När ska man vaccinera föl?

 
Jag har på senaste tiden fått flera frågor om när man ska vaccinera sina föl. En viktig fråga, och även om jag skrev en del om vaccinationer i allmänhet i våras, så tycker jag att det är värt att fördjupa sig lite. Fölet på bilden har inget specifikt med detta att göra, utan är bara med som ett fint föl. 
 
Statens veterinärmedicinska anstalt är Sveriges expertmyndighet inom djurhälsa, och de har många olika råd inom området och bland annat om vaccination. Jag klistrar in deras text längst ner, om du vill läsa vad de skriver exakt. Och så försöker jag sammanfatta med mina egna ord, för den som vill läsa det så. 
 
Jag anser att alla hästar behöver skydd mot stelkramp, hela livet. Och i allmänhet är det också en bra ide att se till att de är skyddade mot influensa även redan innan det är dags att ge sig ut på tävling. Andra hästar kan ju ta hem smittan, och då är det oftast de yngsta som blir allra sjukast. Så jag brukar alltid vaccinera mina mot både influensa och stelkramp redan från början. 
 
Vaccination av fölet börjar i praktiken redan innan det är fött, alltså under dräktigheten. Man bör vaccinera stoet i slutet av dräktigheten, cirka 1-2 månader före fölning. Då ger hon värdefulla antikroppar till fölet med råmjölken. Det räcker inte att stoet är väl vaccinerat men tidigare under dräktigheten. För att få upp de höga halterna i råmjölken behövs en vaccination i slutet av dräktigheten, men inte senare än två veckor före fölning. 
 
Om stoet är väl vaccinerat, och då helst mot både stelkramp och influensa, så bör man vänta med fölets första vaccination till det är sex månader gammalt. Då ger man sedan nästa vaccination ungefär en månad senare, och den tredje efter ytterligare fyra-sex månader. Även om de flesta tävlingsregler tillåter att man väntar längre så är den en god ide att följa detta schema. 
 
Om fölet får en skada eller hovböld kan man vilja ge en extra stelkrampsspruta tidigare, för säkerhets skull. Det går också att ge serum mot stelkramp om veterinären bedömer att det behövs. Men man bör aldrig ta med en sådan vaccination som något att räkna med för framtiden. De unga fölen har ett outvecklat immunförsvar, och man kan därför inte vara säker på att de svarar som de borde. Man börjar därför om på spruta ett vid sex månaders ålder i sådana fall.
 
Detsamma gäller föl som inte har en väl vaccinerad mor. Dessa brukar man vaccinera från tre månaders ålder, åtminstone mot stelkramp. Tidigare svarar de så dåligt att det inte bedöms lönt, och då får man vid behov ge serum. Det är dyrt, men bättre än att förlora fölet. Stelkramp är en hemsk sjukdom, och prognosen är dålig. Och sedan börjar man som sagt om vid sex månaders ålder, helst mot både influensa och stelkramp. Och om man har tänka kastrera så bör man vänta tills de har fått de båda första sprutorna och sedan ytterligare några veckor (så att de hinner svara på vaccinationen). 
 

SVA:s rekommendationer

Grundvaccinering: 

Föl vaccineras första gången vid sex månader om modern är adekvat vaccinerad och fölet fått råmjölk. Om modern inte är adekvat vaccinerad eller fölet inte fått råmjölk kan vaccination göras tidigare, se vidare nedan.

Andra vaccinationen mot influensa sker därefter inom en till två månader

Tredje vaccinationen tre till sex månader efter den andra

Revaccinering:

Unghästar bör vaccineras varje halvår tills den fyller fyra år

Tiden mellan vaccinationerna ska inte understiga tre månader

Från och med fyra års ålder rekommenderas en årlig vaccination

Inom de flesta hästsporter är det obligatoriskt med vaccination mot hästinfluensa för deltagande i tävling. För hästar som tävlar på internationell nivå tillämpas ofta vaccination var sjätte månad även för äldre hästar. Regelverk kan ändras på kort varsel och SVA kan därför inte garantera att informationen gällande tävlingar alltid är aktuell. Kontrollera därför med aktuellt förbund om osäkerhet råder.

För att försäkra sig om att råmjölk till föl innehåller adekvat mängd antikroppar mot hästinfluensa vaccineras dräktiga ston i senare delen av dräktigheten, men inte senare än cirka två veckor före beräknad fölning.

Föl till icke-vaccinerade ston och om särskild smittrisk föreligger kan vaccineras tidigare än den allmänna rekommendationen, dock tidigast vid cirka tre månaders ålder. Eftersom vaccination ger osäkert antikroppssvar vid denna ålder bör man i sådana fall överväga att inleda en ny komplett grundvaccination från sex månaders ålder.

Föl till adekvat vaccinerade mödrar ska däremot som nämnts ovan vara sex månader innan de vaccineras första gången (se grundvaccinering). Detta grundas på att dessa föl har kvar antikroppar som kommit från modern via råmjölken (maternala). Maternala antikroppar motverkar fölets eget antikroppssvar vid vaccination. Vanligen avtar mängden maternala antikroppar vid fyra till sex månaders ålder. Teoretiskt skulle man kunna mäta halten maternala antikroppar om man vill hitta den optimala tidpunkten att starta vaccineringen av ett föl, men det är inget som görs i praktiken.

1 kommentar

Mera om vatten och smitta

 
Inlägget om smittrisk i vattenskål påminde mig om en annan intressant smittspridning som till stor del skedde via vatten. Den gången var det hästar som smittades i en träningsanläggning där de fick springa i ett vattenbad för att bygga upp sig. 
 
Utbrottet är väl beskrivet, och jag fick en bra samanfattning när jag var på konferensen om hästars luftvägssjukdomar i somras. Föreläsaren var en av världens ledande experter på kvarka, Andrew Waller, som jag hade nöjet att äta middag med en kväll, och som verkligen hade intressanta tankar att dela. 
 
Den här gången var det dock inte kvarka som var orsaken till att många hästar blev allvarligt sjuka. Det var i stället en bakterie som är besläktad med kvarkabakterien. Strep. zooepidemicus har länge ansetts som ”bara en vanlig förkylningsbakterie” och harmlös. Detta håller man på att ompröva, och det aktuella utbrottet är ett bra exempel på varför. 
 
Det hela hände på Island, som tack vare sina införselregler för djur har klarat sig undan många smittor. Men också människor kan bära med sig smitta till hästar, och därför har man nu också skärpt reglerna för införsel av utrustning till hästar och ryttare. Det som hände var att många hästar insjuknade med ”kvarkaliknande” symtom. Det visade sig vara Strep. zooepid. Smittkällan var ett träningscenter där hästarna gick i vattenbad.
 
Hästar från många platser på Island togs dit för träning på den nya, fina anläggningen. I vattenbadet blandades bakterier som frustades ut med vattnet, och stänkte sedan upp på nästa häst, som i sin tur kunde föra smittan vidare, i vattenbadet eller hemma i sitt vanliga stall när den var åter där. 
 
Bakterier och virus är små och osynliga. Men de orsakar stora och synliga sjukdomar, som ger lidande och kostar pengar. Det finns mycket att lära och tänka på. Och ja, det går verkligen att sprida smitta i till synes rent vatten...
 
 
0 kommentarer

Lite vatten, och....

 
Jag fick stor respons när jag för drygt ett år sedan skrev om hur jag sagt nej till att låna ut mina hästars vattenhink på premiering. Jag ville inte ta den smittrisken, men han som frågade fick låna en annan hink, som jag använde för schampoflaskor och liknande. Många tyckte det var klokt gjort, en del att jag överdrev. 
 
När jag var på EM i Göteborg var det tydligt att det finns de som inte är lika aviga som jag. I montern för ett stort försäkringsbolag stod flera små uppblåsbara plastskålar med vatten för besökande hundar. Man kunde inte få en skål till sin hund, men hunden fick gärna dricka där. Ja, nu var ju hunden hemma, så min slapp den smittrisken. 
 
Smittrisken? damen i montern tyckte jag var knasig. De bytte ju vattnet lite då och då. Men inte skålen? Nej, inte skålen. Och nog var det väl bättre än att de skulle vara törstiga, stackars hundar. De gick ju och drack i vattenpölarna.... Stackare...
 
Tja, min hund dricker väldigt gärna i vattenpölar, trots att han gått ut för sådär tio sekunder sedan. Han har då passerat en stor skål med fräscht vatten, men han verkar gilla vattnet i pölen bättre. Hundar gillar ju allt möjligt äckligt. Inte samma smak som vi, tycks det. Och vatten till min hund menar jag att det är mitt ansvar som hundägare att se till att den får. Ha med en flaska och skål i väskan går ju lätt.  Att få med sig kennelhosta hem är inte så roligt däremot. I varje fall inte kul för hunden. 
 
Vårt samtal slutade med att hon tyckte att jag som veterinär skulle dela ut vattenflaskor till hundar på mässan. Det var väl hennes sätt att berätta att jag var jobbig, och antagligen dum. Att dela ut en uppblåsbar skål till varje hund var däremot för dyrt. Jag gick därifrån och hoppades att ingen hund skulle bli sjuk. Och tänkte att det förhoppningsvis finns många kloka hundägare som undviker dessa skålar och är kloka nog att fixa eget vatten till sin hund. För det är ju hundägarens ansvar. Och det tror jag de flesta fattar. Utom enstaka försäkringsbolag.... Borde kollat hur de ersätter kennelhosta;-) Det kanske är hundägarens problem?
 
4 kommentarer