Stå och sova?

Alla har ju hört att hästar kan stå och sova. Ja, det är ju i alla fall delvis sant. De kan stå och vila, kanske kan vi kalla det att slumra. De låser knäet med hjälp av knäskålen, och så kan de slappna av och vila.
 
Men de kan inte stå och sova djupt. För att kunna komma ner i den livsviktiga drömsömnen (REM-sömn) behöver de ligga ner och sova. De kan hoppa över det en kortare period, och kompensera detta senare. Så gör nog en hel del hästar i en ny flock, eller kanske på tävling om de är ovana. Men i längden funkar det inte. De mår helt enkelt inte bra alls då. Och de kan bli så trötta att de faller ihop.
 
Det finns alltså tillfällen då hästen inte är trygg nog för att lägga sig i nya sammanhang och miljöer, eller ibland om underlaget är riktigt dåligt. Men det finns också hästar som inte vågar lägga sig av andra skäl. Det handlar oftast om äldre hästar, som har ont i benen eller kroppen. De har svårt att lägga sig, och de kan vara rädda att de inte ska komma upp.
 
Att komma upp snabbt och kunna komma iväg är helt grundläggande för ett flyktdjur. Så det är en väldigt stor stress att inte vara säker på att kunna komma upp. För säkerhets skull står de och vilar. Men det funkar som sagt inte så bra. Så till slut lägger de sig, eller faller, av ren utmattning.
 
Jag har träffat några sådana gamla hästar som blivit liggande. I några fall har det gått att få upp dem, men i andra har vi tvingats avliva hästen där och då. Oavsett vilket så tycker jag att det oftast är tecken på att det har gått för långt, alldeles för långt. Läs förra stycket igen så tror jag att du förstår varför, om du inte tänkt på det förut. Ta ditt ansvar som hästägare innan din häst utsätts för en jobbig situation.
Sedan är det en annan sak att de inte sover som vi, alltså inte åtta timmar i en följd. Nej, hästar sover i flera kortare perioder, och vilar ("står och sover") ännu fler. När de sover turas de om att vakta, så att några sover och minst en håller vakt.
 
Föl sover mer än vuxna hästar, men alla sover i flera perioder utspridda över dygnet. När man lär känna sin häst och dess dygnsrytm så vet man att det finns några tydliga viloperioder. Mina sover en stund i slutet på kvällen, och sedan vill de gärna vara aktiva igen på natten - det är faktiskt den tid som hästar allra helst betar. Och så vill de sova förmiddag - det slår aldrig fel om inget har stört dem. Då är det gott att ha en ligghall, så att de kan vila skönt även då, när jag har åkt till jobbet.
 
 
 
 
 
1 kommentar

Rätt prioritering?

Jag är blodgivare sedan massor av år. Började som student i Uppsala, tror det var 1986. Sedan har det rullat på mer eller mindre på olika platser genom åren. Jag har sett olika mottagningar och olika rutiner. Hur många gånger jag har gett blod kommer jag dock aldrig få veta, för det finns inte samordning mellan landstingen.
 
Men frågan är om det inte var bäst i Uppsala ändå. Man kunde komma på drop-in, och behövde inte boka tid. Fikat var bra med polarklämma och annat gott, och aldrig var väntetiden lång. Det var helt OK i Ryhov i Jönköping också, på många sätt ungefär som i Uppsala.
 
Jag förstår att det är svårare för de mindre ställena, jämfört med de här stora sjukhusen. Men ibland undrar jag ändå om de verkligen vill ha blodgivare. Jag gör det ju inte precis för min skull... Och nu senast blev jag också rätt bekymrad över hur de använder skattemedel. Jag hoppas att de ska hitta bättre sätt, så att de kan ge mer prioritering åt vettiga saker, som vård av sjuka människor.
 
Jag ger blod i Tranås numera, och vårdcentralen har blodgivningsmottagning på tisdagar. Det mejlas ut en tid veckan innan, sex-sju dagar innan får jag ett mejl om en tid på tisdagen i nästa vecka. Jag har ett rätt flexibelt arbete, som jag till stor del planerar själv, men en vecka fram är det nästan alltid färdigplanerat och så får jag avboka tiden från blodcentralen. Det har gjort säkert sex-sju gånger här före jul...
 
I mellandagarna var jag hemma, men fick ändå en tid som jag inte kunde. Då ringde jag och bytte till en annan samma dag, och kom äntligen iväg. Eftersom det var den 2:e januari så var det dagen efter helg, och det var tunt och tomt med folk som skulle ge blod. Då fick jag veta att det berodde på att de ju varit lediga på måndagen, och att de annars sitter varje måndag och försöker ringa in blodgivare till de tider som det kommit återbud på. Detta ägnar de flera timmar åt!
 
Redan när jag bokade om min tid, per telefon, frågade jag varför jag inte kunde få göra detta på en sida på internet.  De har redan den tjänsten för provtagning på labbet, som ligger vägg i vägg med blodcentralen, och som till stora delar bemannas av samma personal. Det var svårt att lösa, sa de... Verkar otroligt 2018! och vet de hur mycket tid som personalen bara sitter och ringer in folk? Kanske är det så att de mejl som jag får, och oftast avbokar tiden på, också sköts manuellt?
 
Och så var det ju den lilla detaljen som de alltför ofta verkar ha glömt i landstinget: för vems skull de är där. Om jag kunde boka om min tid på internet så kan jag göra det när som helst, och jag kan välja en tid som funkar för mig. Större chans att jag kommer in för blodgivning snabbare, och större chans att jag inte blir less på alltihop med. Det skulle jag tycka vore en bra prioritering.
 
Men en sak var bra: jag kunde välja en riktigt bra sax som min present för dagens blodgivning. Det behövdes en piggare sax i stallet till hästarnas manar, så då kände jag mig i varje fall lite nöjdare. Kanske har de fixat smidigare bokning nästa gång det är dags. För det är ju ändå viktigt att det finns blod att ge till den som behöver.
 
1 kommentar

Kronisk fästingsmitta?

 
Bra trots eller tack vare behandling - en alltid lika viktig fråga att ställa sig. Det är lättare att ordninera en kur än att gå till botten med problemet. Har man tur så blir hästen bra även om behandlingen inte var relevant. Tack vare tid, annan omvårdnad eller annat. Kanske allra viktigast att minnas när man brottas med mystiska symtom.
 
Det är inte precis fästingsäsong nu, men ändå dyker det upp beskrivningar som handlar om fästinginfektioner hos häst i mitt flöde på sociala media. Det skrivs om hästar med borrelia och kronisk anaplasmos (ehrlichios säger en del, och det var väl det gamla namnet). Jag förstår att man som hästägare kan bli förvirrad av alla konstiga namn och sjukdomar, och jag förstår ännu bättre att man vill hitta en tydlig diagnos och behandling om hästen inte mår bra. Ett enkelt blodprov, ett positivt svar och så kör vi - eller inte....
 
Jag tycker det är viktigt att påminna sig om att det ännu inte har kunnat konstateras ett enda fall där hästar i Sverige verkligen haft borrelia. Jo, det finns massor av hästar med antikroppar mot borrelia - en massa friska hästar och en massa hästar med olika sjukdomar och problem. Det är helt enkelt väldigt vanligt att hästar får antikroppar mot detta infektionsämne. Antagligen för att det är så vanligt att hästar får fästingar, och förstås för att smittan är vanlig. För oss människor är det ingen tvekan om att den kan orsaka problem och i USA finns en variant av smittan. Men hos hästar i Sverige och med den typ vi har här så är det alltså högst tveksamt om den gör det. Du kan läsa mer om det på SVAs hemsida: http://www.sva.se/djurhalsa/hast/infektionssjukdomar-hast/borrelios-hast
 
Lite samma sak är det med anaplasmos (granulocytär anaplasmos). Det är också en fästingburen infektion, och här är det däremot ingen tvekan om att den kan ge akuta symtom i form av feber och ibland hälta. Jag har själv sett och behandlat sådana hästar, och det går att ställa diagnosen. De akut sjuka hästarna har oftast inte hunnit utveckla antikroppar, för det tar ju ett tag, så man söker efter andra tecken i blodprovet och kan påvisa smittan i den akuta fasen.
 
Men antikroppar finns hos många helt friska hästar. Några av dem är behandlade, men de flesta har helt enkelt klarat av infektionen på egen hand. Och hos dem finns ingen pågående infektion, ingen smitta, utan bara antikroppar. Antikroppar är kroppens försvar mot smittor, och ser till att rensa bort smittämnet. Så att påvisa antikroppar betyder inte att man är sjuk. Antikroppar får man även efter vaccination, och då förstås mot de smittor som man vaccinerar mot.
 
Och kronisk anaplasmos har heller inte kunnat verifieras som diagnos. Ändå vill många hästägare harbehandling till sin häst, både mot anaplasmos och borrelios. Man behandlar med antiinflammatoriska läkemedel och ibland även antibiotika. Vanligt är att man då väljer tetracykliner, även om borrelia också är känsligt mot penicillin (men det är inte anaplasman).
 
Tetracykliner är dock inte riskfritt att använda - det kan ge allvarliga biverkningar i form av tarmstörningar. Men det har också en del andra bieffekter - och dessa är sådana att man kan tycka att behandlingen verkligen hjälper. Tetracykliner påverkar nämligen stödjevävnaden så att den blir mjukare, och det kan troligen vara positivt för en häst med hältproblematik. Frågan är dock om det är rimligt att använda bredspektrumantibiotika med alla de risker de innebär, för att uppnå en sådan bieffekt? Och framför allt ska man nog inte tro att man har hjälpt hästen att bli av med sin borreliainfektion (som den inte hade).
 
Det är alldeles för lätt att dras med i trender, och det är sannerligen inte lätt att vara hästägare och kunna veta allt. Men jag tror att alla håller med om att det är mer troligt att hästen kan bli långsiktigt frisk om man får korrekt diagnos. Och då är den diagnosen troligen inte borrelios.
 
0 kommentarer