Rätt val

Brittsommaren hann övergå i några få vanliga höstdagar innan kung Bore susade in, och det föll nästan en decimeter snö mellan fredag och lördag. Jag hade som tur var fått fram min vinteroverall på fredagen, så det var OK att lufsa ut och mata hästarna på lördagsmorgonen.
 Förra helgen bjöd på fina ridturer, och den här var det lite andra planer, som faktiskt passade bra i ruskvädret. Inte minst som jag redan fått på vinterhjulen på bilen i början av veckan. Så jag åkte till Ölmstad för banbyggarkurs hela gårdagen medan ölandstoken såg lite snopen ut i snön hemma.
 
Jag tänkte att när det finns en sådan kurs så nära hemma så var det kul att passa på. Jag har fem mil till Ölmstad, så valet borde vara självklart. Det var det kanske inte ändå, men med facit i hand är jag glad att jag åkte.
 
Det var trevligt och inspirerande att vara med. Jag har alltid upplevt WE-tävlingar som trevliga och med bra stämning. Alla hjälper alla, och alla är välkomna, oavsett typ av häst. Det var lika trevligt på kursen. Jag fick också tillfälle att träffa en av mina favoritdressyrdomare och tacka henne för alltid lika konstruktiva och bra kommentarer. Jag lärde mig en del bra saker också, som jag kan ha glädje av på nästa WE-tävling.
 
Och jag hoppas kunna sprida intresset till min hemmaklubb. Nu känns det verkligen som dags att vi kommer igång med träningar och kanske också en tävling nästa år.
 
Om jag sedan fullföljer utbildningen och blir banbyggare är väl en annan fråga. Det var just det som fick mig att tveka - både på att anmäla mig och faktiskt också en kort stund innan jag kom iväg. Jag har väl inte tid egentligen. Och jag har ju inte heller ännu ridit en godkänd lätt A i WE (minst 60 % i dressyr och teknik samt genomförd speed). Så dit är det en bit kvar, men det var ändå en väl använd dag på kurs igår. Det är ju aldrig tungt att bära kunskap.
 
Bilderna nedan är från DM i Småland 2014 - Ellas första WE-tävling som gav ett silver bland juniorerna. De andra båda ekipagen är Mia och Åsa från Ölmstad, som tävlar svår klass och även internationellt, och som delade med sig av kunskap på kursen.
 
 
0 kommentarer

Färgstarka kurser

På vintern är det gott om kurser och föreläsningar. Utbudet är ibland större än tiden tillåter. Man vill ju så mycket... För min del handlar det både om att få glädjen att föreläsa och att få vara deltagare. Ibland lär jag mig nästan lika mycket när jag är föreläsare, tror jag. Båda är väldigt roligt.
De senaste två lördagarna har jag ägnat åt två olika kurser, båda väldigt färgstarka även bokstavligt talat. Först var jag hos Svenska hästavelsförbundet och föreläste för deras ungdomar om hästens färger. Det var ett tema som de själva önskat, och det märktes. De hade massor av bra frågor, och hängde verkligen med i svängarna när vi pratade både om hur färgerna ser ut, hur de nedärvs och vilka bekymmer som kan hänga ihop med vissa färger. I slutet gjorde vi några korsningsscheman, och jag åkte därifrån både inspirerad och glad. Jag tror att det finns hopp för hästavelssverige om det finns så här bra ungdomar att bygga på.
 
I lördags var jag mest åhörare till en spännande föreläsning om hästens anatomi och rörelser. Att se veterinär Morgan Lashley illustrera hur hästens anatomi fungerar genom att visa och förklara på en målad häst, påminde mig om att även ett ganska torrt ämne som anatomi (ja, det kanske hästens färger också är förresten) faktiskt kan illustreras på ett engagerande sätt. För mig som både veterinär och exteriördomare var det kanske inte precis en nyhet hur allt detta hänger ihop med hur hästen fungerar och mår, men det var en inspirerande påminnelse om att det ännu finns mycket att dela med sig av i ämnet. Det är ju så viktigt att kunna arbeta för hållbara och välmående hästar, och att i tid se små förändringar. Jag tror att flera fick lust att prova övningar för streching av sin häst också. Någon kanske fick lust att måla den med, men jag minns ännu vilken tid det tog att måla min zebra, så jag tror att jag nöjer mig med att se skelettet i tanken.
 
Och nu på lördag är det dags för domarkonferens. Medan Unni går kurs för grönt kort, tredje kursdagen. Det är som sagt mycket nu, men det är väl bara att njuta så länge det varar.
 
 
 
1 kommentar

Använda skalan


Det har den senaste tiden diskuterats en hel del hur dressyrdomare använder sin tiogradiga skala. Även vid exteriörbedömning används en tiogradig skala, och även om det inte görs på exakt samma sätt som vid dressyrtävlingar, så kan den förstås vara värd att diskutera och fundera över. Det görs säkert också, inte minst när hästägare funderar över resultat de fått. På helgens fortsättningskurs i exteriörbedömning djupdök vi i ämnet, och en av de nya saker som togs upp för deltagarna var just att sätta poäng. På grundkursen körde vi utan poäng, och fokuserade helt på att kunna göra en bra verbal beskrivning. När den är på plats är en stor del av jobbet gjort, och poängen blir mycket lättare att få rätt.
Det betyder inte att det är lätt med poäng, men det kan vara spännande att fundera en stund på det hela. Vedertaget är att man med betygen menar att 10=excellent, 9= utmärkt, 8= mycket bra, 7= bra, 6= mindre bra, 5= ganska dåligt oh 4 =dålig, ej godkänt. Det är alltså inte exakt samma som i dressyr, och det är heller inte precis samma syn som man har på det i andra länder. Det kan man tycka olika om, och det tål att diskutera, men ingen enskild domare kan gå in och ändra på detta ensam. Givetvis krävs en hygglig samsyn för att systemet ska få förtroende av alla berörda. Och samtidigt måste det också vara så att vissa skillnader finns. Gränsen mellan 7 och 8 är ju inte knivskarp, och det blir det inte även om man inför halvpoäng (som vissa raser har). Och det är inte heller så att bara för att det står t.ex. utmärkt så betyder det att det självklart blir en nia i betyg. Det kan ju t.ex. stå "Utmärkt rastyp, något svag könskaraktär" och då kanske betyget landar på 8 för punkten som helhet.
Betyg under 4 används i stort sett inte alls. Jag tror inte någon vågar uttala sig säkert om skillnaden på 2 och 3... Det är i praktiken så att det mest är 7, 8 och 9 som används. Jag sammanställde statistiken för utställningar 2007. 3767 ponnyer bedömningar fanns. 56 % av dessa hade fått 8 på typ, 23 % hade 9 och 18 % hade 7. Bara 2 % hade fått 6. Samma mönster följde för de andra bedömningsgrupperna, med vissa skillnader. Medan typpoängen låg högst i snitt, så var det extremiteterna som fått lägst. Här var det 5 % som fick 6, och bara 2 % fick en nia, men fortfarande hade 52 % (mer än hälften!) en åtta. Om man tittade på sommarpremieringar så mönstret väldigt likartat.
 
Det finns flera förklaringar till att det ser ut som det gör. En viktig förklaring är att materialet är selekterat. Det är inte genomsnittshästarna som visas. På utställning tenderar dessutom de bästa att visas mer än en gång. Men även på sommarpremieringar görs en "förselektion". Det är fler bra hästar som visas. En ras som ligger högt i andel diplom är ardenner, och för några år sedan var det bara 12 % av de födda som visades på sommarpremiering.
Men det kunde nog också vara så att domarna kunde bli bättre på att använda skalan.  En orsak till att den begränsas är att om en häst får en sexa, så är det för de flesta raser så att dörren är stängd till att få diplom eller godkänd hingst. Syftet är att hålla en hög kvalitet. Risken är dock att det kan leda till en glidning i skalan. En häst som är 6,5, men är en trevlig individ kan nog lite lättare få en sjua, för att komma i "rätt" klass. Ibland i varje fall. På sätt och vis rätt tänkt, för det är inte meningen att bli slav under poängen.
Men få visade hästar och begränsad användning av skalan leder till att underlaget blir mindre användbart i utvärderingen av avelsdjuren.  Om alla födda individer visades så skulle det göra den allra största skillnaden. Om domarna var väl kalibrerade så har det också betydelse.
Det här är ett stort ämne. Jag löser inte det med ett blogginlägg, eller ens med en kurs över en helg. Men det är inspirerande och viktigt att diskutera. På kursen hade vi igår ett nytt gäng härliga hästar, och många av dem visade av duktiga unga handlers. Flera av dem var riktigt vassa i att lyfta fram sin häst på bästa sätt - och det spelar ju också roll för bedömningen. Kursens yngsta deltagare på hästsidan: fjordfölet Lindmarkens Brizard bjöd också på ett oförglömligt trick: Han ville klia sig mot sin piskförare, som stod vid hans sida, men tog i lite mycket, och medan Brizard lade sig ner på sidan, så välte han samtidigt Edith, som föll baklänges i en snygg kullerbytta över hans sida. Ett fantastiskt trick, som alla missade att filma. Lika minnesvärd var äldsta ponnyn på plats: new forest ponnyn Eskekärrs Zison som stolt visade upp sig 27 år ung. Ja, vi har haft en fin helg! Och poängen då? Jo, vi använde poäng mellan 6 och 9, och mest sjuor och åttor, så vi var väl som de flesta. Och de var nog bäst så ändå ;-)
 
 
 
 
0 kommentarer