stuterikry.blogg.se

Ofta i mina inlägg kommer jag tillbaka till det naturliga. Urhästens sätt att leva och vara styr ännu idag våra hästars behov. Behov av att röra sig, äta grovfoder och vara med sina artfränder i flock till exempel. Kan vi åstadkomma något som liknar det även i vår moderna hästhållning så får vi oftast hästar som mår bra.

 

Hur är det då med hästens hovar? Det är ju ingen tvekan om att urhästen gick barfota - vem skulle ha skott den? Det kan vara lätt att tänka att det då självklart är det bästa, och att det nog är dags att ringa en så kallad barfotaverkare... Eller kanske låta bli helt och hållet - vildhästen verkades väl inte heller...

 

Nej, stopp nu tror jag att tankarna skenar lite. Självklart ska vi sköta hästens hovar, och lika självklart ska vi se till att det är någon med kompetens som gör det. Alltså anlitar jag en utbildad hovslagare som kan sin sak. Och när det behövs så låter jag honom sko en del av mina hästar också.

 

Vildhästen hade inte skor, men den behövde heller inte trava runt på grusvägar med vagn eller ryttare. Den gick inte långa tränings- och tävlingspass i ridhus eller paddock. Så både underlag, belastning och tempo skilde i många fall. Så klart behöver vi kompensera för det.

 

Dessutom har vi i många fall avlat fram större och tyngre hästar än vad urhästen var. Inte i alla fall har vi lyckats få hovarna att hänga med i utvecklingen. Tyvärr har vissa individer också en hovkvalitet som inte är optimal, och det kan vi också behöva hjälpa dem med. Ibland är detta genetiskt betingat, ibland handlar det även om foderstat och mineraler.

 

Att utsätta hästar för att "hovarna ska härdas" är inte förenligt med god djurvälfärd. Att däremot ge hästen en längre barfotaperiod kan vara positivt för fötterna. Men då behövs ofta tillräckligt lång tid om det ska ge mening. Tid och förutsättningar för att hoven ska hinna förbättras. Att få tillfälle att röra sig över stora ytor och en stor del av dygnet är också bra för hovarna, om underlaget är bra.

 

Så oftast är mina hästar oskodda vintertid, och det funkar bäst om det är gott om snö. Om de ska köras i skogen eller tränas och tävlas så får de dock oftast skor. Likaså får de skor inför viktiga visningar - för att de ska kunna visa upp sig så bra som möjligt och ha mod att kliva på bra även på okända underlag. Någon gång har jag skott en häst som blev öm i sulorna (och det kan vara viktigt att tänka på en vinter som denna, då det mest varit hårt och knöligt, och dåligt med snö). Unghästarna är oskodda till de visas om treåringar, och oftast åker skorna av igen efter träning och visning.

 

Sammanfattningsvis är jag mån om att avla på hästar med bra hovar, och att ge dem rätt foder och förutsättningar. Och jag tycker att skoning är ett helt naturligt sätt att hjälpa hästen att klara det vi ber den om, så att den kan fortsätta må bra. I de flesta fall har jag funnit att helt vanliga "normalskor" av järn passar väl för de behov som jag ser här. Jag har provat olika boots och liknande, men hittills inte hittat något som jag är helt nöjd med. Däremot är jag nöjd med min hovslagare, som har kunskap, och som också lyssnar både på hästarna och mig, innan vi bestämmer hur vi gör med var och en.