Kunde inte stå emot

Jag klarade inte att stå emot längre. Man kan ju annars tycka att jag borde vara van, jag som har haft fjordhästar och ponnyer så länge. Kanske blivit förhärdad. 
 
Men när torkan förvandlade hela hagen till något som liknade en brunbränd golfbana, och när hästarna kom travande förhoppningsfullt så fort jag visade mig - ja, då veknade jag. Jag provade först att ge dem halm ett par dagar. De åt upp det mesta, och det var kanske sista spiken i kistan.
 
Så fast det bara var drygt en vecka till premieringen för Aska så fick de flytta. Jag släppte in Aska, Desolett och Denver till fölstona. De hade gått och betat i sig det godaste i det stora naturbetet, men det fanns massor av förvuxet gräs kvar. Så jag kan lova att det var tre lyckliga hästar som susade in i nya hagen och dök.
 
Fölen kom fram och ville hälsa, och fick en snabb koll. Men det var lugnt direkt. Nykomlingarna ville äta, och mammorna kände igen dem. Så ingen var orolig, inte ens när fölen hamnade mitt bland de tre nya.
 
Näringsvärdet är inte bra i det här gamla gräset, men nu kan de äta sig mätta. Det känns bra. Och det känns viktigt, inte minst för Aska som ju är dräktig och inte bör tappa hull just nu. Hon behöver inte gå upp heller, men jag tror inte hon kommer göra det nämnvärt. Om hon blir bukig får hon återvända till den gamla hagen något dygn innan premieringen, så ska hon nog vara fin då. Och antagligen gladare än om hon är hungrig.
 
Egentligen är det väl så att näringsinnehållet är i lägsta laget för fölstona. Men ännu ser de väldigt fina ut. Så jag avvaktar och håller koll. Jag kan stöta till med lite pellets (proteinrika) om det behövs, och sen väntar åkern med återväxten efter skörden på dem. Det är torrt och eländigt där med, men det växer i alla fall något, och det är en del klöver, så det blir fint till dem. Då tänker jag att de andra får gå kvar och beta färdigt där de är nu.
 
Vi får långt att gå när vi ska hämta hästar att rida. Men det skadar ju inte, och jag är bara så glad att jag ändå har bete att erbjuda när det tryter där man trodde det skulle vara minst en månad till. I år är inget vanligt år, och då kan man behöva rucka på planerna. 
 
0 kommentarer

Torka

 
Att det är torrt i stora delar av landet har väl ingen missat. Redan i slutet av juni såg det ut som i augusti efter en torr sommar. Många oroar sig för vinterns foder, och även för sommarens bete. Om betet inte räcker så påverkar ju också det vinterns lager. Det är verkligen ingen rolig situation för alla som har djur som är beroende av grödorna. 
 
 
Jag är glad att ha fått så mycket hösilage att jag tror att det ska räcka. Jag trodde också att jag hade hyfsat gott om bete. Men när det ena regnvädret efter det andra ströks från både prognos och verklighet så minskade betestillväxten betänkligt. 
 
 
Det fick mig att tänka om och ge mig ut för att laga stängsel runt ett naturbete som vi använt under rätt många år tidigare. De senaste åren har vi dock inte använt det, främst för att det är en stor hage med relativt lite bete. Det är lite sankt och oftast mycket insekter, och så kan man få leta hästar länge bland alla buskar. Så en planerad ridtur kan bli rejält försenad innan hästen är hittad och hemledd. När det sedan blev så att den som röjde buskar i hagen (som inte är vår), ryckte upp stolpar så att de gick av, trots att det fanns grindar att öppna, och inte ens sa till, så valde jag att avstå från att låna denna hage. 
 
 
Jag har ända sedan förra året sagt att jag ska plocka mer stängslet, men inte riktigt hunnit prioritera det. Nu förvandlades min otillräcklighet till en möjlighet. Kanske kunde man laga hagen med hyfsad insats?
Och visst var det så! Det var nästan bara de uppryckta stolparna som behövde ersättas, plus lite tråd att laga där.
 
 
Resten var väl underhållet av mig sedan tidigare och förvånansvärt oskadat, utom på ett par ställen som älgen alltid drar ner. 1,5 timme tog det att knalla runt rätt många hundra meter staket, och laga lite småsaker och sedan kunde jag släppa in glada fölston och föl till frodigt bete. Lite gammalt och förvuxet, men en fantastisk resurs ett år som detta. Och i stort sett parasitfritt efter att ha vilat ett par somrar. Dessutom är det ju helt ok att gå en lite längre promenad för att se till dessa raringar - lite skillnad mot hästar som rids. Och tyvärr, får jag väl säga, var det inte behov av stövlar på ett enda ställe i denna annars rätt sumpiga hage. Det gör inget om det kommer regn så jag får plocka fram stövlarna igen!
De andra tre fick beta vägen mellan hagarna och tyckte det också var ett lyft!
 
2 kommentarer

Innan det är för sent

Det är mycket bättre att förebygga än att åtgärda i efterhand. Det gäller det mesta, och ibland går det knappt att komma till rätta med vissa saker om man inte ligger steget före.
 
En sådan sak är utfodringen av digivande ston. Allt för ofta läser jag om föl som avvants onödigt tidigt, med hänvisning till att stoet inte klarar att hålla hullet. I de flesta fall är det onödigt att det blir så.
 
Men det kan vara omöjligt att komma i kapp när man ser att stoet tunnar av och blir tunn i ryggen, kanske även över revbenen. Då känns det som att hur mycket mat som helst räcker inte.
 
Så det är nu ungefär det är dags att se till att stoet är i rätt hull även längre fram på sommaren och hösten. Betets näringsvärde sjunker nu och är inte lika bra som i början av säsongen. I år är det dessutom väldigt torrt och dåligt med bete på många håll, vilket gör det ännu svårare.
 
Om du tror att du behöver stödfodra, så kan det nog vara dags nu. Kanske räcker byte till nytt bete, om du har, t.ex. återväxten på vall är ju toppen. Kanske behöver du komplettera med kraftfoder - gärna ett med rejält med protein. Om det är några som kan behöva kraftfoder så är det just digivande ston, och fölen (lite längre fram på säsongen).
 
Dessutom vet man att ett sto som tappar hull riskerar att förlora nästa dräktighet. Så om du har betäckt om henne är det extra viktigt att hänga med och fodra bra.
 
 
 
 
1 kommentar