stuterikry.blogg.se

Skäckfärgen hos häst kan uppkomma genom flera olika anlag, som kan finnas ensamma eller tillsammans. Det är också väldigt olika hur skäckar ser ut. Och det är nog till och med så att vissa varianter som kallas skäck hos en del raser bara kallas t.ex. fux med vit bukfläck och höga vita strumpor hos andra. Ibland är gränserna inte så lätta att dra när man tittar på en enskild individ.

Gemensamt för skäckar är att de har sin grundfärg avdelad av större eller mindre vita fält. En skäck kan ha vilken grundfärg som helst, och skäckanlagen kan också kombineras med alla andra anlag. Om den kombineras med anlag för avblekbar skimmel så blir så småningom hela hästen vit, men ofta kan man se att den är skäck när den är våt.

Den vanligaste skäckvarianten kallas dorsalskäck eller tobiano. Det är den skäckfärg som man t.ex. ser hos shetlandsponny. De vita fälten breder ut sig från manken eller ryggen, därav benämningen dorsal, som betyder rygg. Om det finns tillräckligt mycket vitt så korsar det alltid rygglinjen. Men det finns t.ex. shetlandsponnyer som är minimaltecknade, och dessa kan ha bara höga vita strumpor (som ju annars är extremt ovanligt i rasen) och någon liten fläck t.ex. på korset eller länden, och då kan den vara så liten att den inte når över rygglinjen. Förutom att det vita brukar nå över ryggen så har de nästan alltid höga vita tecken på alla eller flera ben.

Det brukar vara en ganska rak och jämn övergång mellan vita och färgade fält hos en dorsalskäck. De kan som sagt vara väldigt olika mycket vita, men oftast är de färgade åtminstone på huvudet (utom vita tecken), bringan och flanken. Ibland är de tvåfärgade i man eller svans. Anlaget är dominant, och det betyder att minst en förälder alltid måste vara skäck.

Det finns också recessiva skäckanlag, och ett sådant exempel finns hos russ och finsk häst. Här utgår det vita från undersidan, buken, och de kallas bukskäck eller ventralskäck. De har vita ben och oftast vit buk (därav namnet). De brukar ha breda vita tecken på huvudet, och det är vanligt att de får så kallat glasöga, dvs blå regnbågshinna på grund av att det vita går in i ögat.

Det finns fler ventralskäckar än den variant som finns hos russ och finsk häst. Hos den amerikanska painthästen kallas det overo eller frame-overo. Här är gränsen mellan vita och färgade partier oftast kantigare, och de vita fälten finns i ett ganska vågrätt mönster på kroppens och halsens sidor. De kan ha vita tecken på benen, men måste inte ha det. Anlaget är dominant, men verkar kunna variera i sitt uttryck. I dubbel (homozygot) uppsättning är det letalt, och leder till det så kallade vitfölssyndromet (fölen föds vita och saknar passage i tarmen, och kommer därför att dö). Jag hittade tyvärr ingen bild på overo bland mina bilder, men hoppas att det finns någon annan som kan hjälpa mig med det.

 

Sabinoskäckar är den variant som jag tänkte på när jag skrev att vi ibland inte kallar alla skäckar för skäckar. Sabinoskäckar har vita ben och oftast vita bukfläckar, som ibland också kan breda ut sig till diffusa vita mönster över större delar av kroppen än buken. De ser ut som att färgen stänkts upp på dem, och de har ofta vita stickelhår. Denna skäckfärg finns hos Shire, clydesdale, welshponny och en del amerikanska raser. Anlaget är dominant, men det är som sagt inte alltid som dessa benämns skäckar. Vanligen beskrivs dessa som t.ex. fux, fyra vita helstrumpor, vit bukfläck, och inte som rödskäck.

Olika skäckanlag kan finnas samtidigt. Ju fler skäckanlag ju vitare blir hästen kan man säga generellt. Det finns benämningar för dessa kombinationer, som tovero, tobino mm. Ofta kan det vara svårt att veta vilken kombination som det verkligen är. Oftast nöjer man sig därför med att bara benämna dem t.ex. rödskäck, svartskäck, brunskäck osv. Men om man avlar på raser där overo-anlaget finns så är det motiverat att undersöka detta innan man parar två individer som tillsammans riskerar få ett föl som drabbas av vitfölssyndromet. Jag ska skriva lite mer om färganlag och defekter i ett kommande inlägg.