Lite vatten, och....

 
Jag fick stor respons när jag för drygt ett år sedan skrev om hur jag sagt nej till att låna ut mina hästars vattenhink på premiering. Jag ville inte ta den smittrisken, men han som frågade fick låna en annan hink, som jag använde för schampoflaskor och liknande. Många tyckte det var klokt gjort, en del att jag överdrev. 
 
När jag var på EM i Göteborg var det tydligt att det finns de som inte är lika aviga som jag. I montern för ett stort försäkringsbolag stod flera små uppblåsbara plastskålar med vatten för besökande hundar. Man kunde inte få en skål till sin hund, men hunden fick gärna dricka där. Ja, nu var ju hunden hemma, så min slapp den smittrisken. 
 
Smittrisken? damen i montern tyckte jag var knasig. De bytte ju vattnet lite då och då. Men inte skålen? Nej, inte skålen. Och nog var det väl bättre än att de skulle vara törstiga, stackars hundar. De gick ju och drack i vattenpölarna.... Stackare...
 
Tja, min hund dricker väldigt gärna i vattenpölar, trots att han gått ut för sådär tio sekunder sedan. Han har då passerat en stor skål med fräscht vatten, men han verkar gilla vattnet i pölen bättre. Hundar gillar ju allt möjligt äckligt. Inte samma smak som vi, tycks det. Och vatten till min hund menar jag att det är mitt ansvar som hundägare att se till att den får. Ha med en flaska och skål i väskan går ju lätt.  Att få med sig kennelhosta hem är inte så roligt däremot. I varje fall inte kul för hunden. 
 
Vårt samtal slutade med att hon tyckte att jag som veterinär skulle dela ut vattenflaskor till hundar på mässan. Det var väl hennes sätt att berätta att jag var jobbig, och antagligen dum. Att dela ut en uppblåsbar skål till varje hund var däremot för dyrt. Jag gick därifrån och hoppades att ingen hund skulle bli sjuk. Och tänkte att det förhoppningsvis finns många kloka hundägare som undviker dessa skålar och är kloka nog att fixa eget vatten till sin hund. För det är ju hundägarens ansvar. Och det tror jag de flesta fattar. Utom enstaka försäkringsbolag.... Borde kollat hur de ersätter kennelhosta;-) Det kanske är hundägarens problem?
 
4 kommentarer

Hundutställning...

Det var många år sedan jag var på hundutställning. Ett tag var vi superflitiga, och fick både Humle och Inti till varsin titel som svensk utställningschampion. De fick också flera CACIB och Humle var bäst i rasen på en stor internationell utställning. Så vi hade lite tankar på att åka utomlands och se om de kanske kunde bli internationella champions också. Är man svensk champion i en svensk ras så borde det kunna gå.
 
Men sedan bröt jag benet, och det blev inte så lockande att linka runt i ringen. Det tog ju ungefär 1½ år innan jag var Ok igen. Under tiden hade det blivit mer och mer hästtävlingar som konkurrerade om tiden. Och så kändes det som att det på varje utställning dök upp samma hundar, överallt, till stor del även utomlands. Inte illa alls att bli tvåa efter så fina hundar, som man kunde ha turen att bli, men ändå inte så lockande (även om det någon gång gick att slå dem).
 
I torsdags blev det ändring på det långa uppehållet. Rasspecialen för västgötaspets gick i Gränna, så det var nära och bra. Och jag tänkte att Humle säkert skulle gilla ett litet äventyr. Så jag anmälde och vi åkte dit. Över 130 västgötaspetsar var det, plus en del till i publiken, så nog fick Humle sitt lystmäte.
Nio år gammal kunde han inte låta bli att studsa lite och skälla ett par gånger, men annars visade han sig bra. Veteranklass för första gången för hans del, och förstås flera fina championhanar även i denna ring. Humle fick Excellent med kritiken "Fint, välformat huvud. Bra proportioner. Bra ögon och öron. Fin nacke. Utmärkt överlinje när han står, blir en aning välvd när han går. Utmärkt kropp. Bra benstomme och fötter. Välvinklad och med utmärkt steg. Dubbel päls. Välvisad." I konkurrensklass blev han oplacerad, och det är inget att säga om med tanke på så många fina hundar han mötte. Vi är glada för hans utmärkta kritik.
Det var också roligt att se hans fina son Kåre (bilden ovan) igen, och så förstås att träffa goda västgötaspetsvänner. Jag fick också tillfälle att döma "kompisklassen" som är en klass för hundar som har fel som gör att de inte får ställas ut. Två mötte upp, en som varit kryptorkid och en som hade lindrigt underbett. Båda var kastrerade nu. Det var två ganska olika hundar, en betydligt äldre och lågställd och en yngre och lite busigare. Jag valde att placera den unga främst, för han hade ett härligt uttryck, och när han visade fram det så rörde han sig härligt.
 
Det passade inte ägaren till tvåan alls. När jag gav henne rosetten (och hon fick dessutom en massa andra fina priser), så fräste hon att nästa gång ville hon visa för en riktig domare. Och att bli slagen av en hund som inte kunde röra sig.... Hon försvann från ringen utan sina priser och arg som ett bi...
 
Jag kände att trots många år i hästringen hade jag aldrig råkat ut för en så dålig förlorare. Förvisso har jag då dömt som "riktig" domare, men ibland på tillfällig behörighet, så inte så stor skillnad. Detta var ju en icke officiell klass, utan klassindelning, och hon blev två av två. Ja, jag vet inte allt som en hunddomare behöver veta - det är sant. Men jag är glad att jag inte gick i fällan och svarade henne. Det fanns en del negativa saker om hennes hund som jag faktiskt valt att inte skriva, och som inte heller kom över mina läppar där och då.
 
Jag ska försöka glömma henne, men jag hoppas att hon inte förmörkat dagen för fler. Jag tyckte stämningen var god och vi hade det trevligt, men jag vet att det räcker med få människor som inte lärt sig hur man agerar för att ta bort glädje och engagemang från alla de som behövs. I detta fall är det inte jag som är viktig för att det ska bli fler hundutställningar - här är jag bara medåkare. Men om en sådan ilska drabbar de som verkligen jobbat för ett evenemang - då är det risk att de inte vill mer. Så jag hoppas att hon var ett undantag, men på vägen hem tänkte jag att det nog dröjer innan nästa hundutställning, även som deltagare. Jag har inte så stor lust att ens möta den typen av personer som medtävlande. Det blir helt enkelt inte kul då... Men Humle hälsar alla och tackar för en rolig dag! Vi avslutade med att njuta av sommaren en stund vid Vätterns strand.
 
 
4 kommentarer

Renrasig utan stamtavla?

 Kan ett djur verkligen vara renrasigt, fast det inte har en godkänd stamtavla? Särskilt på hundar dyker det ofta upp annonser om valpar som påstås vara renrasiga, men stamtavla saknas. Det finns liknande hästannonser, och även katter. Jag tycker det är rena lurendrejeriet.

Det är ju stamtavlan som är grunden för renrasigheten, tänker jag. Annars vet vi inget om föräldrarna, och vi har tappat allt det som är basen i seriös avel. Och det spelar roll även om man köper en valack, eller en sällskapshund.

Stamtavlan verkar både bakåt och framåt. Med hjälp av stamtavlan kan vi veta betydligt mer om vad vi kan förvänta oss av individen, baserat på sannolikheter och kunskap om släktingarnas egenskaper. Men vi kan också få hjälp i det kommande avelsarbetet genom att utvärdera avkomors egenskaper.

Att köpa ett renrasigt djur med full stam kan också innebära en ökad säkerhet. För hundar hör man ofta att blandraser är friskare och sundare än renrasiga. Det stämmer förstås inte. De är inte friskare än sina föräldrar, och ofta är föräldrarna inte alls så noga kollade och dokumenterade som de som används i seriös avel. Därför finns en del undantag i försäkringar för hundar som inte har stamtavla, och problem med lederna kan visa sig bli en dyr historia både för en blandras och för en ”renrasig utan stamtavla”.

Det finns en hel del ”fjordingar utan stam”. En del av dem har säkert fjordhästar i flera led bakåt, en del ser bara mer eller mindre ut som fjordhästar. Men det är inte så troligt att det är en seriös avel som ligger bakom. Allt det arbete som de noggranna uppfödarna lägger ner på avelsvärdering och ett strängt urval – det har dessa missat. Så i genomsnitt får man räkna med att ta en betydligt större risk än med en häst med känd bakgrund.

För att återgå till hundarna så är det också så att en hel del av dem utan stamtavla inte är födda inom landet. Detta innebär ökade risker för allvarliga smittsamma sjukdomar. Och ökade risker för att valpen inte alls är så bra uppfödd från början heller.

Kanske kostar ett väl uppfött djur med stamtavla lite mer. Och självklart finns det mindre lyckade individer även i denna grupp. Men risken är betydligt mindre, så varför chansa? I längden brukar det bli billigast att satsa på det som är bra, redan från början. Väljer du en seriös uppfödare så kan du dessutom få goda råd i att hitta något som passar just dig, och det kan visa sig ovärderligt.

 

4 kommentarer