stuterikry.blogg.se

Vi är inte jätteflitiga med unghästträningen, men försöker hitta tillfällen allt emellanåt. Ibland är det isigt och halt, ibland blåsigt och ibland är det bara mörkt och brist på ork. Jag tänker att det viktigaste är att träningen blir bra när den blir. Det måste inte vara så långa stunder varje gång, men det ska vara roligt och tryggt.

 

Om man lyckas med det så växer unghästens självförtroende, nyfikenhet och arbetsvilja. Och för det mesta kommer framstegen snabbt. Små, men tydliga framsteg varje gång. Och det är förstås jätteroligt.

 

Vi hann börja med lite tömkörning av Nye på jullovet. Eller tömkörning, kanske är för stort ord. Han hade på sig träns, gjord och tömmar, och jag gick bakom och höll i tömmarna medan Ella ledde honom i grimma och grimskaft. Det gjorde vi tre korta pass, och redan första gången var han trygg och helt obekymrad om tömmar och allt det andra. Delvis för att han är cool, delvis för att vi hade lagt grunden med annat sedan förut.

 

Jag tror inte alls att han fattade vad jag gjorde långt därbak. Ibland stannade han och kikade på mig. Ibland tänkte han mest på allt annat, och jag undrade om han ens kom ihåg mig där bak....

 

Sedan dess har vi hunnit med tre korta pass de senaste helgerna. Jag har tömkört, och för att få honom att gå framåt och åt rätt håll har Unni eller Peppe knallat med honom, lite före eller bredvid. Det har inte varit så mycket till styrning då heller, men lite har det känts som han börjat fatta. Han slutade försöka gå till mig, och lät mig istället komma fram när jag ville det. Duktig på att stå still har han blivit.

 

Så han stannar när han inte fattar vad jag vill. Mycket bättre än att flaxa iväg, tänker jag, och ber då bara lugnt honom gå igen. Jag tycker det är rätt skönt när unghästarna har lärt sig den svåra växeln att vänta. De får beröm för att stå still, och kan efter hand vänta lite till på ännu mer beröm (och godis).

 

Så igår provade jag att tömköra medan Peppe ledde Aska. Ibland gick vi nog bara efter dem, men vi vågade oss på att vidga världen till åkern bakom huset, och trots miljöbytet gick det fint. Och ibland var vi rätt långt ifrån sällskapet, men det gick bra ändå. Några lätta travsteg ibland, men oftast fin och lugn skritt. Och stilla kunde han fortfarande stå om jag bad om det.

 

Och det gick faktiskt att styra! Inte med så där bra precision, men ändå! Han börjar förstå, och detta blir ju superbra att ha med till inridningen. Om det går att styra och stanna så är det ju nästan bara gasen kvar. Och den tror jag han ska kunna lära med. Vi tar en sak i taget, och jag tänker att förstår han halt till skritt, så ska nog skritt till trav inte bli så svårt. Små framsteg varje gång leder ju rätt fort till stor skillnad ändå.