Gårdshunden
Det är snart två år sedan Inti dog, och Humle blev ensam hund. Det hade han ju varit en tid innan Inti kom till oss också, ungefär ett år, och han anpassade sig snabbt. Det kändes inte aktuellt att skaffa en hund till just då, och Humle verkade trivas helt OK med att bara ingå i människoflocken.
Det var ingen tvekan om att det var mysigt för hundarna att ha varandra. Särskilt när vi lämnade dem ensamma, så hade de det bra i varandras sällskap. Men det där sällskapet funkade ju också bra om man ville ta sig en tur. På i värsta fall fem-sex timmar. Bara för att knalla ett rejält varv runt ägorna (ja, de trodde att vi ägde mer mark än vi gör, kan man säga....), och sen komma hem trötta och med koll på läget.
Ensam är det ju inte lika kul att gå en långpromenad. Så Humle brukar inte göra det. Han är väldigt följsam och en bra gårdshund. Följer med oss runt på gården, när vi tittar till hästarna eller hänger med på promenad. Följsam och snäll, med låg jaktinstinkt, så det går för det mesta att ha honom lös.
Svårast att motstå är grannens kvigor. De vill han valla.... Så då blir det oftast koppel när vi passerar. Han börjar förstå att hästarna ska man inte valla. Fast lite konstigt är det.
Snart fyller han tio. Men spänstig och pigg så att det är svårt att tro. Han är inte lika morgonpigg som förr, men annars är det samma härliga Humle, som aldrig säger nej till att hänga med en tur, på skidor, till fots eller vad som bjuds. Agility älskar han - om han får chansen, men det blir inte så ofta. Och annars sköter han sitt jobb som gårdshund, och det gör han fint.
Han är fin och passar ihop med fjordingar. Men vad gör han på den nedersta bilden? Äter han hösilage?
Jag som blir så präglad på de första hundar jag känt undrad också varför du bytte ras från borderterrier? Alla andra hundar i all ära, men för mig som först älskat två strävhåriga taxar och sedan en borderterrier finns det inget som en borstig nos!