stuterikry.blogg.se

Extremavel och dess konsekvenser för djurskydd är en aktuell fråga. En befogad och viktig diskussion. Självklart är det inte ok att avla fram så kortnosiga hundar eller katter att det påverkar deras förmåga att andas eller att föda sina ungar. Att individer av dessa raser kan vara helt förtjusande och med ett fantastiskt temperament ursäktar inte grundproblemet - att vi tycker oss ha rätten att avla fram extremer som inte mår bra bara för att vi fascineras av utseendet.

Jag förstår att det är lätt att bli kränkt, särskilt om man har en sådan individ och tycker om den. Ofta tror jag att det beror på bristande kunskap och förståelse för hur mycket sådana problem påverkar djurens välfärd. Jag ifrågasätter inte att det finns helt förtjusande trevliga individer inom dessa raser, trots större eller mindre hälsoproblem. Men att man tycker om sitt djur är inte samma sak som att rättfärdiga vidare osund avel.

Ett minst lika stort problem tror jag det är att det är så lätt att göra frågan till någon annans. Inte håller vi i hästvärlden på med sådant.... Eller, kanske några galningar fick vi väl säga då det spreds en film med en övertypad arab, med väldigt lite plats för luftvägar i det smala huvudet.

Men vi andra, vi håller inte på med sådant? Säkert? Eller var drar vi gränsen? Och vem sätter den? Vänjer man sig kanske gradvis, eller är det igen så att trevliga individer kan försvara fel, och kanske få en att glömma.

Jag har sett welshponnyer med extremt små huvuden. Visst - rasen har små huvuden, och ska väl så ha. Men mindre och mindre är inte bättre och bättre. Kanske dags att se upp så vi inte vandrar samma dystra utvecklingsstege som vissa hundraser gjort. Innan det är för sent. Innan vi vant oss vid extremer som något normalt. Kommer de att kunna andas normalt, eller kommer de att kunna värma luften som de ska innan den når lungorna? Och var går gränsen? Har vi en bit kvar och bara ska vara observanta så vi inte slår in på fel väg?

Eller har vi redan passerat den? Är det ok att vi avlar fram hästar med silveranlag som vi vet är kopplat till en ögondefekt? Eller tigrerade som får nattblindhet när de är homozygota, och för den delen har en del bekymmer annars med? Bara för att vi tycker färgen är fräck eller ovanlig? Eller för att vi träffat så trevliga och bra individer med just dessa färger. Räcker det som skäl för att försvara riskerna.

Eller för den delen alla skimlar med hög risk för melanom? Det är ju inte ens en ovanlig färg. Hur ska vi tänka om dem?

Så var drar vi gränsen? Vem är berörd? Kanske har vi alla ett ansvar att ta och att tänka efter. Vad köper och efterfrågar vi? Vad avlar vi på? Och göra detta klokt. Vissa individer ska inte gå i avel. Men begränsar vi för hårt skapar vi risk för inavel och andra defekter. Att det är svårt och stort gör det inte mindre viktigt. Tänk, skaffa kunskap och ta ansvar. Det kanske gäller oss alla, trots allt. Både vi som avlar och alla som "bara" har ett djur. Alla är vi med och påverkar, aktivt eller indirekt. Genom att välja, men också genom att låta bli att välja.

Frågan är så mycket större än bara färg, förstås. Men det får bli två exempel i form av färg. Ovan en silversvart, och nedan en tigrerad häst.