Där konsten slutar...

 
Där konsten slutar tar våldet vid – ett citat av Sandström och som finns i gula ridhuset på Strömsholm. Tyvärr är det nog så att alltför många brukar våld mot sin häst, utan att ens förstå att de gör det. Ibland av ren okunnighet, ibland ivrigt påhejade av lika okunniga tränare.

Jag tänker nu på alla de skador som utrustning och dålig ridning/körning orsakar hästar. Enligt de gällande föreskrifterna för hästhållning finns följande krav för utrustning: ”… ska vara väl anpassad, utformad och anbringad samt i sådant skicka att den inte orsakar skada eller sjukdom.”

Jag vet att Jordbruksverket då och då får frågor om att de borde testa utrustning till hästar, och ange vad som är godkänt. Tyvärr är det inte alls så enkelt. Ett träns som passar och fungerar bra på en häst, kanske inte alls är lämpligt till en annan. Och sedan har vi den andra faktorn – vem som håller i den andra änden av tygeln. Kanske det som gör allra störst skillnad. Men visst; både val av utrustning, hur den tillpassas och hur den används spelar roll.

Ett av föredragen på Veterinärkongressen tog upp detta. Det var den danska veterinären Mette Uldahl som berättade om en stor dansk undersökning, där de hade tittat på användning och typ av spö, sporrar, bett och nosgrimmor, och samtidigt dokumenterat skador hos tävlingshästar i flera olika grenar.

3143 ekipage registrerades, varav 1383 dressyr och 1454 hoppning, resten var fälttävlan och distansritt. De hade varit på totalt 150 tävlingar.

För sporrar kunde de se att skador i form av avskavd päls, vita hår, sår eller blod var vanligast i dressyr och främst hos ekipage på lägre nivå. När ryttarna blev duktigare minskade skador av sporrar, och det är förstås i grunden positivt. Man kanske ska fundera på att inte få använda sporrar på lägre nivå. Att öka sporrens längd med 1 cm höjde förekomsten av skador tydligt.

När det gäller bett och nosgrimmor började Mette med att konstatera att ryttarens personlighetstyp påverkar vilket slags bett de väljer. Vilka skador som blir hänger samman med hela tränsets utformning och nosgrimman, samt förstås av ryttarens hand. Även om det fanns en del skador på utsidan (på huden) så var det mycket mer skador på insidan i mungipa och kindslemhinnan. 9,2 % av de undersökta hästarna hade skador i munnen!

En stor andel var kroniska skador med ärrvävnad.  De kunde inte påvisa någon skillnad mellan höger och vänster sida, varken för sporrar eller munskador.  Högst var frekvensen för dressyrhästar (och ponnyer, som faktiskt var allra värst), som hade 13,9 % skador i munnen. Deprimerande var det att höra, tycker jag, att ju högre nivå ju mer skador.

Vilken typ av bett det var verkar inte ha varit avgörande. Hopphästar med kandar hade inte speciellt mycket skador. Att dressyrhästar med kandar hade mer skador kan bero på nivån de tävlade snarare än kandaret (och man har ju inte så stora valmöjligheter i dressyr).

 Kandar

För nosgrimmor kunde de se att om man mäter hur mycket mellanrum man kan mäta upp mellan nosrygg och nosgrimma så är det ett bra mått på risken för skador. Den gamla tumregeln om 2 fingrar är inte så dum (när jag gick på ridskola var det ingen som skulle komma på idén att dra hårdare än så, men nu är det ju inte ovanligt).

Om man hade 2-3 cm avstånd jämfört med under 2 cm så minskade risken för skador med 45 %, och det blev ännu bättre om det var över 3 cm.  Då sänktes skadefrekvensen med 68 % jämfört med om det var mindre än 2 cm. Remontgrimma var förknippad med betydligt färre skador än andra typer av nosgrimmor som sitter högre (och kan trycka kinden mot tänderna, om man ska tala klartext). Men i denna studie var det lite fler skador om man inte hade nosgrimma alls (gäller ju då inte alla grenar heller).

Här har domarna en viktig uppgift att inte straffa hästar med en fin men aktiv mun, och kunna skilja detta från en häst som gapar och inte är bekväm i sin mun. Självklart är det minst lika viktigt att varken ryttare eller tränare försöker lösa sådana problem genom att dra åt nosgrimman. I Danmark kollar de numera att det är minst 1,5 cm mellan nosgrimma och nosrygg. Det är inte optimalt, men det är i alla fall mycket bättre än att dra ännu hårdare. I nya svenska TR kommer också 1,5 cm som gräns  

Lyssnar du på din häst och vad den försöker säga dig? Funderar du på varför den gapar eller ”krånglar” med munnen? Har du tittat efter om den har skador i mungipan eller kindens insida? Och hur använder du dina händer som ryttare? För visst vill du se ridning som en konst? Starkare än hästarna blir vi ju ändå inte, även om de ibland är snälla nog att låta oss göra våld på dem.  Redan innan det finns synliga skador kan det ju göra ont.

Vi får aldrig låta vår framgång och önskan om priser och rosetter gå före hästens väl. För visst är du väl hästvän? Det är dags att rannsaka sig själv, så att det verkligen är en konst vi utövar. Och visst, alla siffror här är från Danmark. Vi VET ju inte om det är bättre eller sämre här. Men jag tänker att varje häst med sådana skador är en för mycket, och noll vet jag att vi inte har. Inte än. Bilderna på sporre är förresten från en vanlig svensk ponnytävling. 

4 kommentarer

Omodern?

 
När jag började rida var schabrak bara ett ord som fanns i korsord och på tipsrundor. Nu är det istället så att  man knappt kan få tag på en vojlock längre. Barnen säger att jag är omodern. 
 
Men jag gillar vojlock. Tycker faktiskt att det är snyggt och praktiskt. Min häst blir varm nog ändå, och jag är inte så flitig med att färgmatcha hela ekipaget. Så jag använder gärna vojlock. 
 
Vi har ett par vojlockar (och onödigt många schabrak), men de börjar bli slitna. Jag tänkte köpa en ny, men det visade sig lättare sagt än gjort. SÅ omodernt var det alltså.... Till sist hittade jag några, men det stod iceland på dem. Kunde det vara något för min dressyrsadel? 
 
Jag chansade och jag tycker att det blev bra. Helt ok att ha iceland, och kanske är det nästan modernt då? Eller? Och jag lovar att om jag får ha min vojlock så kan jag klara mig utan pannband med flätade plastbandsmönster, som alla också hade när jag gick på ridskola. Det är ju faktiskt en helt annan sak. 
4 kommentarer

Tävlingsveterinär på utställning?

Jordbruksverkets föreskrifter om tävling är ute på remiss just nu. Om du vill läsa och svara så finns remissen på deras hemsida, och du måste svara senast 12 mars. Ändringarna handlar främst om dopningsreglerna, där medicinlistan tas bort på grund av svårigheter att hålla den aktuell.
 
När jag läste remissen fastnade jag dock för en helt annan sak, som jag inte lagt märke till förut. Det finns en bilaga som handlar om klassificering av tävlingsformer, och den styr i vilken grad som man behöver ha tävlingsveterinär. Tävlingar som klassas som låg risk behöver inte ha tävlingsveterinär.
 
Om dessa tävlingsformer som är klassade som låg risk hålls som mästerskap på nationell eller internationell nivå så graderas de upp till medelhög risk. Då blir det krav på veterinärbesiktning före start. Detta vet de flesta, och det är denna regel som gör att de lätta klasserna på fjord-SM ändå kräver veterinärbesiktning.
 
Vad som fick mig att hoppa till var att numera finns även utställning med bland tävlingsformer med låg risk. Ja, det känns ju OK, men är det en tävlingsform? Och framför allt vad är då ett mästerskap på nationell nivå i utställning? Finns det? Eller är det så illa att det är alla riksutställningar? Jag har svårt att tro att det har funnits tävlingsveterinär på plats vid olika rasers riksutställningar i fjol...
 
Och jag tror lika lite att det skulle vara till nytta. Då får ju hästen först visas vid hand för veterinären för att sedan göra ungefär samma moment i "tävlingen". Känns som en helt onödig kostnad utan vinst för djurskyddet.
 
Jag hoppas att det är jag som övertolkar. Jag är dock lite orolig för att någon annan också skulle kunna göra det. Så jag hoppas att utställning räknas som låg risk, oavsett nivå på utställningen. Om det ens ska räknas som en tävling med hästar? Det är ju inte prestationen som bedöms.
 
Om du vill se föreskriftsförslaget och eventuellt påverka hur den slutligen utformas så har du alltså chansen nu. Vem som vill får lov att läsa och svara.
 
 

 

0 kommentarer