stuterikry.blogg.se

Det är lätt att fascineras av olika spännande hästfärger. En del är spektakulära, en del väldigt vackra och många skapar drömmar om att ha en sådan. Det är mänskligt, och säger nog mer om oss än om hästarna. Ibland kan det nog vara klokt att backa ett steg och tänka lite mer på hästarna.

 

"En bra häst har ingen dålig färg" sägs det. En klok utgångspunkt, som jag tror att de som gärna avlar efter färg borde tänka lite på. Det finns ju så många viktigare saker att tänka på när man kombinerar hingst och sto, för att få en bra, sund och trevlig avkomma. Jag väljer i första hand en hingst som kompletterar mitt stos egenskaper vad gäller temperament och exteriör. Färg kommer långt ner på listan, även om det förstås är fantastiskt när man får en vacker musblack som Muska, som nästan går i blått, eller en varmt guldröd ljusbrunblack som Alvedon med sin ljusa man och lugg i vacker kontrast.

 

Några gånger kan det dock vara värt att tänka på detta med färg i planeringen, men då handlar det i första hand om att undvika problem. De spännande färger, som är mutationer som vi tyckt varit spännande och därför tagit vara på, är nämligen kombinerade med defekter i vissa fall. Jag ska ge några exempel, med risk för att missa andra.

 

En av de mest kända, och mer allvarliga, är det så kallade vitfölsyndromet (lethal White foal syndrome, LWFS). Om man parar två overo-skäckar (t.ex. painthästar) och avkomman får dubbla overo-anlag så kommer ett helvitt föl att födas, och det fölets passage i tarmen är stängd. Det leder alltså till döden, eller som regel att fölet avlivas när det konstateras. Sorgligt och plågsamt för alla inblandade.

 

Silveranlaget, som bland annat finns hos islandshäst och ardenner, är också det skadligt i dubbel uppsättning. Det orsakar cystor och näthinneavlossning i ögat och kan leda till blindhet. Därför bör man inte para två hästar med silveranlag, vilket kan vara klurigt, eftersom det bara syns hos de med svart färg, och alltså inte på hästar med grundfärgen fux. I Sjukdomen förkortas MCOA.

 

En mer vanlig färg är konstantskimmel, som också är en typ av defektgen. Fördelen med den är den inte skapar något lidande för avkomman, för hästar med dubbla anlag för konstantskimmelfärg föds aldrig, utan rensas ut tidigt i fosterutvecklingen, då det är ett så kallat letalanlag. Man får alltså räkna med lägre dräktighetsprocent i de fall man parar två konstantskimlar med varandra. Även de vanliga avblekbara skimlarna har sin akilleshäl, i deras fall i form av benägenhet att utveckla malignt melanom. En risk som anses öka om hästen är homozygot, dvs har dubbla anlag. 

 

Att kombinera två hästar med gulanlag undviks också ofta. I många raser är en häst med dubbla gulanlag, blåögd gräddvit (BEC, blue eyed creme), inte godkänd. Samtidigt finns andra som strävar efter att få fram detta utseende hos sina uppfödningar.

Att tigrerade hästar ofta, men långt ifrån alltid, har svag tagelväxt, kanske inte alla ser som en defekt. Gränsen för vad som är OK kan i vissa fall diskuteras. Vissa av exemplen ovan är sjukdomar som jag tycker att alla ansvarsfulla uppfödare bör sträva efter att undvika. Andra exempel kanske inte alltid är skäl att låta bli att göra en kombination. Men jag tror att en klok start är att minnas att det finns så mycket annat som spelar mycket större roll än färg i det dagliga livet med hästen. Och om insidan är vacker så har man snart glömt både en halvtaskig nyans och sneda tecken.