En liten tillbakablick

Kommer du ihåg tjejen som inte hade ridit på mer än 1½ år? Som bestämde sig för att börja rida igen, att trotsa rädslan och våga.
Hon började med att sitta på gamla Muska. I hagen, stilla och stabilt. Sedan åkte vi och hittade världens snällaste Rena. Och världens långsammaste Rena. Bromsen fungerade alltid. Gasen var lite trög. Ingen kunde trava så sakta som hon. Men hon var precis vad vi behövde.
Sedan har det hänt massor. I jul åkte vi och hälsa på en stor häst på ungefär 170 cm. Unni har knappt ridit alls på stora hästar, bara provat att sitta ett par gånger.
Nu bara red hon. Som om det var hur lätt och självklart som helst. I alla gångarter och med ett leende. Det var en snäll häst, och det var ju bra. Men när jag tänker tillbaka är det svårt att tro att det är samma tjej.
 
Hon har vuxit en del utanpå. Blivit lång och ståtlig, ungefär 180 cm. Men allra mest har hon vuxit inuti. Tillsammans med snälla kloka ponnyer, som Rena och Denver.
 
 
 
2 kommentarer