Släktforskning
Jag kommer aldrig att glömma den enorma stamtavla som jag gjorde åt min häst Musella när jag var tonåring. Jag började på vanliga papper, men fick snart byta till en stor pappersrulle. Stamtavlan täckte hela ena väggen i mitt rum. Ja, inte ändå ner till golvet, men hela bredden.
Där kunde man följa hennes stam så långt som de norska stamtavlorna går att följa. Trots storleken på pappret var det ingen stor text på de sista raderna. Jag fyllde i namn, stamboksnummer och födelseår. Längst ner var det en del hästar som förekom många gånger. Öyarblakken skrev jag åtskilliga gånger. Jag lärde mig norska stamboksnummer från det förra sekelskiftet, och jag jagade bilder på dessa anfäder.
Det tog lite tid att ta reda på allt. Jag skickade brev till likasinnade och fick hjälp. Jag var glad och stolt när Tor Nestaas i Norge tog sig tid att svara. Kanske spelade det roll för att intresset för avel växte och höll i sig.
Nu är det mycket enklare. Några klick på internet så kommer stamtavlor upp, och man kan i hästdatabaser snabbt få veta det som tog mig månader att ta reda på då.
Men kanske är det ändå inte så stor skillnad. Det kan fortfarande vara lika roligt och spännande att följa sin hästs stamtavla bakåt.
Det slog mig när Unni kom in med en handskriven stamtavla för Rena. Den påminde mycket om mina för Musella en gång i tiden. Hon berättade för mig om vilka raser som fanns i stamtavlan, vilka färger som förfäderna hade och i vilka länder de funnits. Hon hade gjort samma spännande resa i tanken som jag. I en lite annan tid och med andra hjälpmedel, men med samma entusiasm, och på eget initiativ. Jag smittades av hennes glädje och drömde mig tillbaka.
I min egen ungdom gällde hundar, men stamtavlor skrev jag, långa ... o jag har fortfarande kvar yngsta dotterns stamtavla på "min" första renrasiga fjord Darita, fortfarande vår älskling 19 år ung. Ett stort tygstycke/duk men pånålade små lappar med stammen långt långt bak som satt på väggen ovanför dotterns säng.