stuterikry.blogg.se

Det är nog ingen tillfällighet att vissa saker sammanfaller i tid. Ja, det är klart, det var väl delvis slumpen som gjorde att vi samma dag fick de två goda nyheterna om att ridning kan godkännas för friskvårdsbidrag och att Peder Fredricsson fick Jerringpriset. Men jag tror att det delvis finns ett samband mellan dessa båda.

 

Trots knasiga och trångsynta sportjournalisters klagan så tror jag nämligen att ridsporten allt mer blir erkänd som den viktiga folksport den är. Och då står folk upp och visar det bland annat genom att rösta på en av sportens mest framgångsrika utövare. Det handlar inte om en kupp, och det handlar inte om något konstigare alls än att väldigt många inser att det är en stor idrottslig prestation att göra de resultat som Peder visat. Sedan är det klart att man egentligen inte kan jämföra sporter emellan, men det är väl ändå inget nytt, och var det inte ens då för några år sedan när Rolf-Göran Bengtsson fick samma fina pris.

 

Men det är verkligen hög tid att sluta avfärda ridsporten som något gulligull för småtjejer. Vi har för länge sedan slutat prata om "avhästningen", och många av de som såg till att hästen fanns kvar i viktiga roller i samhället har vuxit upp. Vi som då var de hästtokiga småtjejerna är i många fall fortarande hästvänner.

 

Och vi vet och vittnar om vad hästsporten betyder för vårt välmående. Att ha häst ger mig anledning att varva ner och släppa tankar på jobbet. Kanske skulle man få friskvårdsbidrag även för att mocka eller lyssna på när hästarna tuggar sitt grovfoder? Nåja, det kanske man inte ska - man kan ju få njuta och må bra av det ändå. Men det är ingen tvekan om att hästarna ger mig mycket motion och välmående även vid sidan av den tid som jag rider.

 

Ridningen är ju också fantastisk i det att vi kan delta oavsett kön och ålder - det är en sport man kan ha glädje av under lång tid och på många olika sätt. Och precis som i andra sporter finns det sådana som satsar stort och där det kostar mycket att vara på topp, men det finns också alla vi vanliga på vanliga hyggliga hästar som inte är värda stora pengar.

 

De har ett annat värde, dessa våra bästa vänner. När jag sliter med att göra som Inger sagt och försöker bli lång på innersidan, istället för att vika mig och hamna snett, och jag plötsligt lyckas. Då är hon nästan ovärderlig, min lilla gula häst. Hon visar mig vägen. När jag gör rätt så gör hon det, och plötsligt hittar vi harmonin. Med så små hjälper att det känns som bara tanken, ändrar vi tempo eller gör en volt. Jag bara sitter där, och provar att bara sänka hälarna lite - hon svarar direkt. Känslan är fantastisk.

 

När vi är klara frustar hon nöjt. Jag är lite trött i kroppen, fast det kändes som att jag bara satt där och njöt. Och jag är glad och avspänd. Nästan så att jag också vill frusta lite. Klart att detta är friskvård. Att det tog sådan tid att få det erkänt visar väl bara att de som bestämde inte visste vad de pratade om. De hade bara hört om väldigt dyra hästar, och att det var hästen som gjorde jobbet. De skulle bara se dem, hästarna, när de står vid grinden och väntar på service.... Och de skulle känna träningsvärken som jag får nu när jag äntligen är igång och rider mer igen. Den här träningen hemma får jag förstås ingen ersättning för - den gäller ridning för tränare. Det är vackert så, även om jag kan tycka att det är underligt att det räknas om jag lastar och åker med hästen till ridhuset en bit bort, men inte om samma tränare kommer hem och håller en likadan lektion här...

 

Men nu ska vi vara glada att det fanns några rätt personer som till slut förstod. Så småningom kommer andra också att förstå att ryttare kan vara lika mycket värda fina idrottspriser som andra. Det kan nog ta tid, det med. Men under tiden kan vi glädjas åt att vi får njuta av en riktigt fin sport, och med friskvårdsbidrag kanske några till vill prova. Det är inte så lätt som det ser ut. Men det ger också mer än man kan ana om man inte provat.