Tack och lov för bönder!

 
Ibland används ordet bonde som skällsord. Jag kan inte alls förstå det. För mig signalerar det rejäla människor med bred kompetens och fötterna på jorden. Klart det finns undantag, som i alla yrkesgrupper. Men för oss som lever och trivs på landet är de en oersättlig grund för att det livet ska fungera. Särskilt för oss som inte är riktiga bönder. 
 
När vägen är isig och bilen glider ner i diket, så vem kommer som en räddande ängel med sin traktor? Och vems kompetens är det som behövs för att fixa allt möjligt som krävs bakom kulisserna för att fjord-SM ska rulla smärtfritt? Som kan skruva, snickra, fixa en punka och klippa gräs och mycket mer. Och som inte är rädd för att jobba. 
 
Eller som nu senast, när ligghallen skulle tömmas. En rejäl djupströbädd, som faktiskt byggts upp under flera åt, för den fungerat så bra och varit torr och mjuk. Men nu var det dags. Ett evighetsprojekt med skottkärra och handkraft. Det tog några timmar med minilastare och traktor med, men vilken lättnad att kunna köpa den hjälpen. Och mycket annat. Att det finns någon som har bra maskiner och som finns i närheten. Guld värt för mig. Bilderna visar före och efter. Det blev en rejäl hög som ska ut på fältet senare i höst, när det är dags att plöja. 
 
 
Så jag klagar inte när det luktar gödsel på våren. Inte ens om tvätten hänger ute och får dålig lukt. Inte heller om det kommer en flock kvigor och trampar i min redan knöliga gräsmatta. 
 
Nej, jag är glad att jag har förmånen att bo i en levande landsbygd. Jag vet att det är de riktiga bönderna som är motorn och till stor del en förutsättning för att det är härligt och bra att leva där. Så självklart väljer jag så långt möjligt svenska produkter vad gäller mjölk, ost, kött, ägg och grönsaker. Det är mitt sätt att göra något för att värdera deras arbete, som i en helhet är långt vikrigare än de små insatser som jag kan köpa som tjänster. För deras arbete med att hålla landskapet levande, att ha djur som bidrar till biologiskt mångfald och en vacker natur - det är det som gör att bonde är den finaste titel jag kan tänka mig. 
0 kommentarer

Fem månader på nya jobbet

 
Det har redan gått fem månader sedan jag bytte jobb och började på MSD. Visst, det har varit några veckor semester också under den perioden, men jag måste säga att tiden har gått fort. Och det slog mig att jag lovade dela lite om vad jag gör på jobbet, så idag kommer några rader om det. 
 
Antagligen är det ännu för tidigt att ha den fulla bilden. Det finns ännu mycket att upptäcka, lära och pröva. Som det ska vara. Men känslan är bara bra. Jag hade ett roligt jobb innan, och mitt nya jobb ger mig nya spännande utmaningar, så även om jag var lite tveksam om att lämna, så känns det bra nu. 
 
MSD är ett stort internationellt läkemedelsbolag. Den största delen arbetar med humanläkemedel, och vi på den veterinära delen utgör runt tio procent av helheten. Jag ingår i ett nordiskt team som arbetar med de produkter som vi har för häst och idisslare, och mitt fokus ligger i Sverige, där jag delar arbetsområdet med en kollega. Många intressanta och viktiga läkemedel har vi idag, och MSD är ett företag som ständigt utvecklar nya läkemedel. En stor del av vårt fokus ligger på vacciner och att arbeta förebyggande, för en god hälsa. 
 
Jag känner att det ger mig möjlighet att fortsätta det förebyggande fokus som jag redan tidigare funnit så inspirerande. Jag har redan haft nöjet att få bidra i andra veterinärers arbete och inspirera dem i det förebyggande och utredande arbetet för bättre djurhälsa. Ibland åker jag ut med en veterinär till gård, ibland håller jag kurser, och ibland ordnar vi större seminarier eller står på konferenser och mässor för att informera om våra produkter. 
 
Nästan varje dag träffar jag människor som ger mig inspiration och nya tankar. Ofta åker jag hem med ett leende och känslan av att jag haft tur som fått chansen att prova ännu ett sätt att göra skillnad som veterinär. Jag ser fram emot en spännande höst, där vi har många kul aktiviteter planserade, och jag tror att de kommande fem månaderna ska gå minst lika fort som de senaste. Jag ser fram emot det!
 
 
 
 
0 kommentarer

Nyfikenheten är drivkraften

 
Jag hörde en intervju för flera år sedan. En framgångsrik person fick frågan om vad som var drivkraften. Var det pengar, att göra karriär, att bli känd eller vad? Nej, det var nyfikenheten. Nyfikenheten att prova nya vägar, testa sin förmåga och se vart den kunde bära.
 
Jag kände igen mig så bra. Så är det för mig också, i stort och smått. Jag gillar att prova, få nya utmaningar, testa nya tankar och se vart de för. Nyfikenheten och att få prova ger mig kickar i livet.
 
Jag fick en fråga på en anställningsintervju: Vad gör du om fem år? En populär och vanlig fråga i dessa sammanhang. Men samtidigt omöjlig och hopplös. Jag har aldrig följt karriärsmål eller utstakade stigar, även om jag ofta uppfattas som målmedveten. Så jag sa det, att det är ingen mening att svara på.
 
Jag berättade att när jag började mitt arbete på Jordbruksverket så var min tanke att nu blir jag kvar här som handläggare i tio år, blir äntligen riktigt duktig på några specialområden, och sedan får vi se. Det tog mindre än ett år så var jag chef istället, och innan jag slutade efter fem år så hade jag haft ännu en chefstjänst där.
 
Sedan blev det djurhälsoveterinär hos Växa för 2,5 år sedan. Jätteroligt och inspirerande, och helt fantastiskt att få göra konkret nytta i förebyggande djurhälsoarbete. Jag tänkte nog vara kvar länge. Det kändes som att hitta hem. Hem till bra utmaningar och de allra bästa kunderna, och så förstås de härliga korna - kloka, fina djur.
 
Men så fick vi veta att arbetsplatsen skulle flytta. Längre resor till jobbet, och en låg förståelse för att det spelade roll för personalen. Jag hade gått ner i lön när jag kom till Växa, men tyckte att det var värt det för ett kul jobb och för att om jag räknade timlön på tid hemifrån så gick jämnt ut. Nu skulle detta ändras. Balansen rubbades lite - kunde och ville jag påverka, eller ville jag något annat?
 
Jag kollade på lediga jobb, skickade in en rätt kass ansökan, men blev kallad till intervju. Jag skulle nog inte byta, men man kan ju alltid kolla vad det nya är, tänkte jag. På väg mot intervjun ångrade jag mig. Jag vände och åkte hem. Jag ville ju vara kvar med det jag höll på med - hade mer att göra här. Så jag meddelade det, men de ville ändå gärna träffa mig. Så vankelmodig har jag nog aldrig varit förr... Jag mådde fysiskt illa, långt utanför min "comfort zone" - såhär brukade jag inte göra. Ambivalensen var plågsam. 
 
Till slut åkte jag ändå, tog reda på mer. De var villiga att ge mig en chans till, och jag ville ta den. Jag var ju nyfiken, som vanligt. Jag fick ett erbjudande som lät spännande och intressant. Fortfarande med fokus på att förebygga sjukdom, använda mina kunskaper och erfarenheter för att göra skillnad. Ja, jag blev ju intresserad förstås. Precis som alltid så vet man inte i förväg hur det kommer att utvecklas, men man kan bara välja utifrån nu. Och vill man med på tåget så får man ta det när det går.
 
Så jag har sagt upp mig, och är på väg mot nya utmaningar. För att det verkar spännande och roligt, och för att jag tror att det passar mig. Med hälsan hos nötkreatur och hästar i fokus så känns det som gjort för mig. Jag är tacksam för allt som tiden hos Växa gett. Om lite drygt en månad är det dags att börja ett nytt kapitel. Och ja, jag är nyfiken på det!
 
0 kommentarer