stuterikry.blogg.se

När man har vunnit fölens förtroende och får klia och mysa är det dags att gå vidare. Med klok träning så lägger man en bra grund för resten av livet. Det behöver inte ta alls mycket tid, men sparar väldigt mycket tid senare. Och så är det roligt!

 

Ina och Iska möter oss med spetsade öron i hagen. Ibland gnäggar de, särskilt Ina, som verkligen tycker om sällskapet. Och ibland surar Iska mot Ina för att få ha uppmärksamheten själv. Men oftast kan vi klia båda samtidigt.

 

I måndags i förra veckan var det dags för hovslagaren att komma. Det var ju främst dags för skoning, men då passar vi alltid på att ta med fölen in. De hade faktiskt aldrig varit i stallet innan. De är födda ute och har inte behövt komma in.

 

Ella och jag tog varsitt sto, och fölen hängde på fint. Först gick de båda tillsammans efter Finja, och så kom Muska sist, men när vi närmade oss vägen och huset sa Muska åt Iska att hon skulle gå med henne, och då gjorde hon förstås det.

 

Finja gick först in i stallet, men Ina vågade inte följa efter. Vi försökte få med henne, men det gick inte. Så då flyttade vi Finja och jag tog in Muska. Hon hade ju sagt åt Iska att följa, och det fortsatte hon med. Lugnt och fint, hela vägen in i boxen. Härligt med en sådan mamma!

 

Ina vågade fortfarande inte, trots att Finja väntade precis innanför dörren. Och jag lyckades inte visa in henne. Så då tog jag fram fölgrimman och satte på den. Det var hur enkelt som helst, trots att det var första gången. Finja stod lugnt och bara väntade på att jag fixade (bra mamma det också!), och sedan med grimma och grimskaft var det lättare att styra och putta på, och så var även Ina inne!

 

När hovslagaren kom så fick han kolla alla hovar på fölen. Iska visade snällt upp sina hovar, och hade redan innan fått på sig en grimma - det gick lugnt och fint med henne också. Hon lyfte hovar som om hon aldrig gjort annat - duktigt!

 

Men om Iska var duktig så var Ina helt otrolig. Hon låg och vilade när vi kom in i boxen, och trots att tre personer, varav en okänd, kom in, så låg hon kvar. Hovslagaren fick gosa, titta på alla hovar (liggande!) och hon reste sig inte förrän vi bad henne om det! Då kunde även hon lyfta hovar och bli kollad i rätt position.

 

Det hela tog inte lång stund, men är ändå så bra träning. Att få lyckas, få bra och trygga erfarenheter - det är ju det man vill. Nu tränar vi vidare med grimma och att ledas (eller rättare sagt gå efter mamma och ha på sig grimma samt att någon går bakom och håller grimskaftet). Med Ina blir det naturligt när vi brunstkollar, och Iska passar vi på mellan varven att göra samma sak med. Inga långa stunder, och alltid med målet att det ska bli bra och kännas enkelt och tryggt. Då lägger man en bra grund.