Tack för fina minnen!
För mig är många av minnena kopplade till hästar. Dels för att han var den som i sitt arbete som hovslagare hittade fjordfölet Musella, som blev min första häst. Dels för att det sedan under många år var han som skötte om hennes och våra andra hästars fötter. Lite komiskt var det att hon, som rekommenderats av en hovslagare, var en alldeles utmärkt bra första häst på de flesta vis, men hon hade inte de bästa hovarna... Så många tappskor som hon hade har jag aldrig drabbats av sedan. Delvis för att jag lärde mig läxan då att det är sant att hovarna är en väldigt viktig del av hästen.
Han lärde mig mycket om hovar och hovslageri, och jag fick öva en del. Kunskaper som jag ännu har glädje av. Dokumenterade på hembygsgården i Ingeborrarp (Örkelljunga kommun), där mina bilder av hans skoning illustrerar hur det går till att sko en häst. Som många hovslagare var han inte den bästa på att hålla tider, men oftast stämde det rätt bra. Han brukade lova att "Om han levde och hade hälsan" så skulle han komma imorgon. För det mesta så kom han också. Ofta var han rätt fåordig, men ibland kom inspirationen, och då var han en kunnig lärare. Jag tror att han uppskattade mitt intresse.
Han började sitt arbetsliv som dräng och kom till Västergötland. På premieringen i Skara 1947 fick han uppleva följderna av avhästningen, som var högaktuell då. De nypremierade fina hästarna som inte hittade köpare på plats leddes raka vägen in i slakteriet. Med premieringsrosetterna kvar på huvudlaget. Det var en minnesbild som gav intryck och som han delade med oss långt senare.
Han kom till Alnarp och utbildades till hovslagare där. Från de sydligaste delarna av landet bar det sedan av mot Norrland. Han arbetade i många år runt Jokkmokk och skodde hästar där. Men flyttade sedan åter hem till Hishult i södra Halland och flyttade in i sin farfars hus vid den gamla bron vid ån. Farfadern hade varit vagnmakare, och jag undrar ibland om det finns någon av hans vagnar kvar.
Per hade hunnit vara pensionär i många år, men på graven fanns en fin hästskoformad krans, som minde om hans gärning som hovslagare. Vid sidan av hovslageriet ägnade han sig åt hantverk och slöjdande. Han spelade också många instrument, och byggde även en del. Det var alltid spännande att komma in till honom och få prova en del av dem. Ibland gav vi oss istället ut i naturen, tittade på växter, hans bin eller paddlade kanot i ån.
Ja, många minnen finns det kvar. En hel del av hans minnen vet jag inget om, men jag är glad för det som jag fått ta del av. Bilden på mig som liten har han tagit, då jag fick låna hans fina leksakshäst - en glädje och ära att få rida på den en stund.
Frid över hans minne. Nu ser jag honom framför mig, skägget och blicken. Vilka historier. Den om premieringshästarna som gick raka vägen in på slakteriet var ju sorglig, och tänk om man hade vetat då hur många hästar det skulle finnas idag...
"Om jag lever och har hälsan" är ett bra uttryck. Det är ju aldrig självklart att det man tänker sig ska hända i framtiden verkligen gör det, som sagt.