Aska är helt knäpp
"Aska är helt knäpp hon galoppera över muren" stod det i ett sms till mig i förra veckan. När Unni var i hagen för att hämta Denver tog Aska genvägen över stenmuren istället för att gå långa omvägen runt.
Muren är i hagen, en gammal stengärdsgård, och hon är inte den första som gör den bravaden. Haldol gjorde det jämt, också han i galopp allt som oftast. En del andra har tagit sig över i skritt. Lite svårt att fatta hur det funkar med skor bland alla stenar, men det gör det. Haldol brukade galoppera nerför berget också i samma hage. Inga problem det heller. Om det är knäppt eller OK kan man kanske tycka olika om.
Det kan ju också bero lite på vem man är. Om man som Aska är tre år, pigg och nyfiken på allt i livet, så måste man väl prova. Så lite senare när hon var i stallet passade hon på att putta ner alla borstar som låg på kanten mellan boxarna. En borste landade på Unnis fot, och då steg hon väl inte precis i graderna... Sedan sträckte hon sig fram över boxdörren, runt gallret och spanade in i Denvers box framifrån. Det kunde ju finnas något som hon missat.... Unni muttrade och jag log.
Unni var nöjd när jag fått på selen och vi gick ut. Och det var vi med. Jag blev helt imponerad av min duktiga unghäst. Hon vill så mycket att det har varit lite svårt att förstå att ibland är det man ska göra just ingenting. Eller alltså bara stå still och vänta.
Vi har tränat på det en hel del. Jag har inte tyckt att det är läge att gå vidare i inkörningen förrän det funkar. Så vi har tömkört och gjort korta halter, och längre halter. Bara stå stilla, helt och hållet. Få en morot till om man fortsätter stå. Jag går fram och tillbaka mellan min position och Askas huvud. Klappar lite, en morot ibland, bara väntar. Och ibland bara en kort halt och så vidare. Under tiden har styrningen också blivit mycket bättre. Funkar fint nu.
Den dagen (med borstputtande) hade jag med mig linor och svängel. Första gången med svängel. Linor har hon dragit ganska många gånger, först en och sedan två. Aska stod som ett ljus medan jag hängde tömmen över ryggen, satte fast linor och kopplade på svängel. Sedan gick vi. Lydigt, lugnt och precis som om hon inte gjort annat.
Så nästa dag avancerade vi ett litet steg till. Jag kopplade på en skiva av ett däck i svängeln. Det skrapade lite och tog emot lite mer. Inga problem, sa Aska. Hon knegade runt mellan alla hinder som Unni byggt upp på banan dagen innan. Bra att ha något att styra runt mellan.
När vi var klara testade jag stillaståendet ett steg längre än förut. När hon var frånspänd lät jag henne stå kvar medan jag plockade under svängel och däck. Ett öra på mig, och stod precis lika stilla som innan. Hon har förstått att det också kan vara en uppgift. Så nej, knäpp är hon inte alls, bara lite härligt nyfiken och vill mycket. Det kan man ibland bli tokig på, men det är ju också det jag kan bygga på. Min härliga häst!
Dagen därpå blev det sadel istället för sele. Vi testade hoppsadeln eftersom hinderna stod kvar. Men jag nöjde mig med ett kort pass i skritt. Aska stod perfekt still vid pallen när jag satt upp, och var duktig och skrittade på fint sedan. Grunderna var användbara här med. Kanske är jag lite galen som rider henne helt själv trots att hon är väldigt lite riden. Men hon är ju inte knäpp, så det verkar helt ok.
Att Aska galopperar genom stenpartier låter farligare än att du rider henne ensam!