Snällaste, finaste ponnyn har flyttat

Rena kom till oss i mars. Hon hade det tydliga uppdraget att vara en snäll och trygg ponny som kunde ge Unni tillbaka glädjen och tryggheten i ridningen efter ett långt uppehåll. Hon var i minsta laget, men passade så bra på alla andra sätt, vad vi kunde förstå. Mild och snäll, trygg och klok. Och erfaren med sina 21 år.
Hon har mer än uppfyllt förväntningarna. Snäll och stabil, men med en stor och oemotståndlig personlighet har hon charmat oss alla. Unni har strålat, och har vågat galoppera över fälten med ett leende. En ponny vi aldrig glömmer. Så vacker och uttrycksfull, så klok och vänlig.
Men det var ändå dags att låta Rena flytta vidare. Låta henne komma till en ny liten ryttare som hon kan få visa hur roligt det är med hästar och ridning. Inget lätt beslut, men lite bättre kändes det när vi hittade en verkligt hästkunnig familj och en liten ryttare som vill ha en snäll och lite långsam ponny att lära sig på.
Så igår klev Rena på transporten och reste till Slängsboda. Med dryga 25 % arab i blodet tror vi hon ska känna sig hemma där. Vi hoppas hon ska trivas och ge lika mycket glädje som hon skänkt oss. Tack för denna tid, Rena! Jag hoppas vi ses igen.
 
 
 
 
3 kommentarer

Sälja sin gamla ponny?

Jag har ju tidigare skrivit en del om att sälja gamla hästar. Det kan vara både rätt och fel, och är definitivt inte så enkelt som en del skriver att det alltid är fel och att man ska låta dem vara kvar som pensionärer. Samtidigt har jag också skrivit inlägg som "Sviker du din gamla häst", där jag betonar att det är viktigt att ta ansvar även för de svåra besluten och inte lämna en sjuk häst vidare för andra att ta ansvar för slutet av livet och beslut om avlivning.
 
Men det finns ingen ålder som utgör en definitiv gräns. Om hästen är godtagbart frisk och kan få ett bra liv hos en ny ägare, som kanske har både mer tid och mer glädje av en gammal läromästare, så kan det vara helt rätt att låta dem flytta ännu en gång. Vi har sålt flera äldre ponnyer, då de blivit för små för sin ryttare. I många fall har de både fått det bra och blivit mycket älskade. Och ibland har de räckt till mer än en ny ryttare.
 
I söndags hade jag glädjen att återse vår gamle Zison. Han är född 1990 och är en new forest. Hans hela namn är Eskekärrs Zison, och han kom till oss för ganska precis elva år sedan. Då var han alltså 16 år, och på väg att bli pensionär enligt många. Ella lärde sig massor på honom, i både hoppning och dressyr. De tävlade lite dressyr och var också med på new forestmästerskapen en gång.
 
2009 började Ella tävla Desolett istället, och Zison fick flytta till en liten ridskola. Han var kvar där och fungerade bra, men blev sedan pensionerad från ridskolan och kom till den familj som ännu har honom kvar. Och 27 år ung fick vi träffa honom i söndags. Fin i hullet, bara pyttelite sänkt i ryggen och med en blank, fin päls. Stolt, pigg och glad. Och han ger glädje där han är och rids ännu. Nog hade det varit synd om han bara gått här och skrotat, när han fortsatt att ge så mycket glädje i många år, även sedan han blev "gammal".
 
Bilden ovan är från november 2006, när Zison var ny hos oss, 16 år gammal. På bilderna nedan är han 27!
 
1 kommentar

Stolt, nöjd och lite vemodig

 
Igår åkte Ella och jag med Nye till hästkliniken i Mantorp för besiktning. Han klev rakt in i transporten, trots att det var så tidigt att det var mörkt. Vi hade tränat kvällen innan, när vi kom på att han nog aldrig lastats i mörker. Även om man kan tända så blir det ju annorlunda. Men det var inte svårt då heller.
 
Väl framme möttes vi strax av köparna, som stigit upp ännu tidigare och rest hela vägen från Västerås. Jättebra när både köpare och säljare kan vara med samtidigt. Då kan man se vad och hur saker kollas, diskutera fynd och andra frågor. Jag kände mig också stolt över att se hur vår unghäst tog allt det nya. Lite fundersam, men allra mest samarbetsvillig, snäll och nyfiken. Han stod still och lät sig undersökas i alla ändar, böjde ben högre än han någonsin provat och såg väldigt förvånad ut när han lurades att visa hur elastisk och fin rygg han har. Men godiset han fick för att böja nacken långt, långt - det smakade visst inte gott. Morot var bättre.
 
Vi har aldrig longerat, för vi tycker inte att det fyller någon viktig funktion, men riskerar att nöta på hästen. Men som den kloka och samarbetsvilliga unghäst han är så var det inga problem ändå. Jag kunde visa honom i både trav och galopp i båda varven, så att rörelserna kunde kontrolleras på alla sätt - som man ju vill. Och ridit honom hade ju Anna gjort när hon kom för att se om han var något för henne - och de såg ut att passa ihop direkt.
 
När allt var kollat och inga allvarliga fel hittats, återstod röntgen. Vi hade enats om att göra en så kallad exportröntgen, sammanlagt tolv bilder på leder i lite olika vinklar. På köpet kunde vi se att tillväxtzonerna vid knäleden inte slutits helt ännu - normalt och förväntat av en häst som ska få växa lite till. Även alla dessa leder var till belåtenhet, och vi fick ett intyg med utlåtande om att han var trevlig. De småsaker som fanns (hans utläkta sårskada med lite ärr, en liten sårskorpa och vargtänderna) bedömdes sakna betydelse. Så efter en grundlig genomgång kunde vi avsluta affären och låta Nye byta ägare. Klart att vi alla var nöjda med det - det var ju dagens mål, och ett beslut som vi tagit. Och jag tror att han får det bra, och hoppas att han ska trivas.
 
Vi lastade in honom i deras transport, och det var han däremot inte helt säker på att han ville. Efter att ha skött sig utmärkt i flera timmar och fått stora guldstjärnan igen, så sa han att han inte hade lust. Så vi fick ta fram linorna och då klev han på - annars lastar vi normalt genom att helt enkelt leda in hästen. Han var ganska pigg, men ändå lite påverkade av det lugnande han fått till röntgen, och då kan de bli lite konstiga - nästan mer stressade än annars, vilket kan låta motsägelsefullt. Lyssnar dåligt, är lite röriga på något sätt. Och han reagerade när övre luckan skulle stängas  - kanske för att han fått lugnande, kanske för att allt fokus låg på en ponny som skrek utanför - eller kanske just på grund av detta tillsammans.
 
Men sedan började han äta hö, efter en stund, och vi kunde ta farväl av en Nye som åter var sig lik. Han rullade bort med sin nya familj, mot nya äventyr. Vi stod kvar en liten stund i solen innan vi också åkte. Stolta över att ha förberett och fött upp honom väl, nöjda att allt gått så bra idag, men också vemodiga. Vi kommer sakna honom och hans charmiga nyfikenhet. Och vi önskar förstås honom all lycka till i resten av livet!
 
2 kommentarer