Skapa oro

Jag såg ett inlägg på Facebook som bekymrade mig. Det kändes så onödigt och dessutom som bristande faktakoll. Att det dessutom kunde få en massa djurägare att må extra dåligt i en redan svår situation gjorde det extra ledsamt. 
 
Det var en veterinärklinik som påstod att det är plågsamt för katter att avlivas med avlivningsvätska i buken. Det var målande beskrivningar om frätskador och lidande katter. 
 
Många veterinärer kände inte igen sig alls. Både jag och andra har avlivat katter så, och i många lägen är det ett bra alternativ. Jag har sett katter lugnt och stilla somna in efter en sådan behandling. Och den är godkänd  enligt de ganska stränga regler som finns. Tillsammans med några andra alternativ. Vill du läsa i detalj så är det Jordbruksverkets föreskrifter. 
 
Ibland är det bättre att ge lugnande före. Om man har möjlighet att ge preparat som inte orsakar kräkning. Katter har rätt lätt att bli illamående, och det kanske man gärna undviker. Om det går. Men ibland är det ändå bäst, även om det blev så att katten mådde lite illa. Det beror helt enkelt på. Man får göra så gott det bara går, i den situation som råder. Det är jag säker på att alla försöker. 
 
Som så ofta är det en sammanvägning av djurets förutsättningar, vilken situationen är och vad veterinären bedömer som bästa val i det aktuella läget. Och vad som finns till hands. Inte alla har allt, eller känna sig bekväma med allt. Det kan också spela roll. Precis som att jag tycker att bultpistol kan vara bra vid avlivning av häst, medan andra tycker att bultpistol och efterföljande avblodning är obehagligt och svårt. Då finns andra metoder som också är bra. 
 
Det är bra att djurägare kan få kunskap och information om hur det går till innan djuret ska avlivas. Det brukar vara skönt att få prata om detta, så att man blir trygg i vad som ska hända. 
 
Men ingen är hjälpt av osanna skrämselhistorier. Jag kan bara beklaga att det kom ut en sådan från en sådan källa. Om du vill läsa en förklaring så har Sveriges veterinärförbund lagt ut ett inlägg om detta.
 
Annars tänker jag att du helt enkelt kan prata med din veterinär om vad som blir bäst för ditt djur när det är dags. Det finns flera bra sätt att hjälpa ditt djur till ett fint avslut. Det är ett svårt beslut för dig, men låt dig inte skrämmas upp av rövarhistorier. Min erfarenhet är att många djurägare istället förvånas över hur lugnt det faktiskt går. Och det viktigaste: se till att få det gjort när det behövs. För djurets skull. 
 
 
0 kommentarer

Måste man vara med?

"Måste jag vara med?" eller "Jag vill inte vara med" eller "Får jag vara med - tror du jag klarar det?" Jag har hört många olika varianter på djurägares frågor inför avlivning av deras älskade sällskapsdjur. Hund, katt, häst, marsvin, kanin och många andra.
 
De flesta väljer att vara med hela tiden, även om några tvekar och några väljer att avstå helt. Det finns så många olika skäl till beslutet, och jag tror att olika beslut kan vara rätt i olika situationer.
 
Därför blev jag ledsen över ett inlägg som spridits ganska mycket i sociala medier den senaste tiden. En utländsk veterinär berättade om hur fruktansvärt det var för de sällskapsdjur som ägaren lämnade för avlivning. Det gavs exempel och ganska fria tolkningar av djurens beteenden.
 
Beteenden som man förstås också kan se i andra sammanhang då djur lämnas av ägaren. För operation, på pensionat eller hos några vänner som ska passa djuret. Och som inte alls handlar om dödsångest eller sådan förtvivlan.
 
Jag tror att det som är viktigast är att djuret får vara med någon som den känner sig trygg med. För en katt kan det ibland räcka bra med lugn personal på kliniken. Samma sak med många hästar. Jag har fått ta över grimskaftet till mer än en häst när jag jobbade på slakteri. Ägaren orkade inte vara kvar och se hästen falla. Jag kan förstå det. Kanske är det ibland till och med bättre att inte vara där om man är väldigt ledsen eller stressad.
 
De allra flesta hästarna verkade inte bry sig när ägaren gick. Lite kli och klapp av en lugn person räckte långt. Att de skulle dö tror jag inte de förstod. De var lugna in i det sista. Men fallet är dramatiskt ändå. En stor häst som slår i marken. Det händer även när man ger lugnande före (som man ju inte kan vid slakt) - fallet är oundvikligt.
 
För hundar och katter ger man ofta lugnande först. Då lägger de sig lugnt och fint i de flesta fall. Om man orkar vara kvar så länge så tror jag att det är bra. En del vill gå sedan, och det tror jag inte djuret märker mycket av.
 
Några kommer tillbaka sedan. Det spelar förstås ingen roll alls för det döda djuret. Men för ägaren tror jag att det kan vara viktigt. Att få bekräftelse, få se att allt är lugnt. Även om beslutet var svårt så brukar det inte vara svårt för djuret att möta döden. Några låter en vän ta hand om detta, låter vännen se och berätta. Andra vill inte.
 
Den största fördelen med att vara med är att slippa undra. Undra hur det var, om djuret var oroligt. Jag har hört många helt otroliga historier om avlivningar som gått fel. Men med något enstaka undantag aldrig träffat någon som själv varit med eller sett detta. Alltid berättelser i andra eller oftare tredje och fjärde hand. I de flesta fall tror jag att de är mer av fantasier än fakta. De flesta tycker att det är skönt efteråt att ha sett hur lugnt det var.
 
Ta då gärna reda på innan vad som ska ske. Ställ dina frågor - det är bättre att få det klart innan. Det kan variera lite hur olika veterinärer gör, så det är inte alls några dumma frågor, inte ens om du varit med förut.
 
Ibland är barn med. Det brukar fungera mycket bättre än de flesta tror. Om bara barnen har fått veta innan vad som ska hända, så att det inte är veterinären ensam som får ge det tuffa budskapet. Väl förberedda barn brukar vara ofattbart kloka och förståndiga.
 
För dem blir den enkla logiken så logisk, att det är så här man måste göra för att inte svika sitt djur. Den sista tjänsten. Om du då inte orkar vara med så menar jag att det är inte det som är ett svek. Sveket är om du duckar för det nödvändiga, men fruktansvärt tunga beslutet.
 
1 kommentar

Kolik! Panik! Klinik?

I lördags eftermiddag upptäckte jag att Iska hade kolik. Vid halv fyra låg hon i ligghallen, och det var väl inget konstigt med det. Men en kvart senare, när jag red ut, låg hon i hagen, och det kändes inte bra.
 
När jag ridit klart var det tydligt att hon hade kolik. Hon låg ner, reste sig, rullade lite och ville inte dia, och lade sig ner igen. Jag fodrade hästarna och hon lade sig ner bredvid Muska. Iska kom sedan till mig, som om hon bad om hjälp, kändes det som. Så de båda fick flytta in i stallet. Det hade jag ju redan tänkt.
 
Det syntes på Muskas juver att Iska inte diat på några timmar. Iska var slö, hade förhöjd puls (58), och normal temp (37,8). Tarmljuden lite nedsatta, och jag bestämde mig för att ge henne kramplösande medicin. 
Tankarna kom genast att fastna på Rone, som avlivades efter en liknande start för snart två år sedan. Hans kolik började lindrigt, men blev allt värre, och jag tog till slut beslutet om avlivning. Svårt, men rätt då. 
  
58 är ganska hög puls, och Iska svarade inte nämnvärt på behandlingen, så jag blev orolig. Var det tarmvred igen? Hon är avmaskad två gånger mot spolmask, senast för en månad sedan, så det borde inte kunna vara det, som ju annars inte är helt ovanligt i den åldern. 
 
Vad skulle jag göra om det inte släppte? Åka till djursjukhus, tre timmars resa till Skara? Eller avliva min fina lilla Iska? Sista fölet för både Muska och Io. Vi var ju inte där än, men tankarna var där. 
 
Jag gick in för att äta. Funderade på om jag skulle åka, om det behövdes. Ekonomiskt helt galet med oförsäkrat föl. Känslomässigt inte lika självklart. 
 
När jag kom ut igen var pulsen 80! Verkligen alarmerande. Skulle jag åka var det nu. Det hade gått ungefär 2,5 timme sedan symtomen började, och nu var hon tydligt sämre. 
 
Jag ringde Skara, men inget svar. Medan jag väntade på att de skulle ringa tillbaka gick jag och hämtade medicin med lite starkare smärtlindrande effekt. Vare sig vi skulle åka eller hålla tummarna hemma över natten, så skulle hon inte behöva fara illa. 
 
Innan Peppe hann komma för att hjälpa till ringde veterinären från Skara. Ungefär samtidigt som jag kom ut i stallet igen, bara tio minuter efter att jag märkt hur hon försämrats. Och vad hörde jag? 
 
Jo, det stämde! Iska diade! Utan att jag ens hunnit ge smärtlindringen hade något hänt i rätt riktning. Jag bestämde med veterinären (som underbart nog var en bra tjej som jag känner - vad skönt det var! Det kan låta smidigt att vara veterinär själv och bara gå till medicinskåpet, och det är förstås sina fördelar med det, men det är också jobbigt att vara både veterinär och djurägare) att avvakta lite och kolla om det verkligen vänt. 
 
Pulsen hade gått ner till under 50, och nu ville hon äta också. Ingen avföring än, men blicken var en annan. Jag fick gott hopp. Och detta var så underbart att se!
Jag petade i henne Axilur (avmaskning) och paraffin för säkerhets skull, och var rätt nöjd med att det var betydligt mycket stökigare att ge detta än att spruta i blodet 1,5 timme tidigare. 
 
Jag kollade till henne ett par gånger till under kvällen. Allt var lugnt, hon var som vanligt. Åt lite grann, var lugn och ganska alert. Så jag gick och lade mig. Muska och Iska fick sova i stallet. 
 
Nästa morgon hade hon bajsat också. Det fanns normala högar, men det fanns också diarré. Där fanns förklaringen till magknip. En kraftig diarré som runnit längs hela bakbenen. Och när jag skulle ta ut dem igen tänkte jag att hon nog följer Muska till hagen lös. Ha! Inte en frisk Iska - hon tog chansen att spana runt överallt på gårdsplanen. Att mamma gått till frukost en bra bit bort bekymrade henne inte det minsta. Nyfikenheten och aptiten på livet var tillbaka.
Så det gick bra den här gången. Jag behövde inte bestämma om jag var beredd att satsa minst 80.000 kr för en buköppning just nu för Iska. Men den hemska magknip man får som hästägare när man har en häst med kolik... ja, den drabbar också en veterinär. Nu hoppas jag dröjer länge innan nästa gång. Jag njöt av att se henne i solen tuggande sin lunch med de andra som vanligt på söndagen.
 
 
7 kommentarer