Måste man vara med?

"Måste jag vara med?" eller "Jag vill inte vara med" eller "Får jag vara med - tror du jag klarar det?" Jag har hört många olika varianter på djurägares frågor inför avlivning av deras älskade sällskapsdjur. Hund, katt, häst, marsvin, kanin och många andra.
 
De flesta väljer att vara med hela tiden, även om några tvekar och några väljer att avstå helt. Det finns så många olika skäl till beslutet, och jag tror att olika beslut kan vara rätt i olika situationer.
 
Därför blev jag ledsen över ett inlägg som spridits ganska mycket i sociala medier den senaste tiden. En utländsk veterinär berättade om hur fruktansvärt det var för de sällskapsdjur som ägaren lämnade för avlivning. Det gavs exempel och ganska fria tolkningar av djurens beteenden.
 
Beteenden som man förstås också kan se i andra sammanhang då djur lämnas av ägaren. För operation, på pensionat eller hos några vänner som ska passa djuret. Och som inte alls handlar om dödsångest eller sådan förtvivlan.
 
Jag tror att det som är viktigast är att djuret får vara med någon som den känner sig trygg med. För en katt kan det ibland räcka bra med lugn personal på kliniken. Samma sak med många hästar. Jag har fått ta över grimskaftet till mer än en häst när jag jobbade på slakteri. Ägaren orkade inte vara kvar och se hästen falla. Jag kan förstå det. Kanske är det ibland till och med bättre att inte vara där om man är väldigt ledsen eller stressad.
 
De allra flesta hästarna verkade inte bry sig när ägaren gick. Lite kli och klapp av en lugn person räckte långt. Att de skulle dö tror jag inte de förstod. De var lugna in i det sista. Men fallet är dramatiskt ändå. En stor häst som slår i marken. Det händer även när man ger lugnande före (som man ju inte kan vid slakt) - fallet är oundvikligt.
 
För hundar och katter ger man ofta lugnande först. Då lägger de sig lugnt och fint i de flesta fall. Om man orkar vara kvar så länge så tror jag att det är bra. En del vill gå sedan, och det tror jag inte djuret märker mycket av.
 
Några kommer tillbaka sedan. Det spelar förstås ingen roll alls för det döda djuret. Men för ägaren tror jag att det kan vara viktigt. Att få bekräftelse, få se att allt är lugnt. Även om beslutet var svårt så brukar det inte vara svårt för djuret att möta döden. Några låter en vän ta hand om detta, låter vännen se och berätta. Andra vill inte.
 
Den största fördelen med att vara med är att slippa undra. Undra hur det var, om djuret var oroligt. Jag har hört många helt otroliga historier om avlivningar som gått fel. Men med något enstaka undantag aldrig träffat någon som själv varit med eller sett detta. Alltid berättelser i andra eller oftare tredje och fjärde hand. I de flesta fall tror jag att de är mer av fantasier än fakta. De flesta tycker att det är skönt efteråt att ha sett hur lugnt det var.
 
Ta då gärna reda på innan vad som ska ske. Ställ dina frågor - det är bättre att få det klart innan. Det kan variera lite hur olika veterinärer gör, så det är inte alls några dumma frågor, inte ens om du varit med förut.
 
Ibland är barn med. Det brukar fungera mycket bättre än de flesta tror. Om bara barnen har fått veta innan vad som ska hända, så att det inte är veterinären ensam som får ge det tuffa budskapet. Väl förberedda barn brukar vara ofattbart kloka och förståndiga.
 
För dem blir den enkla logiken så logisk, att det är så här man måste göra för att inte svika sitt djur. Den sista tjänsten. Om du då inte orkar vara med så menar jag att det är inte det som är ett svek. Sveket är om du duckar för det nödvändiga, men fruktansvärt tunga beslutet.
 
1 kommentar

Gör inte det svåra svårare

Jag har varit med om att avliva många djur, och om att hjälpa djurägare till att fatta det tunga beslutet att avliva sitt djur. Ibland är det deras allra bästa vän, ibland den enda de har. Även när det inte är så, är det oftast ett svårt beslut. Och man vänjer sig inte.
 
Det händer att det blir akut, att beslutet måste tas nu, fast man inte fick någon förvarning. Det är tufft. Det är vanligare att de kommer smygande, de saker som gör att livskvaliteten inte längre är bra. Frågan är om inte det är svårare för de flesta.
 
Var ska man dra gränsen? Hur länge kan man vänta? När är det dags? Hur vet man? Och kan de inte bara dö stilla i sömnen - det vore ju skönast? Fast det händer inte så ofta.
 
Jag tror att de flesta ändå vet när det är dags. Om de är beredda att lyssna på sitt djur, och sätta djurets bästa i första rummet. Fast beslutet är svårt.
 
Det finns några som inte ser det, eller inte vill se. Då kan det bli mitt ansvar som veterinär att berätta, få dem att förstå. Svåra samtal, men nödvändiga.
 
Ibland får man som djurägare en annan sorts samtal. De kan komma från vem som helst, och ibland även från en veterinär. Dessa samtal handlar om att försöka lite till, prova någon behandling eller bara ge lite mera tid. Ibland är det rätt, men ibland är det fel. Vad vi än gör så kommer ändå en dag den punkt när livet inte längre varar längre. För oss alla. Det kan vara bra att påminna sig om i dessa lägen.
 
Jag har nämligen träffat många fler djurägare som ångrar att de förlängde lidandet, än jag har hört någon säga att de hade för bråttom att besluta om avlivning. Även om behandlingen lyckades och de fick ännu en tid med sitt djur så händer det att de ångrar sig. Inser att det var mer av egoistiska skäl än av omsorg om djuret, sin bästa vän.
 
Så jag vill be dig om en sak: När du pratar med någon som överväger att fatta beslut om att avliva sitt djur. Lyssna och var där. Men försök att låta bli att ställa frågan om djuret inte kan leva lite till. Du riskerar att göra det svåra ännu svårare med den frågan. Ofta kan nämligen djuret leva lite till. Frågan är dock hur. Om det blir en bra sista tid. När man tittar på det i backspegeln så är det ofta just det man värderar. Alltid svårare framåt än bakåt.
 
Och om du står inför det svåra beslutet själv: försök att hitta någon som du litar på om du behöver diskutera det hela. Man kan behöva stöd i det svåra, och hjälp att se klart. Och att minnas att detta är du skyldig din vän. Fast lätt blir det aldrig.
 
1 kommentar

En nyttig påminnelse

Jag fick med mig många intryck från världsveterinärkongressen i Sapporo, Japan, i slutet av augusti. Och av många olika slag. Även sådant som man vet sedan förut kan vara nyttigt att påminnas om. 
 
Då tänker jag bland annat på synen på djur och djurvälfärd. Självklart ska vi alltid sträva efter att bli bättre även i Sverige, men jag tycker att det är tråkigt och orättvist när svensk djurhållning ibland anklagas för missförhållanden som inte alls sker här. Och jag tror att den som vill göra verklig skillnad för djuren kunde satsa på insatser för att förbättra i sådana länder. Och framför allt ska vi vara rädda om de duktiga bönder och djurägare vi har. Världen behöver goda exempel. 
 
Jag kommer att ge några få exempel på saker som aktualiserades under resan. Du kan också se det som ett gott skäl att vara noga med att välja varifrån du köper kött. Och om man tänker på levande djur som hundar bör man tänka på att man knappast löser några problem med att "rädda" individer från dåliga platser. Ibland kan det snarare leda till att fler djur hamnar i samma situation. Ett litet axplock av saker jag påmindes om:
 
 
- Hundvalpar säljs i djuraffärer och sitter en och en i akvarielika glasburar utan sällskap, t.ex. i Japan. De ser ofta ut att vara väldigt unga, men är inte tillsammans med mamman eller kullsyskonen. Detta är förbjudet i Sverige, både att sälja dem i djuraffär och att ta dem från tiken för tidigt. 
 
 
- I bland annat Australien används inte bedövning när kalvar kastreras och avhornas. I Sverige är det lagkrav på bedövning, och en stor del av kalvarna får även smärtlindring efteråt, vilket är väldigt bra. Att genomföra detta ingrepp utan bedövning är förstås mycket smärtsamt, men hittills anser australiensarna att det tar för lång tid att ge bedövning. 
 
- I Australien transporteras också väldigt unga tjurkalvar långa sträckor till slakt. De långa transporterna gör kalvarna helt utmattade och är ett stort välfärdsproblem. De kallas booby calves, om du vill söka mer att läsa.
 
- Levande ål i en tunna på gatan hittade jag till försäljning strax utanför hotellet. Jag kunde inte låta bli att undra hur länge de haft det så... På liknande sätt fanns krabbor i drivor i akvarier på restauranger, och även fiskar i trånga akvarier helt utan något annat innehåll än vatten och fisk. Jo, det är klart att fisken är färsk, men det känns inte bra...
 
- För att få optimal köttkvalitet med mört och marmorerat kött är den japanska wagyun så hårt avlad att man har fått stora inavelsproblem och allvarliga genetiska sjukdomar som innebär stort lidande för de djur som drabbas. De utfodras dessutom med stora mängder kraftfoder och minimalt med A-vitamin av samma skäl, och det leder också till sjukdomar. 
 
- Fortfarande använder alldeles för många länder på tok för mycket antibiotika i förebyggande syfte. Tjurar som säljs från Frankrike till Italien för slutuppfödning till slakt transporteras långt och kommer från många olika platser, och denna stress ökar risken för lunginflammation. Därför får de antibiotika som rutin vid ankomst, vilket knappast kan vara ok, och definitivt innebär risker för antibiotikaresistens. 
 
- Det är fortfarande så för världen som helhet att en större mängd antibiotika ges till friska djur än till sjuka människor. Detta är ett sätt att maskera dålig djurhållning. I Sverige är det förbjudet sedan 30 år! I en region i Thailand behandlas 94 % av korna får juverinflammation, och nästan 4 % av prover av tankmjölk innehåller den resistenta bakterien ESBL. 79 % av grisgårdarna där har ESBL. 
0 kommentarer