Föla inne eller ute?

 
Jag har fått några frågor om val av fölningsplats sedan jag berättat om årets båda fölningar ute. Vad finns det för för- och nackdelar med olika val, och vilka är riskerna? Svaret på det kan förstås variera och listan kan göras lång. Men jag tänkte ändå ta tillfället att ta upp några av de saker som jag tänkt på.
 
För det första är det förstås så att det krävs rätt väder och underlag för att fölning ute alls ska vara ett alternativ. När stona fölar tidigt på säsongen så blir det därför oftast fölning i box som är enda möjliga valet. Vi har haft flera fölningar i box och det har alltid gått bra. Exempel på föl som är födda i stallet är Treo och Hassle.
 
Fördelar med fölning inne i stallet är:
- D
et är lättare att hålla koll. Man kan lätt gå ut i stallet, och vet var stoet är, eller man kan ha en kamera, som också är lätt att arrangera där.
- Ingen annan häst kan komma åt stoet och fölet (men hon kan ändå känna sig stressad/trängd förstås).
- Man har lätt att få tag på både sto och föl om det är något som krånglar.
 
Fördelar med fölning ute är:
-
Det finns forskning som visar att risken för fellägen och förlossningskomplikationer minskar när stoet kan röra sig fritt ute.
- Det är renare och mindre smitta än i den renaste box, så risken för infektioner minskar.
- Det är ett bra underlag (förhoppningsvis och oftast) för både sto och föl. Minskar risk att halka, minskar risk för skav.
- Det är naturligt.
 
 
Risker med fölning ute är:
- Ett annat sto kan stjäla fölet. Detta kan vara ett riktigt allvarligt bekymmer. Så ibland kanske man ska låta ett ranglågt sto gå i annan hage om hon ska föla ute.
- Det kan vara svårt att övervaka fölningen och svårt att kunna få tag på stoet och hjälpa till om något strular.
- Vilt. Jag tänker då i första hand på varg, och har aldrig upplevt att annat vilt skulle kunna vara en risk.
 
Risker med fölning inne är:
- Att stoet fölar mot en vägg och det blir svårt för fölet att komma ut/svårt att hjälpa henne.
- Att miljön innehåller mer smitta och kanske också ett sämre underlag för sto och föl.
 
Har du fler tankar om detta? Du får gärna komplettera i kommentarerna!
Bilden överst visar en nyfödd Hassle Kry, som Muska födde i boxen på natten (i april), och nederst när Iska Kry var nyfödd, utomhus i hagen (i maj).
1 kommentar

Rätt från början

När och hur ska man börja hantera fölet? Det är en viktig fråga för alla som föder upp hästar, och många har säkert en idé om detta. Jag fick tips om en intressant text med rubriken ”Right From The Start” (Rätt från början), som handlade om grundträningens betydelse för hur fullblodsföl fungerar i framtiden, både vad gäller välfärd och prestation. Den var presenterad av ISES (https://equitationscience.com/index.php ).

Fullblod är ju kända för att springa snabbt, och kanske kan det ibland vara det enda som räknas. Om de är vettiga att lasta, sko och hantera kanske inte alltid är i fokus, och det har gett rasen rykte om att fullblod ibland vara farliga, svåra eller viljestarka. Ett team i Nya Zealand bestämde sig för att ta reda på vad en bra grundträning kan göra för skillnad för detta, och för att göra livet enklare både för hästarna och de som hanterar dem i olika situationer. De tog fram ett träningsprogram för fölen.

Traditionellt hade fölen börjat hanteras först vid 4-6 månaders ålder. Det nya programmet påbörjades inte före tre veckors ålder, för att inte riskera att störa bandet sto-föl och för att vara säker på att fölen var fysiskt och mentalt kapabla att tränas. Fölen tränades då i att acceptera att bli berörda över hela kroppen, ledas och att lyfta fötterna. De tränades 6-9 gånger i mellan tio och 30 minuter, och inte mer än tre dagar i sträck. Träningen baserades på vad man vet om inlärning och hästars beteende, och nu har teamet arbetat med över 2300 föl vid mer än 18 000 träningstillfällen, och inga skador har uppkommit.

Resultatet av träningsprogrammet var mycket bra enligt de som utvärderade det. Man kunde se att de föl som tränats var mycket mer lätthanterliga och avspända. Detta får betydelse både för hästens välfärd och för hur den kan prestera.

Jag brukar säga att de minuter som man lägger på att hantera fölen kan översättas i sparade timmar senare i livet. Om man skapar en bra relation och lägger grunden till ett föl som är tryggt med människor, lätt att fånga och lyfta fötter på samt är trygg med beröring överallt, så har man kommit långt. Det är stor skillnad mot att börja försöka få kontakt med en halvårsgamma ohanterad unghäst.

Men det är också viktigt att det inte får bli galet, alltså att man lär den fel saker. Det är lätt hänt att bli hingstfölets lekkamrat, som den utmanar, stegrar och biter mot. Det kan ju vara lite gulligt när den är några veckor gammal, men inte riktigt lika charmigt när den är tre år.

Och man ska börja tidigt, men också komma ihåg det som forskarna skrev om att inte störa det viktiga bandet mellan sto och föl. Många ston är så rädda om sitt nyfödda föl att de inte gärna släpper intill människorna heller. Då kan det lätt bli att mamman säger åt fölet att akta sig för människorna, om man tränger sig på. Om man lugnar sig några dagar så brukar det bli mycket bättre.

Vi brukar därför alltid i första hand ta kontakt med stoet. Klappa och klia henne, och låta fölet se på. För vissa ston får det räcka första veckan. Andra, som Finja, är helt trygga med oss och låter oss gärna klappa fölet redan första dagen. Då kan man passa på att etablera en grundkontakt och få klia och mysa. Den utvecklas sedan till att man får klappa överallt, ha grimma och börja träna på att ledas och lyfta fötter. Innan vi är där så brukar det ha gått några veckor. Det räcker.

Man ska börja i tid och lägga en bra grund, men som så ofta är lagom bäst. Tänk också på att föl inte orkar länge alls. Korta pass, som är upplagda för att ha bra chanser att allt går bra och blir en positiv upplevelse är det bästa. Då kan det bli rätt från början och en fin grund som finns med resten av livet.

 
1 kommentar

Djurens bästa vän...

"Du är djurens bästa vän, unga veterinär" - ja, nog minns jag ännu orden från sången vi sjöng under utbildningen. Och visst är det sant att vi veterinärer arbetar för djurens bästa och i allmänhet tycker mycket om djur.
 
Men det är inte alltid som det blir uppskattat... I varje fall inte av djuren. Vi försöker göra det så bra vi kan för dem, och vi arbetar för deras bästa. Men det vet väl alla djurägare att det är inte alla djur som precis tycker om veterinärbesöken.
 
Det kan bli extra jobbigt med ens egna djur. Hos de flesta av mina djur har jag ett stort förtroendekapital. Så jag kan vaccinera hästarna utan att de bekymrar sig det minsta. Humle avskyr alla behandlingar, och allra mest kloklippning, men han står ut. Och han studsar omkring galet hoppsig när eländet är över.
Men katterna är inte lika snabba att förlåta. De tycker att det är kränkande att bli vaccinerade. Jag försöker med lämpor, klappar och tvingar så lite som möjligt. Men Biceps låter sig inte luras så lätt... Han drar iväg som en pil efteråt. Tittar misstänksamt på mig.
 
Inte så många veckor efter vaccinationen var det dags för fästingmedel, när vårvärmen kom. En baggis kan man tycka: några droppar i nacken och sedan är vi klara för många veckor framåt. Det gör ju inte ont alls. Triceps fann sig i det utan större funderingar, men Biceps stack. Han tänkte inte vara med. Så jag fick anlita Bulvan. Peppe kunde klappa honom några timmar senare, och då följde han med in i sadelkammaren. Där blev vi instängda tillsammans, katten och jag, och då var det inte svårt det minsta.
 
Men han blev sur ändå. Så lite förvånad var jag när han kom och ville bli klappad när jag stod på ridbanan, efter att bara ha blängt på mig flera dagar. Och det var nog ett misstag. Efter några mysiga klapp där han kråmade sig så hoppade han till som han sett ett spöke, och så stack han igen. Det är tydligt: han har inte förlåtit.
 
Jag får trösta mig med att det var enklare med Humle. Han glufsade glatt i sig sin tablett med fästingmedel, och tittade sedan hoppfullt efter en till. Men den får dröja, troligen minst tre månader. Men det känns ju skönt att han tycker att det är lätt, och att godis kan kompensera för kloklippning. Under tiden får jag jobba på att bli vän med katten igen... Och jo, det går åt rätt håll. Sakta... Men nu får jag klappa utan misstänksamma blickar, ibland. 
 
På bilderna ses katten Atlas, som tyvärr inte är kvar hos oss längre, samt västgötaspetsarna Humle och Inti (och bara Humle lever).
 
 
0 kommentarer