En frustning - min belöning
Efter 68 mil i bil med hästsläpet efter, så fick jag den allra bästa belöningen - en nöjd frustning. Och när jag ett par timmar senare såg Aska och Finja stå och klia varandra intensivt med hela flocken samlad i lugn och ro - då visste jag säkert att det var värt hela resan.
Jag hämtade Finja i Uppsala efter bara fem veckor där. När jag lämnade henne var det en nyfiken och pigg häst som kollade in sin nya hage, och jag tyckte hon tog det bra. Sedan blev det tyvärr inte så att hon fick gå i flock, och Ella upplevde att hon inte mådde bra av detta. Så jag passade på att hälsa på henne för två veckor sedan och såg samma sak som Ella, så vi beslutade att ta hem henne igen.
Igår var det samma stressade häst jag mötte, fast kanske ännu tydligare. Stress kan uttryckas på olika sätt, och det är inte alltid som det är i form av stirrighet och utåtagerande, som man kanske tänker sig. Det finns också de som istället stänger av, blir lite blockerade och mer passiva. Finja var väl lite blandat, och jag är alls ingen expert på detta, men att hon inte var sig lik - det var tydligt.
Vi kom till morgonfodringen, och hon åt sitt hö som vanligt. När Ella lade dit ett äpple verkade hon knappt märka det, och tuggade till slut i sig det rätt ointresserat - inte likt Finja alls. När vi packat sakerna i bilen så tog jag ut Finja för att beta en stund medan Ella tömde boxen. Precis som för två veckor sedan så betade hon fort och ryckigt, och kastade sedan upp huvudet efter några tuggor och stelnade till medan hon blickade ut över nejden. Någon gång blåste hon till genom näsborrarna - ett varningsblås, fast det fanns just inget att varna för. Så fortsatte det, beta, stirra, beta. Spänd, stressad och trött, var min sammanfattning.
När vi var klara lastade vi och åkte hemåt. Finja ville först inte gå på, men efter lite tvekan så klev hon in. Och slappnade synbart av så fort hon kom fram till bommen. Det såg ut som att hon kände igen sig - lukten eller utseendet - jag vet inte. Men fast det inte kan vara så kul att resa, och inte så långt som hon ju nyss gjort, så verkade det inte bekomma henne alls. Och reaktionen förvånade mig, men avslappningen var tydlig, både i hållning och ansiktet.
Väl hemma fick hon beta några minuter innan hon kom ut i hagen, för Unni var på väg att hämta Denver, och det kändes dumt att fånga häst i samma stund som en ny skulle in. När hon klev av transporten såg hon sig om, och kände igen sig. Hemma! Hon hann bara beta en minut innan den första frustningen. Underbart att höra! Hon betade plötsligt lugnt och kontinuerligt, och lät bara en och annan frustning avbryta tuggandet.
När hon kom in i hagen gnäggade hon - gällt och saknande. De andra svarade och hon susade ner genom hagen. De andra kom och mötte - de unga i galopp, Muska i trav och Rena i skritt. Finja hälsade med en dov och vänlig gnäggning. Inga sparkar, inga pip, bara lite nosningar och ett tydligt igenkännande. Hon var hemma igen. När hon hälsat på alla gick hon iväg en bit och rullade sig, och sedan var det dags att beta. Alla tittade på henne, och så var det bra med det. Ett par timmar senare stod hon och Aska och kliade varandra länge, länge. Jag blev så glad av att se det. Skönt att ha henne hemma igen.
