stuterikry.blogg.se

När du äntligen har hittat och köpt din nya häst: hur blev det då? Ja, man tänker ju ungefär som i sagorna om drömprisen att "så levde de lyckliga i alla sina dagar". Och ibland blir det faktiskt så. Det är bra.

 

Ibland blir det inte alls bra. Fast det var en seriös säljare, en bra häst och en vettig köpare. Så blev det ändå inte bra. Ibland var det nog bara så enkelt att de inte passade ihop. Det blev fel, trots alla ansträngningar att göra rätt. Ibland kanske köparen ville annat än, eller var på en annan nivå än vad som framkom, som kanske inte ens var tydligt för köparen innan.

 

Så det finns många orsaker och förklaringar. Ofta vill man lägga skulden på hästen. Hittar fel och skador. Letar svagheter, så att köpet kan reklameras. Hårresande exempel på tråkiga hästaffärer kan man följa i media. Ibland blir resultatet jättedyrt för alla. Och kanske allra värst för säljaren. Och visst finns det dåliga säljare, oseriösa hästhandlare. Men det var inte dem jag tänket skriva om idag.

 

Jag tänkte påminna lite om hästens perspektiv. Hästen är ju i fokus för affären. Men kanske ändå lätt att glömma bort. I alla fall tror jag att en del glömmer hur jobbigt det kan vara för hästen att ställa om sig till sitt nya liv.

 

Hästen ska byta stall, hage och kompisar. Den får en ny ryttare som rider annorlunda, en ny hovslagare och nytt foder. Den får ny utrustning och nytt underlag. I varje fall ibland är det verkligen nytt allting. Sådant kan påverka, och det skrivs ibland om hur dessa ändringar kan framkalla hälta eller andra problem.

 

Men hur mår hästen då? Alltså inte bara i kroppen, utan mentalt med. Hur svårt detta kan vara blev uppenbart för mig när Finja flyttade till Uppsala en tid. Hon hade med sig sin Ella, som hon känner, och som är den som ridit Finja allra mest. Hon hade med sig samma saker som hon brukar ha, och hon var nyskodd av vår vanliga hovslagare. Så väldigt mycket var som vanligt.

Men sättet att leva var annorlunda. Hon fick stå mera i box än hon är van, och framför allt fick hon stå ensam både i boxen (förstås), men också i hagen. Mindre möjlighet att ströva och beta, och väldigt mycket mindre social kontakt. Ella borstade, red och pysslade med henne.

 

Men Ella kände inte igen sin häst. Det var inte alls samma glada, härliga Finja. Hon var både trött och stressad på en gång. Visst funkade hon att rida, men det var inte alls som vanligt. Så, som ni vet, fick Finja komma hem igen. Nu är hon sig lik igen - det tog bara en dag, max. Skönt att komma hem, sa hon.

 

Jag fick något att fundera på. Att hästen som man säljer kanske verkligen inte är som hemma när den kommer bort. Att vi kanske ska bli duktigare på att underlätta anpassningen till de nya förutsättningarna på alla möjliga vis. Vad som är viktigast och svårast kan säkert variera. En bra början är att alls reflektera över det. Och att ge den nya hästen tid och chans att anpassa sig. För man vill ju att den ska trivas, och att man ska få många bra år ihop.