Markkänning
"Det gick så snabbt att jag inte hann bli rädd" sa hon. Hon slog sig inte mycket heller. Lite öm i benet, men helt OK, Och västen var på - bra det.
Denver är en juste ponny, så han stannade nästan genast. Jag var med och såg alltihop, och kunde gå fram och fånga honom. Unni ledde honom ett par hundra meter, och han slappnade snabbt av. Kanske var det något som blåst upp i den blåsiga höstdagen? Vi vet inte, och Denver verkade inte bekymrad.
Så Unni satt upp igen, och red resten av rundan som planerat. Susade glatt iväg i galopp och lämnade mig och Humle långt efter. Härligt att se!
"Det måste kanske gå sämre ibland för att det ska gå bättre" summerade hon klokt. Ja, nog går det bättre och bättre. Det är roligt att se henne växa som ryttare.
Alla ryttare måste någon gång få känna på att få en grustuggning. De svaga ryttarna ger upp medans de starka hoppar upp igen. Hur skulle vi annars sortera ut de som egentligen inte vill?