En månad för tidigt och inga fjordhästar?
Jag har varit i Norge ganska många gånger, och oftast i början av maj för att se hingstkåringen i Nordfjordeid. I år blev det istället en resa en månad tidigare, och Nordfjordeid står jag över detta år, för att vara hemma och hålla koll på fölningarna.
Men en semesterresa i den vackra norska naturen är ju inte fel, så vi gjorde vår första skidsemester någonsin. Det blev skidor både utför och på längden. Skidläraren i alpinbacken fick en utmaning med sina två äldsta nybörjare någonsin, och så en mer vanlig elev i forma av Unni som var både yngre och hade provat förut. Men efter en timme hade hon lotsat oss hela vägen ner. En timme av en massa plogning, fall och skakiga ben. Ingen kan säga att vi åkte bra, men vi klarade det! Och vi ägnade sedan en timme åt egen åkning i nedre delen av backen, och hade oväntat kul. De andra dagarna fick det bli längdåkning, för liften stängde för säsongen, och det var härligt i fina spår. Så vi är rätt möra i benen, men glada att det till slut blev en skidsemester.
Minns ni förresten islandshästen Faxi, som var förra årets aprilskämt? Precis på dagen ett år senare red både Unni och jag honom på riktigt. Min svägerska Annika äger två islandshästar, och Faxi flyttade ju aldrig till oss (var aldrig till salu heller), men vi skojade om att han skulle bli Peppes nya häst - lilla, svarta Faxi till långbenta Peppe. Nu hade han chansen att prova, men Peppe nöjde sig med att titta på och fotografera, medan Unni och jag försökte hitta tölt-växeln på Annikas båda islandshästar. Det blev lite grisepass först, för det var bra länge sedan jag red islandshäst senast, och Unni har inte provat innan, men ganska snart fick vi till det. Långt ifrån bra, men i alla fall lite känsla. Vi bytte häst efter halva tiden, och kunde konstatera att de båda hästarna var ganska olika, och även ganska olika jämfört med de hästar vi brukar rida.
Skidor och islandshästar i Norge - men fjordingar då? Nja, nu var vi ju inte på Vestlandet denna gång, utan kom bara till Gudbrandsdalen, som är mera av ett Döledistrikt. En enda fjording fick vi syn på under hela resan i Norge, så vi såg faktiskt fler längs vägen i Sverige. Men nästa gång vi besöker Annika tror vi att hennes musblacka fjording har flyttat in. Det ska bli kul! För visst är islänningarna helt ok och snälla hästar, men efter så många år i Norge är det ju dags för en fjording, och nu är han snart hemma! Extra roligt att det blev ett barnbarn till Muska! Och det är faktiskt inget försenat aprilskämt!
