Ingen fara om man har koll?

 
"Inavel är ingen farligt om man vet vad man gör." Mer än en gång har jag hört det påståendet, eller andra likande varianter, som att det är bra med linjeavel, om man väljer de bästa individerna, att de mest framgångsrika uppfödarna kan hantera inavel med mera.
 
Men stämmer det? Kan man ha koll på den otroliga mängd anlag som en häst (eller annat djur) har? Och kan man veta vad som är säkert? Det man säkert kan veta är att det blir mer enhetliga avkommor om man snävar ihop aveln mot mer linjeavel eller inavel. Man kan alltså snabbare "konsolidera typen" som man ibland hör någon säga.
 
Men inte ens att det blev ett bra resultat av en parning med två närbesläktade individer är en garanti. Om dessa båda individer skulle bära en defektgen, som är recessiv, så är det bara 25 % risk att avkomman får det anlaget från båda sina föräldrar och därmed blir sjuk/defekt. Om bara den ena föräldern bär anlaget så kommer det att gå bra. Och även om båda är anlagsbärare så är det alltså 75 % chans att fölet inte visar den aktuella defekten.
 
Det låter ju bra. Men det betyder också att defektgener hinner spridas en hel del innan de visar sig. Det brukar ta ett tag innan det första sjuka fölet föds Och då är det inte sällan att det kommer flera. Som med den förfärliga hudsjukdomen som drabbat flera varmblodsföl på senare tid, både i Sverige och andra länder.
 
De som har fött upp fölen har ofta gjort det utan att ens ana att risken fanns. Så är det oftast. Väldigt ofta har samma eller liknande kombinationer gått bra i många andra fall. Förstås. För så funkar det, och det gör att innan en defekt upptäcks har den hunnit spridas en hel del.
 
Men gentest då - det måste väl vara lösningen? Både ja och nej, säger jag. I fallet med hudsjukdomen hos varmblodsfölen (och en del andra kända defekter) så funkar det fint. Man kan testa föräldrar (eller åtminstone hingstar) och på så sätt undvika att sjuka föl föds. Det är bra.
 
Men det löser inte det faktum att man kan räkna med att alla individer bär olika typer av "dåliga" anlag. Även om de är fantastiskt bra individer är det så. Och om man då "linjeavlar" (eller inavlar - jag menar att det är två ord för samma sak), så har man alltid risken att just de icke önskvärda anlagen följer med och slår igenom. Hur duktig uppfödare man än är finns den risken. Vi har inte tester för allt, vi känner inte till allt. Det tillkommer nya mutationer. Och det kostar att testa. 
 
Dessutom innebär inavel också att man på motsvarande sätt tappar bort en massa anlag. Både bra och dåliga anlag, men om de som bär på dessa aldrig får chansen i avel, så kommer vi aldrig kunna återskapa dem.  Det är också en viktig aspekt. I varje fall om vi tror att vi i framtiden kan behöva någon egenskap som vi glömt att värdera tillräckligt idag. Nu pratar vi mer om en ras än individer. Men det är också viktigt. 
 
All rasavel och allt urval innebär i viss mån att man snävar in och begränsar. Det betyder ju också att man selekterar och förbättrar. Så det kan vara frestande att ta genvägar. Men bredden i avelsarbetet är också viktig. Och det vet förstås de allra duktigaste uppfödarna. De vill föda upp trevliga, sunda och användbara hästar, och till det målet finns inga genvägar.
 
2 kommentarer

Föla inne eller ute?

 
Jag har fått några frågor om val av fölningsplats sedan jag berättat om årets båda fölningar ute. Vad finns det för för- och nackdelar med olika val, och vilka är riskerna? Svaret på det kan förstås variera och listan kan göras lång. Men jag tänkte ändå ta tillfället att ta upp några av de saker som jag tänkt på.
 
För det första är det förstås så att det krävs rätt väder och underlag för att fölning ute alls ska vara ett alternativ. När stona fölar tidigt på säsongen så blir det därför oftast fölning i box som är enda möjliga valet. Vi har haft flera fölningar i box och det har alltid gått bra. Exempel på föl som är födda i stallet är Treo och Hassle.
 
Fördelar med fölning inne i stallet är:
- D
et är lättare att hålla koll. Man kan lätt gå ut i stallet, och vet var stoet är, eller man kan ha en kamera, som också är lätt att arrangera där.
- Ingen annan häst kan komma åt stoet och fölet (men hon kan ändå känna sig stressad/trängd förstås).
- Man har lätt att få tag på både sto och föl om det är något som krånglar.
 
Fördelar med fölning ute är:
-
Det finns forskning som visar att risken för fellägen och förlossningskomplikationer minskar när stoet kan röra sig fritt ute.
- Det är renare och mindre smitta än i den renaste box, så risken för infektioner minskar.
- Det är ett bra underlag (förhoppningsvis och oftast) för både sto och föl. Minskar risk att halka, minskar risk för skav.
- Det är naturligt.
 
 
Risker med fölning ute är:
- Ett annat sto kan stjäla fölet. Detta kan vara ett riktigt allvarligt bekymmer. Så ibland kanske man ska låta ett ranglågt sto gå i annan hage om hon ska föla ute.
- Det kan vara svårt att övervaka fölningen och svårt att kunna få tag på stoet och hjälpa till om något strular.
- Vilt. Jag tänker då i första hand på varg, och har aldrig upplevt att annat vilt skulle kunna vara en risk.
 
Risker med fölning inne är:
- Att stoet fölar mot en vägg och det blir svårt för fölet att komma ut/svårt att hjälpa henne.
- Att miljön innehåller mer smitta och kanske också ett sämre underlag för sto och föl.
 
Har du fler tankar om detta? Du får gärna komplettera i kommentarerna!
Bilden överst visar en nyfödd Hassle Kry, som Muska födde i boxen på natten (i april), och nederst när Iska Kry var nyfödd, utomhus i hagen (i maj).
1 kommentar

Födelsedagen!

 
 
Igår var det äntligen dags för Födelsedagen! Alltså födelsedagen för Finjas föl, som vi väntat och väntat på. 360 dagar sedan Finja betäcktes med Furubäcks Io har det gått. Väntat mest har vi väl gjort de senaste dagarna.
 
Redan i förra veckan hade Finja vit mjölk i spenarna, och jag vakade en natt. Men sedan verkade hon ångra sig, och återgick till det vanliga blasket, och jag sov lugnt (ganska) i några nätter till. Natten till onsdag vakade jag dock, för på kvällen fanns det små vaxproppar i spenarna och hon var slapp i bäckenbanden. Ella kom turligt hem den kvällen, så vi turades om att gå upp till hagen under natten. Men inget hände, och inte på hela onsdagen heller.
 
På onsdagskvällen var vaxpropparna större och vid ett tillfälle såg jag att det sprutade mjölk - ett tecken på sammandragningar i livmodern. Finja var sig inte heller riktigt lik, så nu ökade vi intensiteten i övervakningen. Hela natten vankade Ella och jag upp och ner till och från berget, och såg en Finja som kliade Muska, sov gott eller gick och betade. Lite svettig var hon någon gång, men så mycket mer blev det inte.
 
Vid halv nio på torsdagen stod Finja och sov med Muska vid vattnet. Så jag åt frukost i lugn och ro innan jag traskade upp igen. Muska stod kvar, men Finja var borta. Längst bort i hagen stod hon, med ett föl som var alldeles nyfött. Fosterhinnorna låg kvar över bakkroppen, och jag fick lov att gå fram och titta.
 
Allt verkade bra, fölet var alert och det var ett stoföl! Hon såg långbent och fin ut. Och hon hade stjärn. Det vill man ju inte ha, om man får välja, men det händer ibland. Och just nu fanns det viktigare saker att fundera på.
 
Som om den lilla skulle komma igång och dia. Efter ungefär en halvtimme var hon på benen och hon sökte lite här och där. Finja var fantastisk och försökte verkligen hjälpa och uppmuntra. Hon till och med drog upp magen när fölet sökte juvret. Men det var svårt.
 
Vi satt i hagen och höll koll, men det ville inte lyckas. Tarmbecket bajsades ut i långa korvar utan bekymmer, men hon fick inget tag om spenen. Jag försökte hjälpa, men det blev bara rörigt. När det gått nästan tre timmar så lyckades jag äntligen. Finja stod som ett ljus, och jag knuffade fölet bakifrån till juvret samtidigt som jag drog ur mjölk och lät henne smaka. När jag hörde de första sväljningarna klunka ner så var det dagens bästa ljud. Och vilket underbart klokt och bra sto Finja är!
 
Efterhand under eftermiddagen blev hon bättre och bättre på att dia. Hon tog ett par galoppsprång ibland, diade och sov förstås. Som föl ska.
 
 
Men efterbörden var kvar. Jag bestämde att den fick vara tills jag varit med Unni och Denver på hoppträning på eftermiddagen. Väl hemma igen tog jag med Ella, en grimma och medicin för att se om vi skulle kunna få fart på efterbörden. Men det behövdes inte - för den låg hel och fin i gräset.
 
 
Det första dygnet - födelsedagen - är det mycket som ska börja fungera. Det går för det mesta hur bra som helst, men när det inte gör det så är det viktigt att ha koll. Mycket återstår förstås ännu, men det var så härligt att se det vackra huvudet med pigga ögon igår kväll. Att det har några vita strån är snopet, men faktiskt spelar det ju ingen roll för vilken fin och bra häst hon kan bli.
5 kommentarer