Inridning pågår

Vi har tagit det rätt lugnt med Askas inridning. Men det går framåt fint ändå. Och det är ju det som man vill. Mitt mål med varje träning av en unghäst (och helst annars med) är att ha grundat så bra att jag verkligen tror att det jag vill göra ska lyckas.
 
Ridit mycket på henne har vi verkligen inte gjort. I mars satt jag upp barbacka i max en minut och red väl mindre än tio meter. Sedan var jag nöjd, och Aska med. Ensamma på gårdsplanen, och hon tog det med ro. Nästa gång var det med sadel, och då satt Unni upp på gårdsplanen och jag ledde dem en kort runda där. Sedan dröjde rätt många veckor innan Unni red runt i skritt på ridbanan medan jag ledde. Även det gick hur bra som helst.
 
I mellanperioderna har vi tömkört, gått promenader, visningstränat och löshoppat. Det är långt ifrån varje dag som något blir gjort, inte ens alltid varje vecka. Aska längtar efter mer, och det är ju bra. Pysslar, kliar och umgås gör vi förstås varje dag. Hon kommer nästan alltid travande när vi kommer.
 
Jag hade tänkt vi skulle hinna mycket när Ella var hemma ett par veckor på sommarlovet. Men tiden har gått åt till att kolla brunster, träna föl och en del annat som ju också är viktigt. Vi har tömkört med lina, och gått en promenad i sällskap med Desolett. Då gick vi förbi kvigorna och det gick hur bra som helst. Vi hade lite tur, för de rusade iväg och Aska kände sig stark som skrämde bort dem.
 
I lördags fick vi äntligen tid för en ny tur. Jag hade först tänkt gå med på samma sätt och leda medan Ella red med på Desolett. Men sedan valde jag att sadla och ta på hjälmen också. Jag började med att leda, för det första vi skulle passera var kvigorna, och det kändes onödigt utmanande. Aska tittade på dem med stora ögon, men när Desolett kom lufsande snett bakom så var det väl inget farligt alls då. Bra!
 
Vi gick tills vi kom nästan till skogen. Då hittade jag en lämplig sten, så att jag skulle slippa sitta upp helt från marken. Med hjälp av den, och att min snälla häst stod still (och väntade på sin morot - det är inte så dumt att ha lärt dem det lilla tricket), så kom jag upp i sadeln smidigt. Sedan skrittade vi iväg. Först lite tveksamt - var sjutton blev du av? Men då fick Desolett skritta först en bit.
 
Aska hade gått först medan jag ledde henne. Och när vi ridit ett par hundra meter så kom den fina skritten fram igen och vi tog täten. Ändå tills en duva flaxade upp bara 15 meter framför. Benen kändes som de lossnade, men mer hände inte. Men ett litet stopp blev det, så det var skönt att vårt sällskap kom knallanade förbi igen. Några hundra meter till red jag, och vi stannade och berömde ett par gånger. Kul och lätt, tyckte Aska. Så jag satt av och gick resten av turen.
 
Det var alltså fjärde gången hon reds av någon, om man räknar de första sittningarna. Sedan är det förstås så att det finns mycket annat som tömkörning och promenader som lagt grunden. Men med en vettig fjordhäst behöver det inte vara krångligare än så här. Det kan låta modigt att rida ut så tidigt, men vi har ju gått dör förut, och man får en bra inramning när man kan rida så här med sällskap. Det blir ju ganska enkelt att bara skritta på framåt. Vi ser båda fram emot nästa ridtur, tror jag att jag vet.
 
 
0 kommentarer

Blandad träning

Aska får träna på lite av varje, och det gillar hon. Hon är glad bara hon får vara med, och det är ju precis som det ska det.
 
Under långhelgen i förra veckan blev det ingen löshoppning, men det hade vi å andra sidan gjort flera gånger i veckan innan. Annars fick hon prova en hel del olika saker.
 
 
Ella tränade visning med henne, och vi provade fina uppvisningstränset. Det satt fint och hon skötte sig bra. Hon är anmäld till sommarpremiering, en utställning och så riksutställningen. Det blir hennes äventyr i år, och jag tror hon ska tycka det är roligt. Hon är visad två gånger på sommarpremiering (som ett- och tvååring), och nu hoppas vi att hon ska göra det bra i år med.
 
 
 
Jag har också tömkört ett par gånger till. Nu funkar styrning och stopp, och hon har förstått att man inte backar, i alla fall inte förrän man blir ombedd att göra det. Vi lade till ett moment i form av att fästa en draglina i selen. Först på ena sidan, och sedan flyttade vi den till andra sidan. Ella fick gå med som stöd, men det var inga konstigheter alls. Vi nöjde oss ändå där, och sparar att ta två linor till en annan gång.
 
I söndags blev det dags för tredje ridturen. Hittills har det varit väldigt korta pass, bara några få steg på gårdsplanen med ryttare. Nu red Unni flera varv i skritt på ridbanan. Start och stopp och svänga, med mig som ledare med vid sidan. Aska knallade på som om hon inte gjort annat, så det blev högsta beröm.

Jag har sagt det förr, men säger det igen: Det är roligt med unghäst!
 
 
 
0 kommentarer

Bildbevis!

 
 
 
Förra helgen satt jag för första gången på Askas rygg. Det var hur okomplicerat som helst, men eftersom jag var ensam med henne blev det inga bilder.
 
Den här helgen hade jag tänkt jobba vidare med tömkörning. Aska hade nog orkat, men jag kände att jag inte skulle kunna följa henne utan att hänga i tömmen i den djupa snön. Inte ens på ridbanan var det vettigt. Vi lade till och med ner försöken att rida där.
 
Men Aska ville verkligen göra något. Så efter borstning blev det sadel på. Det har hon inte haft förut, men selen känner hon igen, så det var inte det minsta svårt.
 
Unni fick frågan om hon kunde tänka sig rida Aska om jag ledde. Det gjorde hon utan tvekan. Så vi gick ut och Unni satt upp från pallen. Sedan ledde jag Aska några meter, stannade och klappade och så en liten bit till. Det blev nog inte mer än tjugo meter eller så, men Aska knallade på med långa lediga kliv, som alltid. Att bära ryttare tog hon, som de flesta fjordingar, utan minsta tvekan.
 
Så vi klappade om, gav mera godis och var nöjda. De första passen behöver inte vara långa. Hellre att, som Aska, tycka att det var lätt och för lite, och "när ska vi göra mer?". Det är bra början. Eftersom hon var så lugn och snäll så kunde jag både hålla grimskaftet och ta ett par bilder. Inte så värst bra bilder, för jag var i närmaste laget, men nu finns det bildbevis! Och tänk att ryttaren för ett år sedan smög ut och satt upp på Askas mamma Muska en kort stund efter att inte ha ridit alls på nästan två år. Nu sitter hon på en unghäst och gör det hur bra som helst! Vilken unghäst och vilken tjej!
 
0 kommentarer