Kry igen!

 
Tack för alla uppmuntrande krya-på-dig-hälsningar! Tre dagar med feber blev det, och det blev det inte mycket gjort - man får liksom snor i hjärnan med, så inget funkar. Men på annandagen kändes det mycket bättre, och vi for med Denver för lite hoppning i ridhus.
 
Det var väl timat, för innan hade vägen varit alltför hal, och redan nästa dag var det blankis med vatten på, så då ville jag inte fara med transporten. Men på annandagen gick det fint, och Unni och Denver jobbade på bra med olika titt-hinder, där värsta spöket var en filt som hängde över bommen. Julklappar och annat var inte så farligt.
 
På eftermiddagen red Ella och jag ut i fantastiskt soligt väder och gnistrande snö - årets Staffansritt, kanske vi kan säga. Jag red Aska och Ella Desolett, och Aska tyckte det passade bra att vi tog täten och travade energiskt iväg bortåt. Man blir så fantastisk glad bara av att vara med en så härlig unghäst, och hon skötte sig strålande hela turen. När det sedan var snorhalt nästa dag, så passade det ju ändå att vila efter lite mer ridning än vanligt.
 
Så då blev det en dag med mycket föreningsarbete. Städa hemsidan, få undan lite mejl, få klart skrivelser av olika slag. Ja, alltså mest sådant jobb som bara syns om det inte blir gjort...
 
Vi har också tränat fölen, och det var väl möjligen det som inte var så optimalt i det soliga vädret. Just som vi kommit upp till vägen och stod och myste lite där, så blev det ett rejält snöras från boningshusets tak. Ett stort swish, en rejäl duns och så den vita snöns rörelse blev lite mer än de båda äventyrslystna unga damerna var redo för utan mammas stöd. Ella och jag befann oss plötsligt stå kvar där ensamma... Vi hann inte ens försöka stoppa dem.
 
Men sedan de rusat till mammorna vid grinden, ungefär 50 meter bort, så vände de och kom skrittande mot oss igen. Kanske för att kolla hur det gått för oss, eller för att kolla vad det var. Lite skeptiska var de, men vi gick tillbaka till samma plats och det var helt ok. Och eftersom all snö rasat ner i första raset så var det lugnt sedan...
 
Igår fick de istället promenera med varsion vuxen häst. Vägen var för hal, så det blev lite turer här och var runt på gårdplan och så. Ina gick med Desolett och Iska med Aska. Aska tyckte att lillasyster var lite fjantig och gick dessutom fort som vanligt, men Desolett var en klok lärtant, så jag tror hon får ta hand om båda nästa gång. Hon var verkligen perfekt stöd för Ina, som då vågade allt vi bad henne. Aska fick sedan träna lite tömkörning, som bjöd på bra ljudeffekter med linorna. Det var kras-is på ridbanan, så det lät en del om linorna. Vi passade också på att köra över en bom för ytterligare träning. Det finns mycket man kan göra även när underlaget är sådär. Och det är så härligt att orka vara ute med unghästarna igen!
 
2 kommentarer

Variera

 
 
 
Att variera träningen för en unghäst är förstås bra. Det ska ju helst vara roligt och inte tjatigt. Samtidigt får man inte gå fortare fram än att det blir tryggt och bra. Helst ska de ju lyckas varje gång. Och så ska det bara vara lagom långa pass.
 
Aska är 3½ år nu. Hon har vuxit en hel del i höst, och jag är noga med att inte jobba långa pass. Någon enstaka gång rider vi ut en tur på drygt 20 minuter, i skritt och lite trav. På banan rider vi mycket kortare tid. Och så varierar vi det med tömkörning och andra övningar som att ledas på nya ställen, över gummimattor och en del annat.
 
Ibland kan man skapa variation med små medel. För någon vecka sedan tänkte jag att det kunde vara bra att checka om styrbarheten är så bra som jag tror. Jag bestämde mig för att sätta ut två koner och lägga ut två bommar på ridbanan.
 
Men jag fixade inte det innan, utan jag borstade och sadlade Aska först och lät henne gå med mig till banan. Innan jag satt upp så fick hon traska med mig medan jag placerade ut konerna. Sedan tog vi bommarna, och jag valde de lätta "tomma" bommarna, så jag kunde ta båda på en gång och leda Aska. De låter mystiskt när man släpar dem...
 
Askas öron stod åt alla håll. Men blicken på mig, och efter en kort tvekan så bestämde hon sig för att det nog ändå var OK. Hon traskade med när jag släpade dem dit jag tänkt.
 
Sedan red jag i max fem minuter. Lite skritt på halvlång tygel och sedan trav i fina åttvolter runt konerna. Långa härliga travsteg i fin balans och takt. Vi travade mellan bommarna också - lätt! Över började vi med att skritta, men sedan gick det bra i trav med.
 
Som jag trodde så var det inga svåra utmaningar för Aska. Men bra att bygga på och variera med lite av varje. När vi plockade undan efter oss så visste hon redan att bommarna låter konstigt och det spelar ingen roll.
1 kommentar

Nyfiken på världen

Aska har en härlig inställning till nya saker. Hon möter det mesta med positiv nyfikenhet. Det är roligt att ge sig ut i världen och spana in hur den ser ut.
 
Där är ju hästar rätt olika. Muska har ungefär samma attityd och har alltid varit trivsam att rida ut på ensam. Desolett ställer upp på det, för hon är så snäll, men att vara ensam häst på uteritt är inte hennes favoritval precis. Hon tänker ibland mycket på alla faror som kan lura.
 
Jag bad Unni följa med mig på en kort tur i lördags. Hon var trött efter tävling och ville hellre gå än rida, och det var ju OK. Aska tog täten med energisk skritt, och vi provade även att trava bortåt. Det gick i rask takt med spetsade öron och bra balans.
 
Sedan red jag runt lite grenar och stenar, och så vände vi hemåt igen. Det var för tidigt, tyckte Aska. Unni gick om oss lätt då, och då gick Aska förstås snällt hemåt igen. Unni frågade om vi skulle ta ett varv på ridbanan också, när vi passerade den. Unnis och min blick mot banan fick Aska att vända in där - hon är lyhörd och signalkänslig. Bra balans också för att vara så lite riden. Vi travade en stor åttvolt, och det klarar hon med rätt ställning och bra bjudning.
 
Nästa dag fick vi med oss Peppe i westernsadel på Desolett på en lite längre tur. Minns knappt när han red senast, men det gick fint. Tror jag, vill säga. Vi lämnade dem snabbt hundra meter bakom när Aska skrittade iväg i sin härliga skritt. Vi fick många chanser att stanna och vänta, träna på att stå stilla, medan vi inväntade sällskapet. Det gjorde hon bra, det med. Hon är inte riden många gånger, och de flesta tillfällen helt kort (typ fem minuter), men att gå en promenad på knappt en halvtimme bekymrade henne inte. Vilken treåring jag har!
 
Jag ska göra mitt bästa för att förvalta henne väl. Rida stadigt och mjukt med så små hjälper som hon helt klart förstår. Och så inte frestas att gå för fort fram med denna talang. Vi har ju tiden för oss.
 
 
0 kommentarer