Gör inte det svåra svårare

Jag har varit med om att avliva många djur, och om att hjälpa djurägare till att fatta det tunga beslutet att avliva sitt djur. Ibland är det deras allra bästa vän, ibland den enda de har. Även när det inte är så, är det oftast ett svårt beslut. Och man vänjer sig inte.
 
Det händer att det blir akut, att beslutet måste tas nu, fast man inte fick någon förvarning. Det är tufft. Det är vanligare att de kommer smygande, de saker som gör att livskvaliteten inte längre är bra. Frågan är om inte det är svårare för de flesta.
 
Var ska man dra gränsen? Hur länge kan man vänta? När är det dags? Hur vet man? Och kan de inte bara dö stilla i sömnen - det vore ju skönast? Fast det händer inte så ofta.
 
Jag tror att de flesta ändå vet när det är dags. Om de är beredda att lyssna på sitt djur, och sätta djurets bästa i första rummet. Fast beslutet är svårt.
 
Det finns några som inte ser det, eller inte vill se. Då kan det bli mitt ansvar som veterinär att berätta, få dem att förstå. Svåra samtal, men nödvändiga.
 
Ibland får man som djurägare en annan sorts samtal. De kan komma från vem som helst, och ibland även från en veterinär. Dessa samtal handlar om att försöka lite till, prova någon behandling eller bara ge lite mera tid. Ibland är det rätt, men ibland är det fel. Vad vi än gör så kommer ändå en dag den punkt när livet inte längre varar längre. För oss alla. Det kan vara bra att påminna sig om i dessa lägen.
 
Jag har nämligen träffat många fler djurägare som ångrar att de förlängde lidandet, än jag har hört någon säga att de hade för bråttom att besluta om avlivning. Även om behandlingen lyckades och de fick ännu en tid med sitt djur så händer det att de ångrar sig. Inser att det var mer av egoistiska skäl än av omsorg om djuret, sin bästa vän.
 
Så jag vill be dig om en sak: När du pratar med någon som överväger att fatta beslut om att avliva sitt djur. Lyssna och var där. Men försök att låta bli att ställa frågan om djuret inte kan leva lite till. Du riskerar att göra det svåra ännu svårare med den frågan. Ofta kan nämligen djuret leva lite till. Frågan är dock hur. Om det blir en bra sista tid. När man tittar på det i backspegeln så är det ofta just det man värderar. Alltid svårare framåt än bakåt.
 
Och om du står inför det svåra beslutet själv: försök att hitta någon som du litar på om du behöver diskutera det hela. Man kan behöva stöd i det svåra, och hjälp att se klart. Och att minnas att detta är du skyldig din vän. Fast lätt blir det aldrig.
 
0 kommentarer

En nyttig påminnelse

Jag fick med mig många intryck från världsveterinärkongressen i Sapporo, Japan, i slutet av augusti. Och av många olika slag. Även sådant som man vet sedan förut kan vara nyttigt att påminnas om. 
 
Då tänker jag bland annat på synen på djur och djurvälfärd. Självklart ska vi alltid sträva efter att bli bättre även i Sverige, men jag tycker att det är tråkigt och orättvist när svensk djurhållning ibland anklagas för missförhållanden som inte alls sker här. Och jag tror att den som vill göra verklig skillnad för djuren kunde satsa på insatser för att förbättra i sådana länder. Och framför allt ska vi vara rädda om de duktiga bönder och djurägare vi har. Världen behöver goda exempel. 
 
Jag kommer att ge några få exempel på saker som aktualiserades under resan. Du kan också se det som ett gott skäl att vara noga med att välja varifrån du köper kött. Och om man tänker på levande djur som hundar bör man tänka på att man knappast löser några problem med att "rädda" individer från dåliga platser. Ibland kan det snarare leda till att fler djur hamnar i samma situation. Ett litet axplock av saker jag påmindes om:
 
 
- Hundvalpar säljs i djuraffärer och sitter en och en i akvarielika glasburar utan sällskap, t.ex. i Japan. De ser ofta ut att vara väldigt unga, men är inte tillsammans med mamman eller kullsyskonen. Detta är förbjudet i Sverige, både att sälja dem i djuraffär och att ta dem från tiken för tidigt. 
 
 
- I bland annat Australien används inte bedövning när kalvar kastreras och avhornas. I Sverige är det lagkrav på bedövning, och en stor del av kalvarna får även smärtlindring efteråt, vilket är väldigt bra. Att genomföra detta ingrepp utan bedövning är förstås mycket smärtsamt, men hittills anser australiensarna att det tar för lång tid att ge bedövning. 
 
- I Australien transporteras också väldigt unga tjurkalvar långa sträckor till slakt. De långa transporterna gör kalvarna helt utmattade och är ett stort välfärdsproblem. De kallas booby calves, om du vill söka mer att läsa.
 
- Levande ål i en tunna på gatan hittade jag till försäljning strax utanför hotellet. Jag kunde inte låta bli att undra hur länge de haft det så... På liknande sätt fanns krabbor i drivor i akvarier på restauranger, och även fiskar i trånga akvarier helt utan något annat innehåll än vatten och fisk. Jo, det är klart att fisken är färsk, men det känns inte bra...
 
- För att få optimal köttkvalitet med mört och marmorerat kött är den japanska wagyun så hårt avlad att man har fått stora inavelsproblem och allvarliga genetiska sjukdomar som innebär stort lidande för de djur som drabbas. De utfodras dessutom med stora mängder kraftfoder och minimalt med A-vitamin av samma skäl, och det leder också till sjukdomar. 
 
- Fortfarande använder alldeles för många länder på tok för mycket antibiotika i förebyggande syfte. Tjurar som säljs från Frankrike till Italien för slutuppfödning till slakt transporteras långt och kommer från många olika platser, och denna stress ökar risken för lunginflammation. Därför får de antibiotika som rutin vid ankomst, vilket knappast kan vara ok, och definitivt innebär risker för antibiotikaresistens. 
 
- Det är fortfarande så för världen som helhet att en större mängd antibiotika ges till friska djur än till sjuka människor. Detta är ett sätt att maskera dålig djurhållning. I Sverige är det förbjudet sedan 30 år! I en region i Thailand behandlas 94 % av korna får juverinflammation, och nästan 4 % av prover av tankmjölk innehåller den resistenta bakterien ESBL. 79 % av grisgårdarna där har ESBL. 
0 kommentarer

Nej, det är inte roligt eller gulligt alls!

 
Igår kväll dök den här annonsen upp i mitt flöde på Instagram. Någon reklammakare försökte vara lustig eller något med en film på en mops. Jag tycker inte att det är varken roligt, gulligt eller bra reklam.
 
Det här är bara sorgligt och okunnigt. Filmen visar en hund som är så vanskapt att den knappt får luft - det är därför den har biljud när den andas. Den hänger inte med sin tunga för att den är illamående, trött eller uttråkad, utan för att den helt enkelt inte kan dra in den. Tungan är för stor, eller egentligen är det väl mer korrekt att säga att nospartiet och munnen är för litet. Den har väldigt trånga näsborrar och kort nos, och den har extremt lite plats i sina luftvägar.
 
Avlad för att tillfredsställa människors önskemål om hur en gullig hund ska se ut. Eller för att vinna utställningar, eller något sådant. Att hunden ska fungera och må bra glömdes bort på vägen.
 
Kanske för att mopsar är så trevliga. Det är de verkligen, väldigt ofta. Glada, härliga hundar med ett temperament som är bättre än hos många andra raser. Och jag förstår absolut att man kan älska sin mops, tycka att det är en fantastisk individ.
 
Men det rättfärdigar inte en avel av osunda hundar. Hundar som verkligen lider av att knappt få luft. Det finns en film som visar hur det ser ut i svalget på en mops - knappt någon passage av luft alls. Du kan se den här: https://www.facebook.com/parkpetsvets/videos/2594525167438530/
Annars är en bra illustration att stoppa ett sugrör i munnen och hålla för näsan på dig. Andas sedan bara genom sugröret, och försök gärna springa en liten tur också. Så tuff är vardagen för en hel del kortnosiga hundar.
 
Det är inte bara mopsar, utan t.ex. också bulldogar (engelska och franska) och bostonterrier som har liknande anatomi och liknande problem. Ofta har de dessutom hudveck som får eksem, som skaver mot ögat och ger andra problem. Och ofta har de problem att föda sina valpar, för huvudena är för grova och bäckenet för trångt.
 
Jag fick nyligen en fråga om jag kunde hjälpa till med en bostonterrier som blivit hundbiten. Den mådde inte bra, och jag förstod att den skulle behöva lugnande. En "vanlig" hund hade jag kanske kunnat hjälpa hemma i köket, men en sådan ras med svårt att andas redan i vaket tillstånd vågade jag inte ta mig an. Den fick fara till djursjukhuset för hjälp.
 
Så det finns många aspekter av detta, men nu är det dags att sätta hundarnas välfärd i centrum. Mänskliga värderingar om utseende får inte gå före hälsa och välfärd hos djuren, inte ens om de är gulliga eller världens trevligaste! Och jag ska nog kolla om jag kan byta till ett annat betalkort, för det här känns inte seriöst. Är deras kvalitetskontroll lika usel på andra plan blir jag orolig.
1 kommentar