Djurens bästa vän...

"Du är djurens bästa vän, unga veterinär" - ja, nog minns jag ännu orden från sången vi sjöng under utbildningen. Och visst är det sant att vi veterinärer arbetar för djurens bästa och i allmänhet tycker mycket om djur.
 
Men det är inte alltid som det blir uppskattat... I varje fall inte av djuren. Vi försöker göra det så bra vi kan för dem, och vi arbetar för deras bästa. Men det vet väl alla djurägare att det är inte alla djur som precis tycker om veterinärbesöken.
 
Det kan bli extra jobbigt med ens egna djur. Hos de flesta av mina djur har jag ett stort förtroendekapital. Så jag kan vaccinera hästarna utan att de bekymrar sig det minsta. Humle avskyr alla behandlingar, och allra mest kloklippning, men han står ut. Och han studsar omkring galet hoppsig när eländet är över.
Men katterna är inte lika snabba att förlåta. De tycker att det är kränkande att bli vaccinerade. Jag försöker med lämpor, klappar och tvingar så lite som möjligt. Men Biceps låter sig inte luras så lätt... Han drar iväg som en pil efteråt. Tittar misstänksamt på mig.
 
Inte så många veckor efter vaccinationen var det dags för fästingmedel, när vårvärmen kom. En baggis kan man tycka: några droppar i nacken och sedan är vi klara för många veckor framåt. Det gör ju inte ont alls. Triceps fann sig i det utan större funderingar, men Biceps stack. Han tänkte inte vara med. Så jag fick anlita Bulvan. Peppe kunde klappa honom några timmar senare, och då följde han med in i sadelkammaren. Där blev vi instängda tillsammans, katten och jag, och då var det inte svårt det minsta.
 
Men han blev sur ändå. Så lite förvånad var jag när han kom och ville bli klappad när jag stod på ridbanan, efter att bara ha blängt på mig flera dagar. Och det var nog ett misstag. Efter några mysiga klapp där han kråmade sig så hoppade han till som han sett ett spöke, och så stack han igen. Det är tydligt: han har inte förlåtit.
 
Jag får trösta mig med att det var enklare med Humle. Han glufsade glatt i sig sin tablett med fästingmedel, och tittade sedan hoppfullt efter en till. Men den får dröja, troligen minst tre månader. Men det känns ju skönt att han tycker att det är lätt, och att godis kan kompensera för kloklippning. Under tiden får jag jobba på att bli vän med katten igen... Och jo, det går åt rätt håll. Sakta... Men nu får jag klappa utan misstänksamma blickar, ibland. 
 
På bilderna ses katten Atlas, som tyvärr inte är kvar hos oss längre, samt västgötaspetsarna Humle och Inti (och bara Humle lever).
 
 
0 kommentarer

Gårdshunden

Det är snart två år sedan Inti dog, och Humle blev ensam hund. Det hade han ju varit en tid innan Inti kom till oss också, ungefär ett år, och han anpassade sig snabbt. Det kändes inte aktuellt att skaffa en hund till just då, och Humle verkade trivas helt OK med att bara ingå i människoflocken.
 
Det var ingen tvekan om att det var mysigt för hundarna att ha varandra. Särskilt när vi lämnade dem ensamma, så hade de det bra i varandras sällskap. Men det där sällskapet funkade ju också bra om man ville ta sig en tur. På i värsta fall fem-sex timmar. Bara för att knalla ett rejält varv runt ägorna (ja, de trodde att vi ägde mer mark än vi gör, kan man säga....), och sen komma hem trötta och med koll på läget.
 
Ensam är det ju inte lika kul att gå en långpromenad. Så Humle brukar inte göra det. Han är väldigt följsam och en bra gårdshund. Följer med oss runt på gården, när vi tittar till hästarna eller hänger med på promenad. Följsam och snäll, med låg jaktinstinkt, så det går för det mesta att ha honom lös.
 
 
Svårast att motstå är grannens kvigor. De vill han valla.... Så då blir det oftast koppel när vi passerar. Han börjar förstå att hästarna ska man inte valla. Fast lite konstigt är det.
 
Snart fyller han tio. Men spänstig och pigg så att det är svårt att tro. Han är inte lika morgonpigg som förr, men annars är det samma härliga Humle, som aldrig säger nej till att hänga med en tur, på skidor, till fots eller vad som bjuds. Agility älskar han - om han får chansen, men det blir inte så ofta. Och annars sköter han sitt jobb som gårdshund, och det gör han fint.
 
 
 
1 kommentar

Vinterbadare

Humle gillar verkligen inte att bada. Inte i sjön, inte i dusch eller badkar. Han tycker det är helt onödigt. Det är det oftast också. Han har en väldigt bra päls, som står emot fukt och smuts bra. Så han badas bara om han rullat sig i något som stinker, och det lyckas vi oftast förhindra. 
 
Men han älskar snö. Både att springa och skutta i, och att rulla sig i. Till och med när det bara är små fläckar kvar så passar han på. Han nästan kastar sig omkull, och så rullar han och gnor. Väldigt  nöjd med sin egen variant av bad. Det syns att han njuter.
 
0 kommentarer