Kamouflagefärgad smygare

 
Jag har tänkt att fjordingarna har hästarnas viltfärg och att de smälter bra in i naturen. Dimmalimm är ju också black, musblack, och in en betydligt mörkare nyans är fjordhästarna. Mot de vårvintergrå stammarna och stenarna i hagen går det knappt upptäcka henne. Jag har tänkt mer än en gång att hon är försvunnen, till och med mitt på ljusan dag... Ser du henne på bilden ovan?
 
Och hon har åkt ut ur hagen två gånger. En gång första kvällen och sedan i förrgår. Då hade hon gått med hela flocken bara sedan eftermiddagen innan, och Unni hittade henne vid ensilagebalen på gårdsplanen med trasigt staket i hörnet mot stallet. Vi tror inte hon smet för maten, men snarare att hon blev trängd och råkade komma igenom.
 
Det är väldigt tydligt att hon jobbar på att bli en medlem av flocken. Viktigt för ett flockdjur, och det är ingen tvekan om att hon är medveten om det och verkligen vill det. Hon är försiktig och klok, går undan när någon hotar. Men det dröjer inte länge innan hon kommer smygande tillbaka. Försiktigt och sakta, med en hållning som visar att hon inte vill utmana eller hota, bara få vara med, bli en del av gänget. Kanske är det praktiskt att vara lite kamouflagefärgad då.
 
Jag kunde inte låta bli att skratta första morgonen när hon gick med hela flocken. Alla de andra rusade in i frukosthagen när jag öppnade. Dimmalimm kom smygande, och jag gav henne foder en liten bit utanför, så hon kunde äta i lugn och ro. Men hon smög närmare och ställde sig en bit från öppningen och kikade på Finja över staketet. Finja kom och lade öronen tillbaka, sträckte fram huvudet och såg inte så trevlig ut. Dimmalimm såg ut som att hon visste att det var ett staket mellan, så hon bara stod där. Finja gav upp och gick tillbaka till sitt foder.
 
På kvällen innan hade jag funderat lite på vad Ina menade. Alla hästarna stod i ligghallen utom Ina och Dimmalimm. Ina stod ungefär fem meter fråm Dimmalimm som var ännu en bit längre bort, och kanske 50 meter från alla andra. Ina tittade på henne med spetsade öron, men stod stilla, liksom Dimmalimm. När jag kom dit och ställde mig bredvid Dimmalimm kom Ina hela vägen fram. Och så bet hon till mot mig, bara ett hot, men jag blev lite snopen.
 
Jag undrade om Ina var vakt så att Dimmalimm inte skulle komma in till flocken, eller om hon sökte kontakt och ville lära känna nykomlingen. Det var ju lite blandat. Men nästa dag såg jag dem båda tillsammans igen, utforskande varandra. Nosade lite, hotade lite med ett bakben, nosade igen. Att det blev lite hot från båda håll berodde nog mest på osäkerhet. Säkrast hålla distansen och tryggheten, men också väldigt nyfikna och båda sugna på en ny kompis.
 
Ännu återstår lite av Dimmalimms resa mot att vara en del i flocken på riktigt. Men hon har tagit stora steg mot att bli accepterad, och jag tror hon har börjat ha riktiga vänner både bland två- och fyrbenta. Båda fjordettåringarna är mycket med henne, och hon får dela hög med Desolett. Peppe vill skona henne från de hårda tagen, men jag tror hon måste och vill få jobba vidare med det som är allra viktigast för henne just nu. Och hon gör det bra! På bilderna ses idag våra tre ettåringar. Det är Iska som är lite mörkare och utan mjölmule och Ina som är den ljusa.
 
 
 
 
0 kommentarer

Ny i flocken

Yngst, minst, nyast och av annan ras. Dimmalimm kände sig nog både bortkommen och ensam när hon kommit till oss. Första morgonen ropade hon först hoppfullt, men sedan ett allt mer ledset gnägg. Det svarade ingen mamma. 
 
Hon kom tillbaka till mig. Kanske hoppades hon att jag kunde ta henne till mamma. Jag klappade henne och kände mig lite som en bov. Men jag lovade henne att göra vad jag kan för att hjälpa henne in i hennes nya flock. Och det gör jag. Det är inte alldeles enkelt att veta hur man ska göra för att introducera en ny häst. Och när den dessutom är minst och yngst blir det inte lättare. 
 
Första dagen fick hon träffa först Desolett, och sedan även Iska. Det gick bra ända till strax innan jag skulle ta in dem för natten. Då hade förmodligen Dimmalimm blivit trängd och dragit ner staketet i ett hörn. Vi hade tänt lampan i hagen, men det kan ju bli så ändå. Så när jag kom ut gick de tre hästarna på gårdsplanen och de som var kvar i andra hagen tittade nyfiket och lite avundsjukt på dem som kunde frossa ur ensilagebalen.
 
Jag tog in alla tre, men Iska var inte nöjd. Hon saknade sina gamla kompisar och signalerade att hon inte gärna ville bo i box den natten. Så jag tog ut henne till de andra när de fått sin mat. Finja mötte henne med riktigt sura miner och jagade bort henne. Tydligen luktade hon främling, och kunde inte känns sig välkommen tillbaka. Nåja, det lugnande ner sig rätt snart, och i vart fall efter att Ina sa att det ju var hennes kompis och syster.
 
Natten var lugn och på morgonen tog vi som sagt ut en lite ledsen Dimmalimm ihop med Desolett. Men Desolett är världens bästa tant, så Dimmalimm fann sig snart i att vara med henne. Mycket bättre än ingen.
 
När det ljusnat ordentligt tog Unni och jag över Iska och även Ina till Dimmalimm och Desolett. Iska hade ju varit med dagen förut, men för Ina var det nytt. Hon var både rädd och tuff samtidigt och agerade efter "anfall är bästa försvar". Hon kastade sig fram i något mittemellan hopp och stegring, men modet tröt vid flera meter kvar, och så vände hon tillbaka till de gamla vännerna. De åt i godan ro, och Iska såg rätt trött ut när Ina började klättra på henne i sin frustration.
 
Det blev några varv i hagen då och då. Men på det hela taget var det lugnt. Framåt eftermiddagen kunde alla gå och pilla i gräset utan att något speciellt hände. Vi tog tillbaka Ina till den andra hagen, för att Finja började ha mycket mjölk, så båda längtade.
 
Samtidigt passade vi på att flytta Iska, Desolett och Dimmalimm till hagen alldeles intill den andra hagen. Denver gjorde fula utfall och Finja såg mest grinig ut. Men det blev allt lugnare och Dimmalimm fortsatte med sin kloka attiyd att vika undan utan att fly i panik. Bara flytta sig lagom och sedan komma smygande tillbaka. Hon vill ju vara med hästarna. Men bra att hagen var stor, för ibland behövdes en lite längre reträtt för att komma undan. Särskilt när Iska och Desolett passade på att visa sympati för gamla gänget och jagade på lite de också.
 
Framåt kvällen var det väldigt lugnt, och den andra natten sov alla tre inne lugnt och bra. På morgonen ledde jag ut Desolett först och sedan tog jag de båda ettåringarna ihop, och det gick hur bra som helst. De åt frukost tillsammans utan bråk också.
 
På dagen släppte jag in Aska en stund, och först ignorerade hon Dimmalimm, men sedan tyckte hon att hon nog kunde vara längre bort. Hon jagade dock aldrig mer än en kort sträcka i taget. Men jag tänkte att de kanske kunde få vänja sig vid anblicken av en liten mörkgrå raggig häst i lugn och ro, så jag flyttade tillbaka Aska. Det var ju bara två dagar sedan Dimmalimm kom hit.
 
Vi fortsätter med introduktionen i lugn och ro. Mitt mål är att det ska bli så bra det går, och helst inga mer trasiga staket (det var inte ens en bruten stolpe i söndags, så det gick lätt at fixa). Så jag står ut med att ha några på stall några nätter till och jobbar vidare med detta. Jag ser ju att det redan är stor skillnad. Och det är väldigt intressant att studera dem alla! Så jag bjuder på en riktig bildbomb från dessa dagar. De ligger i kronologisk ordning (fast några är urplockade och inlagda ovan).
 
 
 
 
 
 
 
 
1 kommentar

Nu är hon här

 
 Igår hämtade vi vår nya häst: Dimmalimm från Kalvefall. Hon är en musblack islandshäst född 2 juni i fjol. 
 
 
Peppe och jag åkte och hämtade henne på morgonen. Hon stod redo i boxen tillsammans med sin mamma Villimey, som följde med som trygghet vid lastningen. Villimey stod helt stilla och lugnt bredvid transporten, och på någon minut var Dimmalimm lastad. Lite motspänstig, men inte alls speciellt orolig, och med två personer som lyfte bakifrån så var det enklast att kliva in. Väl inne började hon mumsa på enislage och kraftfoder i transporten. Klok häst!
 
Resan hem var inte så lång, och hon tog det lugnt och fint. Vi såg henne i kameran, och hon nosade runt lite, mumsade lite. Hon kikade nyfiket ut när vi öppnade luckan, och klev sedan försiktigt ut när vi bad om det. Och då kom välkomstkommittén rusande. Alla ville kolla! Det ville nog Dimmalimm också, men vi tyckte inte det var bästa idén, utan tog in henne i stallet. Lite tveksam i dörren, men sedan blev hon nyfiken. Kikade på allt och följde med mig in till största boxen. Där fanns mat och då var allt bra. Jag gillar verkligen hennes attityd och förtroende. Tack för en bra grundhantering, Veronica! Och tack för bra avelsarbete, Åsa!
 
Vi hämtade Desolett sedan och ställde i boxen bredvid. Snällaste tanten tittade med vänligt uttryck, och allt var lugnt. Denver kom sedan in för att ridas, och han var inte alls lika förtjust... Surgubbe snarare... Men han gick ju snart igen och då satte vi Iska i boxen han lämnat, så hade Dimmalimm en ny  kompis på varje sida. Båda verkade OK, men Desolett coolast. Där fick de stå och fundera på livet några timmar.
 
Sedan släppte vi ut dem i en en annan hage än de andra är i. Alla fick lunch och Desolett och Dimmalimm tog det väldigt lugnt. Så vi hämtade Iska med, och först såg det lika lugnt ut, men sedan blev det en hel del springande. Mest i trav, men när det blev lite onödigt intensivt (man vill ju helst inte få en häst utjagad) passade jag på att dela på gänget så Dimmalimm var med bara Iska. Stängningen var dock med bara en tråd, då Desolett blivit instängd i en lunchhage. Så Dimmalimm valde att dyka och byta kompis. Desolett tog nykomlingen med ro och åt mest. Inga sura miner där.
 
 
Sedan bytte jag så att Dimmalimm kom till Iska. Det gick bra det med, men hon bytte till Desolett igen. Verkar förstå vem man ska vara med ;-) Fast då öppnade jag så att alla kom tillsammans igen. Det gick mycket lugnare nu. Dimmalimm håller en låg, men lite nyfiken profil och verkar ta allt bra. Glädjande är att hon också kommer och pratar med oss så snart vi kommer. Hon är en charmig liten häst! Jag återkommer med fler bilder och hur introduktionen i flocken hos oss går. Som ni ser har alla grimma på bilderna, och det har vi ju aldrig annars. Men just när man släpper in nya hästar kan det underlätta livet ifall någon kommer utanför hagen. Och vid dessa tillfällen har vi ju tät tillsyn. Grimma i hagen ser jag annars som skaderisk, men ibland kan det vara motiverat att ha.
 
 
0 kommentarer