Frost!

 
 
De första frostnätterna har redan varit. Det var mer än en som oroade sig för de stackars hästar som ännu var ute på bete. 
 
Men om hästarna har tillgång till grovfoder, vatten som inte är fruset och en bra plats att ligga, som är torr och bekväm, så fryser de sällan av att det är kallt. Det är mycket större risk att de fryser om det blåser kraftigt och är nederbörd. Fast det kanske inte ens är minusgrader. 
 
Kyla är inget problem för en frisk häst. Och de flesta hästen behöver inte täcken. Det är inte ägarens behov av täckjacka som styr hästens behov av täcke. För vi är människor och de är hästar. Och hästar mår bra av att få vara ute och röra på sig. 
 
Det finns en annan sak som kan vara viktigare att tänka på när temperaturen kryper nedåt. Och det är att gräset påverkas av frosten. 
 
Gamla hästkarlar varnade ofta för att ge fruset foder. De visste kanske inte alltid varför. Nu vet man mera om detta, och vet att innehållet förändras när gräset utsätts för kyla. Det är gräsets eget frostskydd som ökar halten av vissa sockerarter. För känsliga hästar kan det betyda risk för fång. 
 
Samtidigt ska man komma ihåg att fång är en komplex sjukdom, där för högt hull är en av de allvarligaste riskfaktorerna. 
 
Och i vissa fall tror jag att det nästan blir sämre när man i välvilja tar in hästen över natten och sedan släpper ut den hungrig tidigt på morgonen innan jobbet. Att släppa ut senare kan vara svårt att ordna. Och att ha den inne hela dagen är ju sällan en bra ide. 
 
Om en hungrig häst kommer ut på morgonen vräker den i sig av fruset gräs, och får kanske i sig mer av det än den häst som gått ute hela dygnet och betat lite lagom hela tiden. 
 
Nu är jag lyckligt lottad och har varit förskonad från fång under många år, men jag låter alltså mina gå kvar på betet även vid frost. Svårt att undvika när de går på lösdrift dessutom. När det blir kallare kommer de utfodras på morgonen,  och då är det inte mycket gräs kvar att plocka ändå. 
 
Jag har ibland gett hö tidigt på morgonen när det är fruset. Det kan kännas fint att de får äta något torrt och ofruset, men jag vet inte hur stor skillnad det gör. 
 
En sak vet jag dock, och det är att hästarna gillar klara kalla höstdagar lika mycket som jag. Mycket bättre än regn och blåst - så på vissa punkter är vi helt lika!
 
0 kommentarer

Äta hästkött?

Va, äter du hästkött? Jag trodde du gillade hästar?! Alltså levande hästar? Man kan väl inte äta sin vän?
 
Du kanske har hört argumenten förr. Kanske tänker du så här också. 
 
Jag gör inte det. Jag äter hästkött ibland. Om det kommer från Sverige. Då tänker jag att det kommer från en häst som haft det bra. En häst som också fick sluta sina dagar innan det gått för långt. Och att det som räknas för hästen är hur livet var. Inte vad som händer sedan. 
 
Av miljöskäl tänker jag att det är klokt att ta tillvara bra kött. Att gräva ner är mycket sämre. Att ta tillvara som bioenergi kan vara ok, men knappast överlägset. 
 
Det finns hästar som inte kan slaktas. Och det finns ibland svårigheter att hitta ett slakteri på rimligt avstånd. Så alla hästar kan inte tas tillvara som livsmedel. 
 
Men när de kan det så tycker jag att der är ett bra alternativ. Jag förstår om du inte är beredd att äta din egen häst. Men jag ser ingen motsättning i att en hästvän äter hästkött. Faktiskt snarare tvärtom att det finns goda skäl att göra det. Jag äter helst kött från djur som haft det bra. Som många hästar. 
 
2 kommentarer

Beröm dig själv

"Beröm dig själv - beröm din häst!" fick Unni höra på senaste hoppträningen för ett tag sedan. Bra inställning, tänker jag.
Både för ryttaren och hästen handlar det om att ta med sig det som var bra. Man vill ju förbättra det som inte är så bra, men den mest effektiva vägen är oftast att ta med sig känslan och minnet av när det blev bra. Gör mer av det, helt enkelt.
 
Dessutom blir det ju mycket roligare så. Och sedan gäller det förstås att sluta i tid också, när det går väldigt bra. Som senaste gången jag hjälpte Unni med hoppningen, och Denver bara flög över hindrena med fin energi och taxering. Vi stoppade på 90 cm fast det gick enkelt. Bättre att sluta så och gå hem med ett leende.
Desolett var pigg som det norska fullblod hon är i blåsten den dagen. Så inte heller där fanns någon hösttrötthet. Jag bara log och försökte hålla en rimlig takt i all fart, utan att dra en massa i tyglarna. Inte så lätt, men när det gick bra så blev det ju allra bäst - klapp på axeln till mig med då! Och på träningen två dagar senare dansade vi - samma dans i takt och mjukt. Då har i varje fall jag fått en fantastisk belöning i den känslan! Tyvärr ingen bild, men minnet räcker långt.
 
 
0 kommentarer