska är helt knäpp hon galoppera över muren" stod det i ett sms till mig i förra veckan. När Unni var i hagen för att hämta Denver tog Aska genvägen över stenmuren istället för att gå långa omvägen runt.
 
Muren är i hagen, en gammal stengärdsgård, och hon är inte den första som gör den bravaden. Haldol gjorde det jämt, också han i galopp allt som oftast. En del andra har tagit sig över i skritt. Lite svårt att fatta hur det funkar med skor bland alla stenar, men det gör det. Haldol brukade galoppera nerför berget också i samma hage. Inga problem det heller. Om det är knäppt eller OK kan man kanske tycka olika om.
 
Det kan ju också bero lite på vem man är. Om man som Aska är tre år, pigg och nyfiken på allt i livet, så måste man väl prova. Så lite senare när hon var i stallet passade hon på att putta ner alla borstar som låg på kanten mellan boxarna. En borste landade på Unnis fot, och då steg hon väl inte precis i graderna... Sedan sträckte hon sig fram över boxdörren, runt gallret och spanade in i Denvers box framifrån. Det kunde ju finnas något som hon missat.... Unni muttrade och jag log.
 
Unni var nöjd när jag fått på selen och vi gick ut. Och det var vi med. Jag blev helt imponerad av min duktiga unghäst. Hon vill så mycket att det har varit lite svårt att förstå att ibland är det man ska göra just ingenting. Eller alltså bara stå still och vänta.
 
Vi har tränat på det en hel del. Jag har inte tyckt att det är läge att gå vidare i inkörningen förrän det funkar. Så vi har tömkört och gjort korta halter, och längre halter. Bara stå stilla, helt och hållet. Få en morot till om man fortsätter stå. Jag går fram och tillbaka mellan min position och Askas huvud. Klappar lite, en morot ibland, bara väntar. Och ibland bara en kort halt och så vidare. Under tiden har styrningen också blivit mycket bättre. Funkar fint nu.
 
Den dagen (med borstputtande) hade jag med mig linor och svängel. Första gången med svängel. Linor har hon dragit ganska många gånger, först en och sedan två. Aska stod som ett ljus medan jag hängde tömmen över ryggen, satte fast linor och kopplade på svängel. Sedan gick vi. Lydigt, lugnt och precis som om hon inte gjort annat.
 
Så nästa dag avancerade vi ett litet steg till. Jag kopplade på en skiva av ett däck i svängeln. Det skrapade lite och tog emot lite mer. Inga problem, sa Aska. Hon knegade runt mellan alla hinder som Unni byggt upp på banan dagen innan. Bra att ha något att styra runt mellan.
 
När vi var klara testade jag stillaståendet ett steg längre än förut. När hon var frånspänd lät jag henne stå kvar medan jag plockade under svängel och däck. Ett öra på mig, och stod precis lika stilla som innan. Hon har förstått att det också kan vara en uppgift. Så nej, knäpp är hon inte alls, bara lite härligt nyfiken och vill mycket. Det kan man ibland bli tokig på, men det är ju också det jag kan bygga på. Min härliga häst!
 
 
 Dagen därpå blev det sadel istället för sele. Vi testade hoppsadeln eftersom hinderna stod kvar. Men jag nöjde mig med ett kort pass i skritt. Aska stod perfekt still vid pallen när jag satt upp, och var duktig och skrittade på fint sedan. Grunderna var användbara här med. Kanske är jag lite galen som rider henne helt själv trots att hon är väldigt lite riden. Men hon är ju inte knäpp, så det verkar helt ok. 
 
1 kommentar

Inridning pågår

Vi har tagit det rätt lugnt med Askas inridning. Men det går framåt fint ändå. Och det är ju det som man vill. Mitt mål med varje träning av en unghäst (och helst annars med) är att ha grundat så bra att jag verkligen tror att det jag vill göra ska lyckas.
 
Ridit mycket på henne har vi verkligen inte gjort. I mars satt jag upp barbacka i max en minut och red väl mindre än tio meter. Sedan var jag nöjd, och Aska med. Ensamma på gårdsplanen, och hon tog det med ro. Nästa gång var det med sadel, och då satt Unni upp på gårdsplanen och jag ledde dem en kort runda där. Sedan dröjde rätt många veckor innan Unni red runt i skritt på ridbanan medan jag ledde. Även det gick hur bra som helst.
 
I mellanperioderna har vi tömkört, gått promenader, visningstränat och löshoppat. Det är långt ifrån varje dag som något blir gjort, inte ens alltid varje vecka. Aska längtar efter mer, och det är ju bra. Pysslar, kliar och umgås gör vi förstås varje dag. Hon kommer nästan alltid travande när vi kommer.
 
Jag hade tänkt vi skulle hinna mycket när Ella var hemma ett par veckor på sommarlovet. Men tiden har gått åt till att kolla brunster, träna föl och en del annat som ju också är viktigt. Vi har tömkört med lina, och gått en promenad i sällskap med Desolett. Då gick vi förbi kvigorna och det gick hur bra som helst. Vi hade lite tur, för de rusade iväg och Aska kände sig stark som skrämde bort dem.
 
I lördags fick vi äntligen tid för en ny tur. Jag hade först tänkt gå med på samma sätt och leda medan Ella red med på Desolett. Men sedan valde jag att sadla och ta på hjälmen också. Jag började med att leda, för det första vi skulle passera var kvigorna, och det kändes onödigt utmanande. Aska tittade på dem med stora ögon, men när Desolett kom lufsande snett bakom så var det väl inget farligt alls då. Bra!
 
Vi gick tills vi kom nästan till skogen. Då hittade jag en lämplig sten, så att jag skulle slippa sitta upp helt från marken. Med hjälp av den, och att min snälla häst stod still (och väntade på sin morot - det är inte så dumt att ha lärt dem det lilla tricket), så kom jag upp i sadeln smidigt. Sedan skrittade vi iväg. Först lite tveksamt - var sjutton blev du av? Men då fick Desolett skritta först en bit.
 
Aska hade gått först medan jag ledde henne. Och när vi ridit ett par hundra meter så kom den fina skritten fram igen och vi tog täten. Ändå tills en duva flaxade upp bara 15 meter framför. Benen kändes som de lossnade, men mer hände inte. Men ett litet stopp blev det, så det var skönt att vårt sällskap kom knallanade förbi igen. Några hundra meter till red jag, och vi stannade och berömde ett par gånger. Kul och lätt, tyckte Aska. Så jag satt av och gick resten av turen.
 
Det var alltså fjärde gången hon reds av någon, om man räknar de första sittningarna. Sedan är det förstås så att det finns mycket annat som tömkörning och promenader som lagt grunden. Men med en vettig fjordhäst behöver det inte vara krångligare än så här. Det kan låta modigt att rida ut så tidigt, men vi har ju gått dör förut, och man får en bra inramning när man kan rida så här med sällskap. Det blir ju ganska enkelt att bara skritta på framåt. Vi ser båda fram emot nästa ridtur, tror jag att jag vet.
 
 
0 kommentarer