10 år!

 
Grattis på 10-årsdagen Humle! Sänningegårdens Humle Hösthimmel, vår fina västgötaspets fyller tio år idag. Han känner sig lika studsig som en valp, och det är härligt att se. Han har gett oss så många fina stunder.
 
Ändå var det ett svårt uppdrag han fick, då han fick axla uppdraget att ta över hos oss efter sin halvbror Vejde. Vejde dog bara ett par veckor innan Humle föddes, knappt två år gammal blev han överkörd av skolbussen då han vilade i vägkanten. Sorgligt och hemskt, ofattbart var det. Men så väldigt bra att vi kunde få köpa Humle bara lite senare. Jag klistrar in vad jag skrev om Vejde då.
Humle var förstås inte Vejde. Han var hans halvbror, med samma mamma. Både lik och olik, som tur är. Och vi är så glada att han fick bli vår hund. Vi har tränat agility, och även tävlat. Men sedan räckte inte tiden till att tävla mer - så just som han tagit sin första pinne så var det sista tävlingen. Men sedan gick han nybörjarkurs och lärde upp Unni - ett par bilder kommer med från detta -. redan många år sedan! Men allra mest har han fått vara en riktigt fin familje- och gårdshund.
Men också en fin utställningshund och far till många fina valpar. Sund och klok, och väl värd att använda i avel, så det var kul att han har fått chansen.
 
 
När Vejde dött skrev jag så här i dagboken på hemsidan:
 
Idag har varit en dag fylld av tårar. När jag var nästan framme vi jobbet i morse, ringde Peppe  och sa att Vejde var döende. Han hade blivit påkörd, och det var vår granne som hittat honom vid vägkanten. Huvudet var krossat,  så jag förstod snabbt att jag inte kunde göra någon nytta med att vända hem. Vejde jagade aldrig bilar, men kunde ofta sitta  vid vägkanten. Den som kört på honom hade inte stannat och sagt till, men när barnen kom hem fick vi bekräftat att det troligen  varit skolbussen. Genast efter att de stigit på hade bussen hoppat till, varvid chaufförren stannat till och kikat ut genom  rutan, men sen åkt igen. När jag ringde upp honom förnekade han alltihop.

Vi får ju ändå aldrig tillbaka denna helt underbara hund, som fungerat så bra på precis alla vis.  Igår framfördes önskemål om att han absolut skulle gå agility i höst igen (Ella hade anmält till allmänlydnad), för att han  var så bra, och idag kom vallanlagsbetyget på posten... Jag orkar inte lägga ut det idag. Det känns som att detta var en  sådan hund som man får en gång i livet. Att han då inte fick bli ens två år är hårt.

och några dagar senare:

Hur tomt kan det bli efter en liten grå hund på knappt 15 kg? Jag vet inte hur många gånger på en  dag jag tittar efter honom; kollar om han är inne innan vi stänger dörren på kvällen, ser efter om han har vatten i vattenskålen,  väntar på att han ska följa med mig ut till hästarna eller ligga i soffan när barnen tittar på TV... Första natten kunde  jag inte sova, och gick till slut upp och satte på datorn vid halv två på natten. Då, bara några timmar efter att jag skrivit  om Vejdes död på hemsidan, hade de redan droppat in flera mail om detta. Förstås från vänner, men också från en som var  på vallanlagstestet och råkat surfa in på vår hemsida via Vejdes uppfödare Sänningegården. Jag grät hejdlöst (igen!) när jag  läste dem, men det var ändå en så fin känsla att uppleva denna medkänsla och förståelse. Tack till er som har hört av er!

Peppe hade begravt Vejde innan vi andra kom hem, men han förstod att jag behövde få se honom, så  han följde med och grävde upp igen. Inte roligt, men en liten hjälp på vägen att ta in detta hemska. Många tårar har det  också blivit, och förstås många tankar på allt härligt vi upplevt ihop. När jag gick till hästarna idag, såg jag Unnis lilla  koja, där Vejde och Unni myste när de var med mig då jag satte staket. Jag tänker också på hans glädje på agilitybanan,  och hur han satt och småhoppade på rumpan efter en bra runda - han bara väntade på beröm och godis. Mitt sista minne är  också fint. Jag var väldigt trött på torsdagskvällen, och det var motigt att gå ut och titta till hästarna. Vejde följde med  till Haldol och stona, men sen trodde han nog att jag gick in när jag hämtade något inne på väg till de andra, så jag fick  gå själv, och tänkte inte mer på det. Typiskt nog var inte Wille med de andra, och jag fick gå runt hela hagen för att leta  efter honom. När jag var nästan längst bort i hagen kom Vejde i full fart. Han hade spårat mig och var överlycklig när  han fann mig. Efter hälsning rusade han runt, runt i "Vejde-fnatt" som vi brukade kalla det, och sen knallade vi lugnt hemåt  tillsammans.

Att gå ut och klia på hästarna är också bra terapi, och jag njuter av Ljosefins söta dotter, som  vi tror att vi kommer kalla Finja. Hon älskar att klias på korset - som de flesta föl. Henja skulle vilja leka, men får  ännu inte. Vi tog ut henne på promenad igår, och hon var så duktig fast det var första gången på långtur ensam. Jag tror att  detta blir en riktigt trevlig häst. Så jag försöker komma tillbaka till allt som finns att glädja sig åt, men konstaterar att man  aldrig vänjer sig, även om man ofta står inför döden i jobbet. Och kanske är det som det ska vara - man ska kanske inte  bli van och hårdhudad.

 

 
 
2 kommentarer

Hälsa på föl

Att ha två söta fjordföl är ett bra sätt att få trevligt besök. Till och med mina arbetskamrater och min chef tog chansen att hälsa på och få en morgonfika i hästhagen innan de åkte vidare på jobb. Bra för fölen också att få träffa människor, och alltid roligt att prata lite häst och mysa. Jag tror det kommer fler besök allt eftersom under sommaren. Det blir bra, det!
Även Humle ville passa på att hälsa. Nu när de blivit lite större så går det bra även för honom att få hälsa på fölen. Intresset verkar ömsesidigt.
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer

Djurens bästa vän...

"Du är djurens bästa vän, unga veterinär" - ja, nog minns jag ännu orden från sången vi sjöng under utbildningen. Och visst är det sant att vi veterinärer arbetar för djurens bästa och i allmänhet tycker mycket om djur.
 
Men det är inte alltid som det blir uppskattat... I varje fall inte av djuren. Vi försöker göra det så bra vi kan för dem, och vi arbetar för deras bästa. Men det vet väl alla djurägare att det är inte alla djur som precis tycker om veterinärbesöken.
 
Det kan bli extra jobbigt med ens egna djur. Hos de flesta av mina djur har jag ett stort förtroendekapital. Så jag kan vaccinera hästarna utan att de bekymrar sig det minsta. Humle avskyr alla behandlingar, och allra mest kloklippning, men han står ut. Och han studsar omkring galet hoppsig när eländet är över.
Men katterna är inte lika snabba att förlåta. De tycker att det är kränkande att bli vaccinerade. Jag försöker med lämpor, klappar och tvingar så lite som möjligt. Men Biceps låter sig inte luras så lätt... Han drar iväg som en pil efteråt. Tittar misstänksamt på mig.
 
Inte så många veckor efter vaccinationen var det dags för fästingmedel, när vårvärmen kom. En baggis kan man tycka: några droppar i nacken och sedan är vi klara för många veckor framåt. Det gör ju inte ont alls. Triceps fann sig i det utan större funderingar, men Biceps stack. Han tänkte inte vara med. Så jag fick anlita Bulvan. Peppe kunde klappa honom några timmar senare, och då följde han med in i sadelkammaren. Där blev vi instängda tillsammans, katten och jag, och då var det inte svårt det minsta.
 
Men han blev sur ändå. Så lite förvånad var jag när han kom och ville bli klappad när jag stod på ridbanan, efter att bara ha blängt på mig flera dagar. Och det var nog ett misstag. Efter några mysiga klapp där han kråmade sig så hoppade han till som han sett ett spöke, och så stack han igen. Det är tydligt: han har inte förlåtit.
 
Jag får trösta mig med att det var enklare med Humle. Han glufsade glatt i sig sin tablett med fästingmedel, och tittade sedan hoppfullt efter en till. Men den får dröja, troligen minst tre månader. Men det känns ju skönt att han tycker att det är lätt, och att godis kan kompensera för kloklippning. Under tiden får jag jobba på att bli vän med katten igen... Och jo, det går åt rätt håll. Sakta... Men nu får jag klappa utan misstänksamma blickar, ibland. 
 
På bilderna ses katten Atlas, som tyvärr inte är kvar hos oss längre, samt västgötaspetsarna Humle och Inti (och bara Humle lever).
 
 
0 kommentarer