Välja det minst dåliga
Ibland finns inga bra alternativ att välja på. Och att inget göra funkar inte heller. Till sist är det bara att försöka välja det minst dåliga.
Så var det för oss nyligen. Vi har sett hur det fungerat sämre och sämre mellan våra tre stallkatter. Äldst var min "Plupp" eller Biceps, som jag hämtade på Visingsö för ungefär tio år sedan. Då tillsammans med sin lillebror Triceps, som dog efter bara ett par år, troligen i FIP.
Ella och Daniel skaffade två kullbröder, Gluteus och Maximus, för några år sedan. Tror att de blir tre år i vår. Det har funkat OK mellan katterna, men gnisslat lite då och då.
Men i vinter har det eskalerat till riktiga slagsmål, framför allt mellan Plupp och de andra. Han har slagits med båda, och Gluteus har synts till allt mindre hemma. Han har varit rädd för Plupp. Maximus är större och starkare, och de har nog slagits ännu mer.
Det är inte roligt när tussarna ryker och de tumlar runt i en explosiv boll. Och alla tre har sett mer eller mindre stressade och kuvade ut.
Jag tror att det beror på flera saker. Dels att ungkatterna blivit fullt vuxna och mer utmanande, dels att det kommit fler katter till byn, så utrymmet att röra sig ostört över har minskat för dem.
Till sist blev det ohållbart. Att omplacera någon kändes inte rimligt, särskilt inte som det pekade på Plupp i så fall. Ibland är det inte snällt att flytta en äldre katt, speciellt inte en som levt hela livet som stallkatt och inte är van att leva som innekatt.
Att inget göra var inte heller bra. Vi hade försökt få dem att lugna sig och bland annat erbjudit mer foder än de egentligen borde få, för att alla skulle ha gott om mat, så att inte det var något att slåss om.
Jag bestämde mig för att avliva Plupp. Det kan kännas hårt, men det var också en utväg för att han skulle slippa flytta och riskera komma på driv där, eller i nya konflikter. Ledsamt, men han skulle slippa lida.
Han fick somna in i sadelkammaren, och det gick lugnt och stilla. Efteråt begrade Ella och jag honom.
Då hade Gluteus inte synts till på flera dagar. Morgonen efter kom han smygande med låg profil och tog lite mat innan han smög iväg igen. På kvällen var han lute lugnare. Så det var nog rätt, trots allt. Nu hoppas jag att de båda bröderna ska leva och trivas bra länge.
