Nyfiken på världen

Aska har en härlig inställning till nya saker. Hon möter det mesta med positiv nyfikenhet. Det är roligt att ge sig ut i världen och spana in hur den ser ut.
 
Där är ju hästar rätt olika. Muska har ungefär samma attityd och har alltid varit trivsam att rida ut på ensam. Desolett ställer upp på det, för hon är så snäll, men att vara ensam häst på uteritt är inte hennes favoritval precis. Hon tänker ibland mycket på alla faror som kan lura.
 
Jag bad Unni följa med mig på en kort tur i lördags. Hon var trött efter tävling och ville hellre gå än rida, och det var ju OK. Aska tog täten med energisk skritt, och vi provade även att trava bortåt. Det gick i rask takt med spetsade öron och bra balans.
 
Sedan red jag runt lite grenar och stenar, och så vände vi hemåt igen. Det var för tidigt, tyckte Aska. Unni gick om oss lätt då, och då gick Aska förstås snällt hemåt igen. Unni frågade om vi skulle ta ett varv på ridbanan också, när vi passerade den. Unnis och min blick mot banan fick Aska att vända in där - hon är lyhörd och signalkänslig. Bra balans också för att vara så lite riden. Vi travade en stor åttvolt, och det klarar hon med rätt ställning och bra bjudning.
 
Nästa dag fick vi med oss Peppe i westernsadel på Desolett på en lite längre tur. Minns knappt när han red senast, men det gick fint. Tror jag, vill säga. Vi lämnade dem snabbt hundra meter bakom när Aska skrittade iväg i sin härliga skritt. Vi fick många chanser att stanna och vänta, träna på att stå stilla, medan vi inväntade sällskapet. Det gjorde hon bra, det med. Hon är inte riden många gånger, och de flesta tillfällen helt kort (typ fem minuter), men att gå en promenad på knappt en halvtimme bekymrade henne inte. Vilken treåring jag har!
 
Jag ska göra mitt bästa för att förvalta henne väl. Rida stadigt och mjukt med så små hjälper som hon helt klart förstår. Och så inte frestas att gå för fort fram med denna talang. Vi har ju tiden för oss.
 
 
0 kommentarer

Med på noterna

Det är så fantastiskt roligt med unghästar! Att få vara med om deras utveckling ger verkligen glädje och inspiration. 
 
Jag har bara travat på Aska vid några få tillfällen, och inte har vi ridit så många gånger totalt. Men hon har redan förstått vad en mjuk klämning med vaderna betyder. Hon kommer fram i trav utan att tveka. 
 
Och det går fint att styra hit och dit, även i trav. Senast gjorde vi volter och travade runt mellan Unnis bommar. Vi skrittade över dem också, och jag tror Aska gärna hade travat lite där med. Hon kom fram i trav efter en bom och ett miniskutt. Jag tyckte det fick räcka för denna gång. Vi tar korta pass och har tiden framför oss, tänker jag. Så vi slutar när det är som roligast. 
 
 
0 kommentarer

Kartan eller verkligheten

När man jobbar med unghästar är det bra att ha mål. Minst lika viktigt är det att anpassa målen efter aktuellt läge. Som alltid. Om kartan och verkligheten inte stämmer ihop så är det verkligheten som gäller.
 
Aska är ju inte riden så många gånger, men det har verkligen varit enkelt och okomplicerat på alla vis. Lugn och trygg, framåt och med en naturlig balans. Vid två tillfällen har vi provat att trava, och det har gått superbra.
 
Så i söndags tänkte jag att nu ska vi göra samma som senast, med kanske lite längre travsträckor. Rida ensamma på ridbanan, skritta, trava, stanna och göra en volt eller ett par.
 
Aska var lika duktig som vanligt när jag satt upp. Stod som ett ljus, lugn och fin, väntade på beröm och godis. Det fick hon förstås, och vi skrittade iväg.
 
Men det gick inte superbra. Lite ofokuserad, tittade oroligt på buskarna längs kanten, som det blåste friskt i den dagen. Stormen var över, men blåsten kvar. Buskarna blåste och en bit av ridbanestaketet hade blåst ner. Konstigt, tyckte Aska. Hon gick dit, men tveksamt och vingligt. När vi kom tillbaka till grinden tyckte hon att det räckte och ville inte gå vidare.
 
Vi kom vidare efter en liten stund. Kompisarna i hagen gnäggade, och Aska gnäggade. Om hon var med mig de tidigare gångerna så var hon väl inte det just nu. I tanken någon annan stans. Inga dumheter, men bra gick det inte.
 
När det gick lite bättre satt jag av. Sedan ledde jag henne runt banan några varv på olika håll. Stannade och kliade på bästa ställena. Hon gnäggade lite till, men började vara mer närvarande. Slappnade av och blev nöjdare.
 
Då satt jag upp igen. Och så red vi en kort stund till. Kanske en minut till, max två.
 
Sedan fick det räcka. Vi hade inte travat alls. Men vi hade kunnat starta, stanna, svänga och lyssna bra. Det är ju rätt bra det med. Bättre att lägga ribban efter vad som funkar just nu. En annan gång travar vi, och snart galopp med. Men vi väntar tills det känns rätt. Vilken dag det blir får vi se då.
 
När vi kom tillbaka tränade vi på att vänta i boxen utan att springa ut. Onödig övning, sa Aska, men fann sig, och det var ju rätt mysigt att bli kliad och få beröm.
 
 
 
0 kommentarer