Den sista dagen i hästens liv


Jättebra serie om än sorglig. Jag tillhör dem som verkligen tänkt igenom det här, kanske för att min första häst dog i en trafikolycka och det var så fruktansvärt hemskt. Att inte veta, att inte vara förberred. Jag tänker så här: Det kommer att göra lika ont idag som det kommer göra om ett år. Det går liksom inte att smita ifrån.
Jag har hjälpt till att hålla andras hästar, precis som jag tagit hjälp av vänner ibland när det har känts alltför tungt att hålla själv. Också det med tanken att för en häst man har haft länge inte ska känna min panik inför det som ska hända, och på så sätt bli onödigt oroliga.
Vad jag tyvärr ibland har känt, är att veterinären tycker att man ska behandla mer, när jag tyckt att det fått vara nog.
Det är säkert inte lätt att vara veterinär heller, ni möter säkert alla sorters häst/djurägare som har väldigt olika syn på när det är färdigbehandlat.
Viktigt att vi talar om detta. Citerar Shakespeare: "All that lives, must die". Det är något vi måste acceptera. Jag har haft många samtal med olika hästägare om detta och jag brukar säga, att även om själva ögonblicket är sorgligt och obehagligt, måste man tänka på hur man kommer att känna när man tittar tillbaka på sitt beslut. Kommer jag att känna att hästen fick ett gott liv och en värdig död, eller kommer jag att ångra mig att den fick gå för länge och ha ont innan den fick lämna in? Eller som du själv beskriver, tog det för lång tid innan hästen blev medvetslös och vad gick den igenom då? Viktigt också att du tar upp aspekten med avlivningsvätskan, som ju är ett mycket potent gift, i den döda kroppen. är det verkligen lämpligt att gräva ner en häst med detta gift i sig? Viktigt ämne att våga prata om som en given del av djurhållningen. Om som sagts förr, avlivning är ibland det bästa ur djurvälfärdsperspektiv.
sådan bra beskrivning du gör och så viktig. Med kunskap blir man mindre rädd och ett svårt beslut blir lättare.
Har använt bultpistol på alla mina hästar som avlivats. Den sista gjordes hemma i lugn och ro och mannen som gjorde det var mkt lugn med ponnyn. Jag hade gett henne en dos med lugnande gel en halvtimmen innan han kom. Hon var så glad att äntligen få beta lite gräs då hon inte fått göra det under två år från fånganfallet. Hade ägt henne i 17 år så saknaden är stor men jag vet att hon hade det bra hos mig och slapp lida när det var dags.
Det är snart ett år sedan mina två barndomsvänner, som jag kallar dem, fick vandra vidare tillsammans. Vi fick över 20 år ihop. Det var nog det värsta, men samtidigt det bästa beslut jag tagit. Varken jag eller min man klarade av att vara med, men lyckligtvis fick vi hjälp av tre otroligt duktiga personer. De blev bultade och jag har haft så mycket jobbiga tankar och drömmar om hur de såg ut efteråt. Tack vare att du visar vackra lille Rone kan jag släppa deska nu. Han är lika fin som han var innan ju. Då måste ju samma gälla även för mina flickor. Tack Helena❤
Tack för en bra beskrivning av hur det är! Jag har fått ta bort två hästar på grund av att deras framben inte höll. :( Den första avlivades med spruta och det gick väldigt fort men inget jag tror jag vill använda igen. Det tog för lång tid med att sy fast kanylen och så ska de ha lugnande och att stå där och vänta var nog det värsta. Svårt var det såklart men jag orkade vara med och stå och klappa på honom under tiden tills veterinären sprutade in vätskan. Den andra, Selma, klarade jag inte vara med själv, hon kände min oro och ängslan så himla väl så jag klappade om henne och rusade ut till bilen och åkte därifrån. Hade bett stallägaren som tog ut hästarna varenda morgon så min Selma tyckte nog inte det var så konstigt. Hon fick en massa godis och så small det bara. Jag orkade inte se henne efteråt så jag åkte hem och sörjde. Ville bara minnas henne som hon var innan hennes framben blev dåliga, när hon sprang runt i hagen och showade. Detta var en fredag och på måndagen återvände jag till stallet, såg blodfläcken där hon dött och det kändes sorgligt men rätt. <3 Några dagar senare när jag gick med några andra hästar i stallet så tänkte jag på Selma och fick en bild i huvudet och orden "jag har det bra nu" så mitt beslut blev helt rätt.
Mycket bra inlägg!
Det jag saknar är att du gärna fått tala om att djuret kan sparka lite då det dör pga muskelryckningar..