Uteritt med ett bytesdjur

Det är för det mesta rätt lugnt längs vår lilla grusväg på landet. Ofta möter man ingen alls på hundpromenad eller uteritt. Men ibland kan det bli desto mer variation. Spännande när man rider på ett bytesdjur...
 
Det kan vara frustrerande att hästar reagerar för allt möjligt. Eller irriterande. Men det är nog klokt att försöka minnas att detta har varit förutsättningar för att överleva. Hästarnas gener har inte förstått att det är ont om lejon och björnar här. Så det är bäst att vara försiktig.
 
För några dagar sedan red jag ut med Desolett. Vi hann bara hundra meter innan vi blev omkörda av en granne i bil. Ingen fara, sa Desolett. De körde lugnt och fint, och hon är van och trygg. Lite längre fram satt grannens små skälliga hundar i bilen med öppen bagagelucka och stormskällde och morrade. Otäckt, så Desolett, men monster som är små och syns går att hantera. Så med ett öra på odjuren kom vi förbi i bra ordning.
 
Sedan blev det värre. Bakom en buske låg en ny trave stockar. De fanns inte där förra veckan. Alltså: här gömmer sig en verklig fara. Jag fick sitta av och leda förbi. Jag vet inte om det gick bra för att hon tänker att det är lugnt om jag går bredvid, eller om hon tänker att jag är så långsam att björnen tar mig och låter henne vara... Men det funkar.
 
Sedan hann vi nog 500 meter innan skogstraktorn med vagn skramlade och brummade högt i skogen. Nära vägen, knappt synlig. Men monster i form av traktor är tydligen ingen fara. Hon skrittade på lugnt och bra.
 
Väl inne i skogen anfölls vi av älgflugor. Ingen av oss gillar dem, men jag lyckades döda ett par och sedan var det över för denna gång. Hela vägen hem hände absolut ingenting. Vi fick en skön tur, mitt lilla bytesdjur och jag.
 
1 kommentar

Tittar på dig

 
Har du tänkt på att kor alltid tittar på dig? De har blicken på dig, ofta kommer hela flocken nyfiket fram. Spanar in vad du vill och om du verkar gå att lita på. Om de är trygga kommer de hela vägen fram. De verkar vara väldigt intresserade av oss. Ibland när jag har gjort registreringar av kor i en ladugård så undrar jag vem som egentligen iakttar vem. Kanske är det ömsesidigt. 
 
Det är ganska olika hur djuren i olika besättningar beter sig. En del har fullt förtroende, är lugna och nyfikna. På andra ställen är de mer lättskrämda, rusar iväg för minsta oväntade händelse.  Det kan bero på att de sällan träffar någon annan än sin vanliga skötare, och att jag är en konstig figur, även om jag dragit på en overall istället för den ganska skrämmande veterinärrocken. Eller på att de inte hanterats lika bra som på de gårdar som har lugna djur. 
 
Två av föreläsningarna på världsveterinärkongressen i Sapporo, Japan, som jag besökte sista veckan i augusti, handlade om kommunikationen mellan människa och ko. Vi fick se många fina exempel på hur man effektivt och lugnt kan flytta kor bara genom rätt position och blick. Helt utan käppar, skrik och slag. 
 
Det handlar om att vara synlig, men lugn och stå kvar. Små och välanpassade förflyttningar. Korna har då ett öga på dig och ett öga mot riktningen dit de är på väg.  Hjälp dem finna vägen genom att du också visar med blicken vart de ska. Och be dem om samarbetet. Om de inte gör som du vill är det inte deras fel - det är du som inte varit tydlig nog. Att bli arg hjälper förstås inte. Och när de gör rätt så backa lite som ett tack eller tecken att det var just det du önskade. 
 
Mycket av detta gäller även hantering av hästar. Att släppa pressen och visa att det var rätt i så viktigt för fortsatta framsteg i många lägen. Ett sådant bra exempel är vid lastning. Fortsätt inte pressa och dra när du får ett steg framåt. Tacka genast med minskat tryck, så kan du snart få lite till. 
 
En ytterligare viktig dimension i detta är att djur som inte är trygga med dig och inte litar på dig, kommer att göra allt för att dölja sjukdomssymptom. Helt naturligt för ett bytesdjur. Detta beteende ligger rotat sedan många generationer. Men den otryggheten kan leda till att vi alltför sent upptäcker att någon inte mår bra. Det är vårt ansvar att se till att de är trygga med oss och vågar berätta när de inte mår bra. Förhoppningsvis möts du av förväntansfulla blickar när du möter dina djur. Och då är du antagligen lika intresserad av vad de vill berätta för dig, som du är nyfiken på dem. 
0 kommentarer

Ingen som Ina

Ina är en fin fölunge. Men allra finast är hon nog på insidan. Hon har ett så ljuvligt temperament att det är svårt att beskriva. Iska är också väldigt trevlig, och fin hon med.
 
 
Jag försökte sammanfatta det när hovslagaren var hos oss senast. Ina fick titta på medan hovslagaren verkade Finja. Lugn och nyfiken kollade hon in honom. Ni minns kanske att jag betittade att förra gången låg hon kvar på sidan när han kom in. Helcool redan då. Nu stod hon som ett ljus medan hon verkades. Tar ju inte så lång tid, men ändå. Lite ifrågasättande brukar det ju bli. Som när vi sedan kom till Iska. Hon var snäll också, men provade att dra emot lite. 
 
"Hon är mer som snittet" sa jag. Då stannade hovslagaren upp och sa att nej, hon är också väldigt snäll och välhanterad. Men den andra är ju typ unik. Båda är dock långt över snitt. 
 
 
Inte så många dagar senare skulle jag flytta ston med föl till nytt bete. De skulle bara över i andra halvan av hagen, som jag delat av. De var nära grinden när jag kom, så jag bara öppnade. Muska, Iska och Finja hade gått in på nya delen efter bara några sekunder. Ina vågade inte. Der var uppenbart att hon hade känt på strömmen i staketet. Ville inte... Fast strömmen var avstängd.  Och jag öppnade rejält. Nej!
 
Jag traskade hem efter grimma. Snäll att fånga, och gick med mig nästan fram. Vågar inte, sa hon. Otäckt ställe. 
 
 
Så jag ringde Peppe, som kom. Vi lyckades baxa henne genom öppningen och in i nya. Det var lite kämpigt oxh motspänstigt, men till slut gick det! Hon hade tänkt springa tillbaka, men då kom Iska och tog med henne - tack för det!
 
När jag gick hem tänkte jag att det skulle vara så lätt att säga att hon är dum och envis. Men det är ju orättvist. Hon är väldigt snäll och klok. Hon vet att det gör ont där staketet var. Hon är ensam kvar, men låter sig fångas lugnt och ledas. Och jag har haft fler föl som inte vill gå genom öppna grindar, där det varit ström. De brukar snart lära sig att man kan följa människorna igenom där. För egentligen visar det ju bara att de lärt läxan - till och med lite för bra!
1 kommentar