Tycker du att jag ska kallas mördare?

 

Igår var det World veterinary day. Det finns för många saker att uppmärksamma för att dagarna ska räcka. Men jag kan inte låta bli att reflektera lite över jobbet. Många tänker på att rädda djur. Inte lika många på smittskydd, livsmedel eller forskning. Men det finns också svårare sidor. Nödvändiga, men kanske svårare att prata om.

I mitt yrke har jag avlivat många djur. Jag är veterinär. Jag arbetar för djurens bästa. Och för djurägarnas. Det hänger ihop.

En stor del av de djur jag har avlivat har varit gamla eller sjuka djur. Hundar, katter, hästar, kor, får, marsvin, hamstrar, kaniner, fåglar och en grön leguan… Och kanske några till, som jag glömde ta med.

Jag har alltid försökt att göra det på ett så bra och skonsamt sätt som möjligt. Arbeta lugnt och bra, se till att de som är med vet vad som kommer ske. Våndats inför svårigheter att få i en kanyl i sköra kärl på en liten, gammal hund. Ändå hålla lugnet, vara ett stöd för alla, men skaka i knäna. Fått höra många förfärliga minnen om tidigare förluster i människors liv. Stått där och fått ta del av mer än jag ibland varit beredd på. 

Men också fått stå upp för djuret, förklara att nu är det inte rätt att vänta längre. Livet är inte bra, och det finns inte mer att göra. Det har varit svårt att nå fram då och då.  Kanske allra svårast när man förstår att detta är personens allra sista djur, och ibland också sista vän i livet. 

Men det finns ju fler dimensioner. En del djur har varit fullt friska. Friska kattungar, friska vuxna katter eller några gånger hundar, som det inte funnits någon bättre utväg för. Jag har avlivat sådana djur också. Många olika historier ligger bakom de olika fallen. Ibland har djuret varit fysiskt friskt, men kanske inte mentalt. Ibland är det personliga tragedier, men det kan också vara någon som bara inte förstått hur tidigt en ung katt kan bli könsmogen. Och som inte såg möjligheten att placera en kull kattungar i bra hem  Vi har alltid pratat om det. Kollat om det finns andra utvägar, och framför allt försökt upprepa att nya friska kullar med kattungar ska behöva avlivas. Och förstås ibland kunnat omplacera, om det har varit ett bra val. Det är ju inte alltid som det självklart är bäst får djuret. 

Den allra största gruppen djur som jag avlivat har jag inte ens sett, och inte heller utfört själva avlivningen. Men det var jag som skrev på beslutet att hela besättningar med fjäderfän måste avlivas. För att stoppa smitta. För att rädda andra djur. Då har det handlat om många tusen djur på en gång. Fler än alla de andra tillsammans. Ofattbart, men nödvändigt. 

Jag har också arbetat på slakteri. Det är länge sedan nu. En sommar var det. Jag ser tillbaka på den med många fina minnen. Minnen av fantastisk personal som verkligen månade om djuren. De som var allra bäst med djur fick arbeta i stallet, och ta hand om djur vid urlastning och uppstallning. De sa till mig som veterinär om något inte var bra. Ett dåligt djur, en dålig transport eller vad det nu kunde vara. Tillsammans månade vi om att göra det lugnt och bra för djuren. 

Jag förstår att det finns de som inte vill tro att det är så, men på det slakteriet träffade jag många riktiga djurvänner. På samma sätt som det finns många lantbrukare och djurskötare som gör ett väldigt bra jobb. Och som verkligen tycker om sina djur. 

Men det blir mer och mer vanligt att vissa grupperingar kallar lantbrukare och slaktare för mördare. För att de föder upp djur som går till slakt. Eller för att de slaktar djur. De målas upp som onda, känslokalla och värda så mycket hat att man kan göra vad som helst mot dem. De ska känna sig otrygga, säger vissa. 

Det är ok att tycka olika. Det är inte ok att hota folk eller sätta hot i verket. 

Jag accepterar inte att kallas mördare. Jag accepterar inte att bönder eller slaktare eller andra som arbetar med lantbrukets djur gör de heller. 

Som veterinär arbetar jag med djur i hela deras liv. Döden är en del av livet, eller slutet på det. Men oundviklig. Mitt uppdrag är att se till att både livet och slutet på det blir så bra det kan. Det är på sätt och vis lättare att arbeta med livet än med döden, men för djurens skull tar jag ansvar hela vägen. Och den som verkligen tycker om djur förstår också att man behöver arbeta med djurägarna, inte mot dem.

Jag tycker att djur har rätt till ett bra liv. Och jag tycker att djur har rätt att dö på ett skonsamt sätt. Det gör mig inte till mördare. Det är en del av mitt yrke, och vi behöver prata om det också. Kanske till och med våga visa en bild.

 
5 kommentarer

Djurvän - hela vägen?

Är du en riktig djurvän? Beredd att ta ansvar hela vägen? Eller tycker du att djur inte ska behöva dö?
 
Det är klart att man kan tycka och önska. Vill ju att våra djur ska leva länge och bra. Helst aldrig bli sjuka och dö. Eller behöva avlivas.
 
Just det, avlivas. Att ta det ansvaret också, om man är en riktig djurvän. Ett jättesvårt beslut. Men ofta nödvändigt en dag, om djuret inte ska lida i onödan. För vår skull. För att vi sviker.
 
Jag fick höra om ett riktigt svek igår. Djurrättsaktivister hade tagit sig in på ett slakteri. De stoppade slakten och transporter in till slakteriet. De menade att de gör det för djurens skull. För att rädda djuren. Till livet.
 
Men jag tror inte att de vet vad de talar om, eller vad deras olagliga aktion får för effekter. För djuren. Om jag är rätt underrättad var en av transporterna en häst som skulle till slakt. Hästens sista resa. En älskad häst som inte längre mådde så bra. Den var frisk nog att kunna transporteras och kunna användas för livsmedel. Men det var dags för den att få sluta sina dagar.
 
Den transporten fick vända. Jobbigt för hästen, som behövde få slippa leva längre. Ännu värre för människorna runt hästen. Jag är helt säker på att de älskade sin häst. De visste att den behövde avlivas, och de ville att det skulle göras på ett skonsamt och bra sätt. Som till exempel på slakteri. Hästen bryr sig inte om vad som händer med kroppen efter döden.  En del människor tycker att det är svårt att tänka sig att deras häst blir livsmedel. De kan välja andra alternativ. Men för hästen spelar det faktiskt ingen roll.
 
Däremot spelar det roll att den behöver få en ny tid, komma en annan dag. Ett helt onödigt lidande för att några tror att de är djurvänner. Några av andra likasinnade undrade om det gick att få köpa hästen och rädda den till livet. Men faktum var ju att hästen behövde räddas från att leva vidare när livet inte längre var bra. Det hade ägaren förstått, men inte aktivisterna.
 
Dessa aktivister orsakade även de andra djuren ett helt onödigt lidande den dagen. De som inte måste vända fick stå flera timmar i transporten i onödan. Det orsakar stress. Kanske fanns det mjölkkor med, kor som på grund av fördröjingen fick mycket mjölk i juvret. Och i vilket fall som helst en onödig fördröjning för djuren.
 
Fast jag tror inte att aktivisterna varken bryr sig eller förstår detta. De vill skapa uppmärksamhet och opinion. Om en del djur får lida på vägen kan de kanske tycka att det är värt det.
 
Att vara en riktigt djurvän innebär att ta ansvar även för de svåra besluten. Och att ha en kunskap som utgår just från djuren, deras behov och upplevelse.

 
4 kommentarer

Bara för att man kan...

 
Bara för att man kan så kanske man inte bör... Det var en av många kloka kommentarer till bilderna på en stackars ponny, som utsatts för missriktad välvilja, som jag uppfattar det. Detta är en flitigt delad bild, som jag hittade på sociala medier, och jag förstår om den provocerar. 
 
Det beskrevs att fölet hade blivit illa trampat, och det ena frambenet hade amputerats och det andra allvarligt skadat, men behandlat med skenor. Ägaren beskrev stolt hur underbar ponnyn var och att barnen älskade henne. Och att ponnyn älskade barnen. Kärlek och kostnadskrävande vård i all välmening. Men var det någon som såg hur ponnyn hade det? Hjälper kärleken till att rättfärdiga vad denna ponny utsatts för?
 
Jag tror inte att det skulle kunna hända i Sverige, eller jag hoppas inte det. Frambenen är illa nog att se, men de överbelastade och till synes smärtande bakbenen är ännu värre, tycker jag. Vi har inte rätt att utsätta djur för vilka behandlingar som helst. Som jag ser det så har denna ponny utsatts för ett onödigt lidande. Och den har väldigt låg livskvalitet. Det rimliga beslutet hade varit att avliva den. Sorgligt att behöva ta ett sådant beslut redan i början av ett djurs liv, som här. Men ändå rätt och nödvändigt ibland. Det tror jag att de flesta inser. 
 
Det finns frågor som är svårare och som litegrann anknyter till denna. Många reagerar över att friska djur avlivas. Det blir mer och mer vanligt att få höra om "no-kill" och djurens rätt till liv. I Tyskland får man bara avliva sällskapsdjur om det behövs av djurskyddsskäl, om jag har förstått rätt. Det kan ju låta fint och kärleksfullt. Men det kan bli lika fel som för ponnyn på bilden. 
 
I flera länder överges gamla hästar, för att ingen längre har råd eller vill ta ansvar för de kostnader som deras foder och vård innebär. Det kan aldrig vara bättre än att välja avlivning, tänker jag. Det är så lätt att tycka att det är ett kallsinnigt och ont sätt att tänka. Men det är viktigt att tänka hela vägen. 
 
Mitt fokus är att djuren ska ha ett bra liv så länge som de lever. Och när de behöver avlivas ska det ske på ett skonsamt och bra sätt. Att välja avlivning är ett svårt beslut, både när det gäller unga djur som inte kan bli bra och äldre trotjänare som man av något skäl inte kan ha kvar. Men även när de skulle kunna leva och leva utan att lida, så kan avlivning vara ett bra val. Det kan faktiskt vara det mest kärleksfulla och osjälviska. Och i fall som ponnyn på bilden får man inte tveka. Det är varje djurägares ansvar.
 
3 kommentarer