Sätta ord på det svåra

Det är tungt och svårt att prata om döden. Ändå är det viktigt, tror jag. Och jag tror att det är bra att våga prata klartext. Det är ju inte orden som gör döden så tung och sorglig. Det är avskedet som är sorgligt. Att livet inte fick bli längre, att aldrig mer få mötas. Det gäller våra vänner såväl bland människor som djur.
 
När det handlar om djuren så är det dessutom ofta vi som måste fatta det tunga beslutet. Om när och om hur livet ska ta slut för vårt älskade djur. Svårt och ledsamt. Men kanske ändå lite lättare om man vågat och orkat prata om det innan.
 
Trapalanda låter ju tjusigt, fint och lite avlägset. Men verkligheten är snarare att någon måste ta beslutet. Måste hålla i grimskaftet och vara med in till sista andetaget. Eller be någon annan, om man inte orkar själv.
 
Så jag säger avliva. För det är ju det som det oftast är. Om du vill läsa mer om vilka alternativ som finns så hade jag en liten serie om detta i januari. Sök på kategorin avlivning, så hittar du det säkert.
 
Och sedan måste man ta hand om kroppen på något sätt. I olika lägen kan olika val vara det bästa. Jag har skrivit om det också förut. För mig är det inte kroppen som är det viktiga. Jag är noga med ett bra slut, en skonsam och smärtfri död. Sedan betyder kroppen inte så mycket för mig.
 
Jag tycker själv att slakt är ett bra alternativ. För de hästar där det är möjligt - tillräckligt friska och OK enligt passet. Jag ser det som miljövänligt och etiskt bra, för att minimera matsvinn. Och för att kroppen tas om hand på ett värdigt sätt. Beslutet är lika svårt i alla fall - oavsett vad som ska hända med kroppen. Och avlivning med bultpistol och avblodning tycker jag är en skonsam metod, såvitt jag kan bedöma.
 
Men det har blivit svårare och svårare att hitta något slakteri för häst. Där jag varit förut har de slutat. Så jag fick leta ett tag innan jag hittade någon, ett par timmar bort, drygt. Ok med den resan för en häst som är trygg och van att åka. Så för Io kändes det som ett bra val. Det val som jag övervägde var att lämna till slakt på djurpark. Där får man inget betalt, utan ger köttet till rovdjuren. För mig och hästen är det annars samma procedur. Och pengarna för en slaktad häst är inte någon stor summa. Men jag lyckades inte hitta kontaktuppgifter till rätt person på djurparken och var osäker om de tar emot. Jag fick sedan veta att de gör det, men då var allt redan bokat, och jag höll fast vid det. Även slakteriet var ett litet lugnt ställe, med en box att landa i, precis som på en tävling. Tror jag att Io tänkte.
 
Jag vet att inte alla vill slakta sin häst. Det är något som var och en får avgöra själv. Det viktigaste är att man har tänkt igenom saken om hur man vill ha det, så att man är redo att fatta beslutet den dag man måste. Ibland får man tid att tänka, ibland inte. Så lika bra att ta itu med de svåra tankarna.
 
Det var sorgligt att ta farväl av Io. Jag sa adjö både till en fin häst och en del drömmar och förhoppningar jag hade. Jag har varit med om detta förut, men man vänjer sig aldrig. Jag har minnena kvar, och det är dem jag sparar. Jag är glad för den tid jag fick med en härlig häst. Nu får han leva genom sina avkommor och i våra minnen.
 
0 kommentarer

Inte bra alls....

Inte bra alls.... men kanske ändå bäst (eller minst dåligt). För ett tag sedan skrev jag att Io hade fått ett uppdrag över vintern att vara ridhäst främst för turer i skog och mark, och sedan skulle komma hem för avelsarbete i vår. Vi var så glada att han skulle få ge den glädjen.
 
Till att börja med fick de några fina turer, och jag fick härliga bilder och rapporter. Sedan blev det istället så att Io började snubbla, och visade sig efterhand vara allt mera halt. Den gamla skadan, som redan i somras fick oss att inse att det var färdigtävlat på dressyrbanan, hade avancerat mycket snabbare än vi hade trott och hoppats. Han visade också att han inte mådde bra, inte var samma positiva häst som förut.
 
Så jag tog hjälp av en kollega, för att se om min uppfattning stämde om att nu var det inte mer att göra. Med kraftiga pålagringar runt den för länge sedan skadade kotleden, och med en tydlig hälta på böjt spår, och vid böjprov en kraftig hälta på båda fram, så såg vi ingen möjlighet att fortsätta rida honom. Och eftersom han signalerat att han inte mådde bra - hade ont - så bedömde vi att det inte heller var OK att låta honom fortsätta som avelshingst. Det är också en ganska stor påfrestning.
 
Det blev papper in till försäkringsbolaget, som höll med om bedömningen. Det kändes både skönt och väldigt definitivt och tråkigt att få det beskedet.
 
Så idag avlivas Io. Han ska slippa ha ont. Det är det sista jag kan göra för honom. Jag hade så mycket hoppats att få betäcka Aska med honom i vår. Det var ju nästan därför jag köpte honom. Nu blir det inte så. Men jag hoppas att få två föl till våren, och att han totalt får tre föl nästa år.
 
Ibland blir det inte som man tänkt sig. Och man kan tycka att det är tråkigt och dåligt. Men jag kunde inte svika honom, även om det inte blev som jag hoppades. Jag tror att detta trots allt var bäst, som det var nu.
 
 
0 kommentarer

För hög kadaveravgift?

 
Ganska ofta får jag höra att det kostar för mycket att bli av med en död eller avlivad häst. Det är sant att slutet av hästens liv många gånger blir kostsamt. Vilka alternativ som finns och vad de innebär skrev jag om för ett tag sedan, så kika gärna där om du vill uppdatera dig.
 
För de allra flesta handlar det om flera tusenlappar, och det är mycket pengar. Vare sig hästen ska omhändertas för energiåtervinning eller kremeras så får man betala. Både transport och omhändertagande kostar pengar. I många fall bakas det ihop till en summa som man kan få veta i förväg. Även begravning och att anlita en som gräver innebär för de flesta en kostnad.
 
Sura, tråkiga pengar i en tråkig situation. Så är det. Men inte precis oväntat. Om det nu inte var så att man tänkte slakta hästen, och det inte gick av någon anledning. För det kostar ju inte, även om man förstås inte blir rik på det.
 
Så det är lika bra att förbereda sig för det. Helt enkelt se till att ha de pengarna undanlagda till den dag de behövs. Ett sätt att ta ansvar som hästägare. Tänka igenom hur man vill ha det, och se till att ha råd att göra det. För hästens skull.
 
Tidigare tyckte många att det var orättvist att det var mycket billigare att få en död ko omhändertagen. Ja, det skiljde mycket, men det var nog inte orättvist. För varje ko som slaktades så drogs en summa för att bidra till kostnaden för de kor som istället blev kadaver. Någon sådan gemensam pott har aldrig funnits för hästar. Så olika, men inte orättvist.
 
Man kan tycka och tänka mycket om detta. Jag tänker att jag inte kan förvänta mig att någon annan vill betala för att jag har häst. Om hästen gör nytta som landskapsvårdare så kan det ju vara något att få betalt för. Men att någon annan skulle betala för min döda häst - nej, jag förväntar mig inte det.
 
0 kommentarer