Man är inte redo

 
Fast man varit med förr så är man inte redo. Det är alltid svårt när ens djur dör eller måste avlivas. Svårare än vad många tror, i varje fall om de inte själva har djur. Ibland svårare än man själv trodde.

Allra värst tycker jag det är när döden kommer oväntat och hastigt. En olycka, en akut sjukdom. Om djuret är gammalt så kan det på sätt och vis var skönt när det snabbt blir definitivt, men konstigt nog är det inte alls lättare att ta farväl av det gamla djuret. Man har ju så många minnen ihop.

Fast det är klart, när döden kommer alldeles för tidigt och alldeles för fort – då är det svårt. Jag tänkte på det för några dagar sedan. Mindes vår fina hund Vejde, Humles storebror. Mer än tio år sedan han dog. Ännu sorgligt, fast på ett annat sätt än då. Minns också hur mycket jag värdesatte alla som sa något, skrev en rad, visade sin förståelse. Inte lätt att veta vad man ska säga. Men det räcker att säga något. Man kan inte göra saken värre. Det värsta har ju redan skett.

Jag letade upp min gamla blogg om dessa dagar. Jag hade glömt att vi bara några dagar senare avlivade vår shetlandsponny Wille. Också en helt underbar individ, och också så tråkigt att behöva ta det beslutet. Men i hans fall hade det mognat fram. Det var nödvändigt för hans skull. Då var det lite av en lättnad att kunna se till att han inte behövde må dåligt.

Jag saknar både Vejde och Wille. Kommer nog alltid att göra det. Men framför allt är jag så glad för allt de gav mig. Om du vill läsa vad jag tänkte då så klistrar jag in det här:

30 maj 2008

Idag har varit en dag fylld av tårar. När jag var nästan framme vi jobbet i morse, ringde Peppe och sa att Vejde var döende. Han hade blivit påkörd, och det var vår granne som hittat honom vid vägkanten. Huvudet var krossat, så jag förstod snabbt att jag inte kunde göra någon nytta med att vända hem. Vejde jagade aldrig bilar, men kunde ofta sitta vid vägkanten. Den som kört på honom hade inte stannat och sagt till, men när barnen kom hem fick vi bekräftat att det troligen varit skolbussen. Genast efter att de stigit på hade bussen hoppat till, varvid chaufförren stannat till och kikat ut genom rutan, men sen åkt igen. När jag ringde upp honom förnekade han alltihop.

Vi får ju ändå aldrig tillbaka denna helt underbara hund, som fungerat så bra på precis alla vis. Igår framfördes önskemål om att han absolut skulle gå agility i höst igen (Ella hade anmält till allmänlydnad), för att han var så bra, och idag kom vallanlagsbetyget på posten... Jag orkar inte lägga ut det idag. Det känns som att detta var en sådan hund som man får en gång i livet. Att han då inte fick bli ens två år är hårt.

1 juni 2008

Hur tomt kan det bli efter en liten grå hund på knappt 15 kg? Jag vet inte hur många gånger på en dag jag tittar efter honom; kollar om han är inne innan vi stänger dörren på kvällen, ser efter om han har vatten i vattenskålen, väntar på att han ska följa med mig ut till hästarna eller ligga i soffan när barnen tittar på TV... Första natten kunde jag inte sova, och gick till slut upp och satte på datorn vid halv två på natten. Då, bara några timmar efter att jag skrivit om Vejdes död på hemsidan, hade de redan droppat in flera mail om detta. Förstås från vänner, men också från en som var på vallanlagstestet och råkat surfa in på vår hemsida via Vejdes uppfödare Sänningegården. Jag grät hejdlöst (igen!) när jag läste dem, men det var ändå en så fin känsla att uppleva denna medkänsla och förståelse. Tack till er som har hört av er!

Peppe hade begravt Vejde innan vi andra kom hem, men han förstod att jag behövde få se honom, så han följde med och grävde upp igen. Inte roligt, men en liten hjälp på vägen att ta in detta hemska. Många tårar har det också blivit, och förstås många tankar på allt härligt vi upplevt ihop. När jag gick till hästarna idag, såg jag Unnis lilla koja, där Vejde och Unni myste när de var med mig då jag satte staket. Jag tänker också på hans glädje på agilitybanan, och hur han satt och småhoppade på rumpan efter en bra runda - han bara väntade på beröm och godis. Mitt sista minne är också fint. Jag var väldigt trött på torsdagskvällen, och det var motigt att gå ut och titta till hästarna. Vejde följde med till Haldol och stona, men sen trodde han nog att jag gick in när jag hämtade något inne på väg till de andra, så jag fick gå själv, och tänkte inte mer på det. Typiskt nog var inte Wille med de andra, och jag fick gå runt hela hagen för att leta efter honom. När jag var nästan längst bort i hagen kom Vejde i full fart. Han hade spårat mig och var överlycklig när han fann mig. Efter hälsning rusade han runt, runt i "Vejde-fnatt" som vi brukade kalla det, och sen knallade vi lugnt hemåt tillsammans.

2 juni 2008

Vi hade ju börjat bekymra oss allt mer för Wille redan långt innan Vejde rycktes ifrån oss. Först kändes det då som att vi inte orkade med mer ledsamheter, men när jag sett att Wille allt sämre följde flocken och gick saktare och saktare, insåg jag att det var sämre att skjuta på detta. Unni och jag hämtade Wille i hagen idag, och tackade honom för sju år hos oss, då han alltid varit en snäll och bra barnponny. Sedan fick Unni vara hos Peppe medan jag tog ut Wille och avlivade honom. Han föll i det långa gräset utan att märka något innan det var slut. Sorgligt, men också skönt på något sätt. Unni gick sedan ut och klappade honom lite igen. Hon har nu fått Ljosefin som "sin" ridhäst, och med det är hon fullt nöjd. Även det är en gammal och mycket snäll häst, som tar väl hand om barn.

Efter allt detta satt jag en stund i hagen och bara njöt av Finja. Hon kommer fram och vill bli kliad - nu har Ljosefin släppt det stenhårda greppet hon har i en vecka ungefär, och är så nyfiken och söt. Sen tar springet i benen över och hon rusar runt, runt i full galopp innan hon slutligen måste styrka sig med lite mjölk. Man glömmer nästan att man är ledsen när man ser denna livsglädje!

 Wille

0 kommentarer

Måste man vara med?

"Måste jag vara med?" eller "Jag vill inte vara med" eller "Får jag vara med - tror du jag klarar det?" Jag har hört många olika varianter på djurägares frågor inför avlivning av deras älskade sällskapsdjur. Hund, katt, häst, marsvin, kanin och många andra.
 
De flesta väljer att vara med hela tiden, även om några tvekar och några väljer att avstå helt. Det finns så många olika skäl till beslutet, och jag tror att olika beslut kan vara rätt i olika situationer.
 
Därför blev jag ledsen över ett inlägg som spridits ganska mycket i sociala medier den senaste tiden. En utländsk veterinär berättade om hur fruktansvärt det var för de sällskapsdjur som ägaren lämnade för avlivning. Det gavs exempel och ganska fria tolkningar av djurens beteenden.
 
Beteenden som man förstås också kan se i andra sammanhang då djur lämnas av ägaren. För operation, på pensionat eller hos några vänner som ska passa djuret. Och som inte alls handlar om dödsångest eller sådan förtvivlan.
 
Jag tror att det som är viktigast är att djuret får vara med någon som den känner sig trygg med. För en katt kan det ibland räcka bra med lugn personal på kliniken. Samma sak med många hästar. Jag har fått ta över grimskaftet till mer än en häst när jag jobbade på slakteri. Ägaren orkade inte vara kvar och se hästen falla. Jag kan förstå det. Kanske är det ibland till och med bättre att inte vara där om man är väldigt ledsen eller stressad.
 
De allra flesta hästarna verkade inte bry sig när ägaren gick. Lite kli och klapp av en lugn person räckte långt. Att de skulle dö tror jag inte de förstod. De var lugna in i det sista. Men fallet är dramatiskt ändå. En stor häst som slår i marken. Det händer även när man ger lugnande före (som man ju inte kan vid slakt) - fallet är oundvikligt.
 
För hundar och katter ger man ofta lugnande först. Då lägger de sig lugnt och fint i de flesta fall. Om man orkar vara kvar så länge så tror jag att det är bra. En del vill gå sedan, och det tror jag inte djuret märker mycket av.
 
Några kommer tillbaka sedan. Det spelar förstås ingen roll alls för det döda djuret. Men för ägaren tror jag att det kan vara viktigt. Att få bekräftelse, få se att allt är lugnt. Även om beslutet var svårt så brukar det inte vara svårt för djuret att möta döden. Några låter en vän ta hand om detta, låter vännen se och berätta. Andra vill inte.
 
Den största fördelen med att vara med är att slippa undra. Undra hur det var, om djuret var oroligt. Jag har hört många helt otroliga historier om avlivningar som gått fel. Men med något enstaka undantag aldrig träffat någon som själv varit med eller sett detta. Alltid berättelser i andra eller oftare tredje och fjärde hand. I de flesta fall tror jag att de är mer av fantasier än fakta. De flesta tycker att det är skönt efteråt att ha sett hur lugnt det var.
 
Ta då gärna reda på innan vad som ska ske. Ställ dina frågor - det är bättre att få det klart innan. Det kan variera lite hur olika veterinärer gör, så det är inte alls några dumma frågor, inte ens om du varit med förut.
 
Ibland är barn med. Det brukar fungera mycket bättre än de flesta tror. Om bara barnen har fått veta innan vad som ska hända, så att det inte är veterinären ensam som får ge det tuffa budskapet. Väl förberedda barn brukar vara ofattbart kloka och förståndiga.
 
För dem blir den enkla logiken så logisk, att det är så här man måste göra för att inte svika sitt djur. Den sista tjänsten. Om du då inte orkar vara med så menar jag att det är inte det som är ett svek. Sveket är om du duckar för det nödvändiga, men fruktansvärt tunga beslutet.
 
1 kommentar

Gör inte det svåra svårare

Jag har varit med om att avliva många djur, och om att hjälpa djurägare till att fatta det tunga beslutet att avliva sitt djur. Ibland är det deras allra bästa vän, ibland den enda de har. Även när det inte är så, är det oftast ett svårt beslut. Och man vänjer sig inte.
 
Det händer att det blir akut, att beslutet måste tas nu, fast man inte fick någon förvarning. Det är tufft. Det är vanligare att de kommer smygande, de saker som gör att livskvaliteten inte längre är bra. Frågan är om inte det är svårare för de flesta.
 
Var ska man dra gränsen? Hur länge kan man vänta? När är det dags? Hur vet man? Och kan de inte bara dö stilla i sömnen - det vore ju skönast? Fast det händer inte så ofta.
 
Jag tror att de flesta ändå vet när det är dags. Om de är beredda att lyssna på sitt djur, och sätta djurets bästa i första rummet. Fast beslutet är svårt.
 
Det finns några som inte ser det, eller inte vill se. Då kan det bli mitt ansvar som veterinär att berätta, få dem att förstå. Svåra samtal, men nödvändiga.
 
Ibland får man som djurägare en annan sorts samtal. De kan komma från vem som helst, och ibland även från en veterinär. Dessa samtal handlar om att försöka lite till, prova någon behandling eller bara ge lite mera tid. Ibland är det rätt, men ibland är det fel. Vad vi än gör så kommer ändå en dag den punkt när livet inte längre varar längre. För oss alla. Det kan vara bra att påminna sig om i dessa lägen.
 
Jag har nämligen träffat många fler djurägare som ångrar att de förlängde lidandet, än jag har hört någon säga att de hade för bråttom att besluta om avlivning. Även om behandlingen lyckades och de fick ännu en tid med sitt djur så händer det att de ångrar sig. Inser att det var mer av egoistiska skäl än av omsorg om djuret, sin bästa vän.
 
Så jag vill be dig om en sak: När du pratar med någon som överväger att fatta beslut om att avliva sitt djur. Lyssna och var där. Men försök att låta bli att ställa frågan om djuret inte kan leva lite till. Du riskerar att göra det svåra ännu svårare med den frågan. Ofta kan nämligen djuret leva lite till. Frågan är dock hur. Om det blir en bra sista tid. När man tittar på det i backspegeln så är det ofta just det man värderar. Alltid svårare framåt än bakåt.
 
Och om du står inför det svåra beslutet själv: försök att hitta någon som du litar på om du behöver diskutera det hela. Man kan behöva stöd i det svåra, och hjälp att se klart. Och att minnas att detta är du skyldig din vän. Fast lätt blir det aldrig.
 
1 kommentar