Vill slippa tiggarbrev

 
Jag får ofta brev och telefonsamtal från alla möjliga organisationer som vill ha pengar av mig. Ofta är det vällovliga syften, för att hjälpa människor som har det svårt, eller i kampen mot sjukdomar. Jag vill gärna bidra.
 
Men jag vill inte betala till ett konto och ange ett unikt OCR-nummer. Det får mig att slänga alla brev som bara ger den möjligheten. Jag vill inte att mina skänkta pengar till stor del ska användas till att skicka ännu fler tiggarbrev till mig. Jag vill att de ska göra nytta. För det ändamål som det var tänkt. 
 
Jo, jag förstår att det behövs kampanjer och olika sätt att få in mer pengar. Och att det kostar. Och jag förstår att det är effektivt att jobba mer med dem som redan visat intresse. 
 
Men jag vill välja själv. När jag bidrar, med hur mycket och till vem. Och jag vill gärna vara anonym. Jag blir inte ett dugg inspirerad av insamlingar på Facebook där man kan se att mina vänner bidragit. 
 
Så jag köper lotter och försöker hitta sätt att stödja utan att lämna så mycket spår. Jag arbetar också ideellt, och det kanske är min största gåva och insats. Men jag skulle kunna göra lite till. Om de som vill ha pengar kunde öppna för en enkel möjlighet utan att sedan jaga mig. 
 
0 kommentarer

Ponnyföräldrarnas tävlingsdag

 
I söndags var det dags för lokal hopptävling. Ponnyföräldrarnas dag började med att klockan ringde 05.20. Pappan började laga gröt till hela familjen, medan mamman fodrade alla hästar och katter samt rastade hunden (som helt enkelt hängde med när de andra djuren sköttes om).
 
Ponnyryttaren klev upp vid sex, trött. Det var motigt att äta gröt, och bara hälften gick ner. Sedan gick hon ut och tog in ponnyn, som hon hade flätat redan på lördagskvällen, då hon också packade alla saker. På lördagen hade ryttaren och mamman också varit med och byggt framhoppning och burit hinder till banbyggaren inför söndagen. Så det fick bli det istället för studiebesök på stuteri eller dressyrclinic. Man kan ju inte göra allt.
 
Ponnyn borstades och knoppades och gjordes blank och fin. Under tiden gjorde mamman ett par mackor, för en halv tallrik gröt är klent att rida på, och såg till att få med hästpass, kamera och dricka. Hon hade fått in vaccinationerna i tdb bara ett par dagar tidigare - och hoppades att allt nu skulle vara på plats för start i den allra första lokala hopptävlingen, lätt E.
 
Pappan gav sig av mot tävlingsplatsen på cykel vid halv sju-tiden. Det var så fint väder att han tyckte det var onödigt att ta bilen för att ta sig den knappa milen till tävlingsplatsen. Han skulle hjälpa till i caféterian hela förmiddagen.
 
Mamman och ponnyryttaren lastade ponnyn vid 7.20, och det gick som vanligt så lätt som det kan. Solglasögon packades med i sista stund, och så åkte den stora pickupen sakta över alla gupp och gropar i grusvägen så att ponnyn skulle få en bra resa.
 
Framme vid tävlingsplatsen hoppade ponnyryttaren ur bilen och gick banan ett par varv medan mamman parkerade och erbjöd ponnyn vatten. Hon öppnade alla luckor så att det blev luftigt och bra, och gick sedan för att möta ponnyryttaren, som nu kunde banan bra. De pratade lite om maxtid, som ju inte varit aktuellt på pay and jump, och enades om att planen var att rida bra vägar och försöka hålla ett bra och inte för långsamt tempo. Men inga dåliga vägar - det var det inte värt i första starten.
 
Efter toabesök och koll på några av dagens första starter, gick det att klämma ner en halv macka, och sedan var det dags att klä på stövlar, hjälm och väst, och ta ut ponnyn. En annan familj hade missat regeln om att inte ta ut ponnyn i bara grimma, men de blev glada över mammans snälla påpekande om att det nog var bäst att tränsa innan någon klagade.
Så var det dags att rida fram. Pappan fixade mackor i cafeterian och såg ut att trivas där, och mamman höll koll på framridning och när det var dags att få gå in på framhoppning. Serva med dricka och hålla modet uppe. Ponnyryttaren var nervös, men kunde ändå le över att rida sin snälla, fina ponny. Ponnymamman passade på att ta några bilder även på klubbkompisar och på en fjordhäst, som förstås måste uppmärksammas när vi inte hade fjording med.
Efter alldeles lagom mycket framridning var det dags för start. Kanske kände ponnyn stundens allvar, för han var tvungen att lägga en liten hög medan ekipaget före red. Annars verkade han allt annat än nervös - en klippa att ha med för en ovan ryttare. Mamman tyckte inte att hon heller var nervös, men filmen blev allt lite skakig, och inte precis något mästerverk...
Ritten började lite försiktigt, men de hoppade ettan och tvåan utan problem. Sedan hittade de rytmen och red i ett fint och mjukt tempo med justa vägar alla de resterande hinderna. Felfritt på hinder, men ett förargligt tidsfel blev det. Så första utanför placering i denna lätt E, bedömning A, Snopet och jättebra samtidigt. Vill du se ritten finns den på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=x-8jN2Htd04
 
Ponnyn fick trava och skritta av, klappas om och få morötter. Han borstades och så på med skydden och in i transporten igen. Lika lätt som alltid. Nu passade det att dricka också, så han tog några liter innan ponnyryttaren och mamman gick och fikade i cafeterian, så pappan fick sälja lite mer fika, och sen köpte ridbyxor, som ryttaren kunde behöva. Just då var det en ryttare som flög av in i ett hinder och slog sig. Ponnymamman påminde om att hellre en lugn ritt med ett tidsfel än att slå sig i hinder, om ponnymamman får välja. Efter en stunds eftertanke kändes ju resultatet rätt bra även för ponnyryttaren.
 
Pappan tackade nej till erbjudandet att låta cykeln åka transport hem, och stannade och jobbade i caféterian en stund till - det var ju mycket roligare än han trott. Så ponnyn, ryttaren och mamman åkte hem och fixade lunch, och så kom pappan efter en stund.
 
Sedan var alla jättetrötta. Fast de inte gjort så mycket. De segade en timme efter lunchen, men sedan gick pappan ut och sågade ett nerfallet träd och mamman tömkörde treåringen och red sedan ut en runda på sin häst i underbart solsken. Ponnyryttaren erbjöd sig att laga kvällsmat medan mamman fodrade hästar. Alla var nöjda med en fin dag.
 
 
 
1 kommentar

20 år med hingst

 
 
Igår var jag på Svenska fjordhästföreningens årsstämma. Det var roligt att träffa så många fjordhästvänner och stämningen var jättebra, så det var roligt.
 
Jag fick också med mig fantastiskt fina priser hem. En tennpokal och diplom för 20 års hingsthållning med fjordhingst, och så en keramikfjordhäst och diplom för Furubäcks Ios utmärkelse till Årets avelshäst.
 
Det var roligt att ett av Ios "mesta" ston, Magda Unik, som också bidragit till att han kunde bli Årets avelshäst, samtidigt fick föreningens förärvningspris. Och Ios son Stolplyckans Topaz fick silverplakett till nygodkänd hingst. Att Moa Belin som rider två av Ios och Magdas avkommor (Lucidor och Stolplyckans Qharma) blev invald som suppleant var förstås bara ett sammanträffande, men ändå lite festligt. Och Ios förra ägare Mia Ewerskog valdes till revisorssuppleant.
Furubäcks Io 210
Hingsthållningen i 20 år har haft en och annan lucka, men det är alltså i 20 säsongen som jag arbetat med att hjälpa till att få fjordston betäckta. En hel del hingstar har passerat genom åren, och jag minns dem alla väl. För det mesta bara en hingst per säsong, men under kortare perioder har vi haft två, dock aldrig två egna. Flera olika ägare har gett mig förtroendet att låna deras hingstar, och många fina fjordföl har det gett upphov till.
 
Men fler verkar behövas. Årets profiler, PR-kommittén, träffar många som är intresserade av fjordhäst, när de är ute på mässor, och deras bild är att efterfrågan är större än tillgången. Så de sa som slutord: Åk hem och avla fjordhäst, för det behövs! En bra summering vid denna årstid, och vi får hoppas att många tar dem på orden! Hingsten här för i år, den 21:a säsongen blir Brynje 218, men det dröjer lite till innan han kommer.
Brynje 218:
 
 
0 kommentarer