stuterikry.blogg.se

Tänk vad bra det är med "som vanligt"! Det kan ju låta hur tråkigt som helst, och kanske är det ibland. Men när det inte varit som vanligt - då är det väldigt bra när det är det igen. Och faktiskt är ju kunskap om att känna igen som vanligt också viktigt för att känna igen när något är fel.

 

Som förra helgen när Desolett mådde så dåligt. Jag lyckades aldrig komma på vad det var som var orsaken till hennes extrema trötthet. Och det spelar ju inte så stor roll. För nu verkar hon må bra.

 

Igår njöt jag av att hon var som vanligt, på alla vis. När jag hämtade in henne för ridning stod hon med ena hoven i badkaret där de får foder. Som vanligt. Fast så gjorde hon inte förra helgen. Men nu var hon som vanligt, med sina egenheter.

 

I stallet var hon snäll som alltid, och sedan sadlade jag på och red ut en sväng. En gammal vanlig runda tog vi. Och det blev som det brukar. Först gick det lite segt och långsamt. Bortåt ensam. Det går, men ingen extra energi. Trava är segt, skritten går långsamt. Galoppera går om man måste.

  

Efter en stund frustade hon förnöjt flera gånger. Hon skrittade på lite bättre. Mitten av rundan är bäst. Sedan passeras den magiska gränsen där hon anser att nu är vi på väg hemåt. Dessutom lite kallt väder. Så då ökar takten, skritten tuffar på i nästan onödigt bra fart. Prasslar det i buskarna så skyndar hon framåt.

 

När vi kommit ut på bilvägen kom en liten röd bil ur kurvan vid skogen. Man kan ju låtsas bli rädd och börja trava hemåt, när det nu passar så bra. Suck, som vanligt alltså. Jag vände henne, mötte bilen lugnt och stilla. Rädd för bilar är hon ju inte. Men på hemväg kan man hitta på vad som helst, fast ganska snälla ryck ändå.

 

Vi hade inte kommit så mycket längre när det kom en traktor med vagn. På flaket metallbaljor som skramlader och skumpade. Jag satt av innan den var framme. Desolett var alldeles för mycket som vanligt när hon är nästan hemma. Hon är inte rädd för traktorer heller, så när jag stod bredvid kom hon ihåg att det ju är så.

 

Jag satt upp igen, och så fortsatte vi hemåt i energisk skritt, nästan överilad. Grannens hundar - var de där. Man kanske kunde låtsas? Vi tränade lite halt och öppna, när det nu fanns så mycket energi. Desolett trampade på fint. Vi kom hem i bra ordning, slappnade av sista lilla biten. Tryggt att vara hemma igen. Ibland suckar jag när det är så här. Men igår var det så bra att allt var som vanligt.