Tomt, tungt och ledsamt
I förrgår fick Rone kolik. Han kom på morgonen och åt frukost med de andra. Eller han började i alla fall äta med dem, och allt verkade som vanligt. sedan gick jag in till min frukost. När jag ett par timmar senare var på väg ut på hundpromenad fick jag syn på honom där han låg ensam i frukosthagen. Inte så långt från de andra, men de hade knallat in i ligghallen.
Jag gick dit och körde upp en smutsig häst, som legat på jorden och även hunnit vända sig så att båda sidor var smutsiga. Han gick till ligghallen, diade lite av Muska, och lade sig sedan. Kolik, men verkade inte så dramatiskt, så jag lät honom ligga där, lite varmare och mjukare.
När jag kom tillbaka så kollade jag honom lite mer. Kolik, men ganska stillsamt. Han diade lite och han följde med och åt lite när det blev dags för lunchfodring. Fast sedan gick han iväg och skrapade med hoven i marken och var inte nöjd.
Så då tog vi in Muska och Rone. Han diade bra innan han gick in, och fick sedan vara i egen box för att ha koll på avföring och aptit. Åt just inget, och absolut ingen avföring. Men ganska OK puls på 35, så vi väntade lite till. Lite senare var det likadant, men pulsen närmade sig 50. Han fick kramplösande och paraffinolja, och verkade lite bättre. Vilade lugnt, tuggade lite i halmen och både kissade och diade.
På morgonen låg han framför Muska (de fick dela box på natten) och kikade upp på mig med spetsade öron. Var han kanske bättre ändå? Men nej, pulsen var nu 65 och gav mig onda aningar. Han kissade, men ville inte dia eller äta. Tog en tugga av Muskas, men sedan fick det vara. Skrapade med hoven och var inte nöjd.
Jag åkte till jobbet, men lät dem vara inne. Och sedan åkte jag förbi hemma på väg till första gården. Då låg Rone i boxen, först trodde jag han låg fast, men han reste sig själv när han ville försöka. Pulsen var över 80, han var svettig och verkade trött.
I den stunden var det hårt att vara både djurägare och veterinär. Skönt att kunna undersöka och kunna hjälpa, men hårt att säga till sig själv att de värsta farhågorna (de som jag funderat på redan under natten) besannades. Detta var tarmvred. Operation eller avlivning var de enda möjliga. Och åka långt och operera liten häst - nej. Jag hade tänkt på detta redan innan, och gjort valet.
Så det som återstod var att se till att han skulle slippa lida. Ella hjälpte mig att leda ut honom på gårdsplanen. Med bultpistol går det fort, så fort att han inte hann märka något mellan den sista klappen och till han medvetslös föll till marken. Brutalt för den som är med, skonsamt för den som har haft ont och mått så dåligt.
Oerhört sorgligt, tomt och tråkigt. En så väldigt snäll och fin liten häst, alltid mild och vänlig. Vi har tränat hela jullovet för att kunna lämna honom välhanterad och fin till nya ägaren snart. Han var i gott hull, avmaskad, vaccinerad och redo att flytta. Massor med förväntningar och drömmar fanns det. Han skulle visas som hingst, och framför allt skulle han få bli en underbar och snäll häst. Nu lämnade han lite för tidigt och på alldeles fel sätt.
Visst, jag har varit med förut. Avlivat mer än en häst med tarmvred. Inte mina, men ändå. Men det hjälper inte en stund som denna. Jag är lika ledsen ändå. Man vänjer sig aldrig. Att tänka att de pigga ögonen möter jag aldrig mer, aldrig får jag smeka den sammetslena nosen eller se de lätta och fina stegen.
När han var död kom det ut en liten klutt var ur ändtarmen. Ett bevis på att jag verkligen hade rätt. Ingen avföring, bara reaktionen från en skadad tarm med totalstopp. Kändes trots allt lite bra mitt i eländet.
Vi ledde Muska förbi den döde sonen, lät henne nosa innan hon gick ut i hagen. Hon har ropat hela dagen, förstås. Men han är redan borta, borta från livet, och också hämtad härifrån. Skönt att de kunde komma redan samma dag, skönt att slippa se honom ligga där. Tankarna finns ju ändå. Muskas sista föl blev bara drygt ett halvår. Det är klart att det är sorgligt.
Några av de allra första och de allra sista bilderna på Rone.
Så väldigt ledsamt och sorgligt. Så mycket hopp som går om intet, sorg för så många när en så ung häst dör. Det är så det är när man har att göra med levande varelser. Har man många blir det roligt många fler gånger, men också sorgligt några fler gånger än om man bara har ett djur. Men det rä alldeles särskilt sorgligt när ett föl dör, det är nog så för alla.