Klara vintern

Urhästens natur är att äta upp sig på hösten för att klara vintern. Med lite extra hull blir det lättare att klara kylan och perioder av sämre fodertillgång.
 
Det är ingen tvekan om att det finns en hel del urhäst kvar i våra hästar. Självklart får de inte äta sig extremt tjocka, men att få vara lite urhäst tror jag inte alls är fel. Om man sedan kommer ihåg att de också ska få gå ner till lagom hull under vintern. De ska ha fri tillgång på grovfoder då med, men ensilage blir det i begränsade portioner tre gånger per dag. Det räcker förstås inte ensamt, men sedan får de tugga halm och hålla sig mätta så. Kalla dagar får de lite extra ensilage för att hålla värmen, men totalt sett får de minska lite i hull under vinterperioden. Som urhästen.
 
Däremot ska det inte var krig om fodret. För hästar är det inte naturligt att konkurrera om fodret - de betar och det kan de göra tillsammans i bästa samförstånd. Och det gör de också. De väljer vilka de vill vara närmast. Hos oss är det oftast en liten grupp med tre fjordingar och en liten grupp med två ponnyer. Nära allesammans, men tydligt delade i två små grupper. Inom sin grupp kan man gå hur nära som helst. Det är bara trevligt att mumsa tillsammans.
 
 
1 kommentar

Julafton igen, eller?

 Efter regn och regn, och bara någon plusgrad på natten, tyckte jag att det var dags att öppna till ligghallen. Nyströdd med ett tjockt lager torv, och ovanpå det halm såg den härlig ut.
 
Och visst kom hästarna rusande när jag ropade. Busiga Aska först - hon blir nog snart ledare, och är på många sätt som sin mor - och så resten tätt efter. Så de verkade ju vilja komma in. Eller, jag vet inte....
 
Muska såg ut som att "var är middagen?", eller i vart fall "var är hotellfrukosten?" Bara halm - har vi sprungit hit för halm, salt och vatten? Nja, vi har det rätt bra på vårt fält och i vår skog, såg hon ut som. Sedan ville hon bli kliad.
 
De andra nosade runt lite. Tog en tugga halm och gick ut igen. De gick snart igen. Inga liggropar alls nästa morgon. De hade inte stannat länge. Vi får väl se hur mycket de är där, och hur mycket de väljer att mumsa vidare på sitt fält. Ingen tvekan om att få komma dit, till nytt bete, var mera julafton i deras smak. I alla fall nu. De gillar sin ligghall, men det är bara inte riktigt dags än. Hästar är inte riktigt som vi. Även i oktober och regn så är en åker med gräs bättre än ett ombonat hus....
 
1 kommentar

Som julafton

 Vi hade julafton här i lördags, eller i varje fall samma förväntan. Kanske bättre än julafton om du frågar hästarna.
 
Det började med en hink äpplen. För att lura upp dem från fältet så att jag kunde stänga grinden en stund. Det var väldigt elakt, tyckte de, så fort äpplena var slut. Och det gick ju fort...
 
Men sedan tändes hoppet. De stod längst staketet och kikade förväntansfullt medan jag drog upp platsstolpar och flyttade staketet en bit längre bort på åkern. Gnäggade någon gång och vankade otåligt. Eller rättare sagt; fjordingarna gjorde det. Rena var på uteritt med Unni, och Denver stod kvar hemma och väntade på henne. Aska och Finja susade upp och kollade vad han gjorde någon gång, medan Muska troget stod kvar och spanade på mig, som gick där i det goda gräset.
 
När jag öppnade igen kom de som kanonkulor. Till och med Muska susade fram i full galopp, men hoppade över Finjas ystra bakutsparkar, och dök fortare ner med mulen i gräset än de yngre. Denver väntade in Rena innan han anslöt. Det hade han inget för - hon gick bara rakt förbi honom och ner till åkern. Så han fick luftsa efter, och verkade tycka att det var helt OK. Lite julafton för allesammans när de kom fram. Och säkert mätta som efter julbordet efter en stund. Mer julklapp behövdes inte.
 
2 kommentarer