Fegt eller klokt
Förra helgen red Unni och jag ut. VI hörde konstiga ljud på långt håll, men med massor av snö var valmöjligheterna begränsade så vi fortsatte. Det visade sig vara en skördare som slutavverkade grannens skog. Den sågade av och lade ner stora granar så att snön rasade av i ett moln. Sedan kvistades granen med ett svischande ljud och så var det snart dags för nästa träd.
Desolett tittade skeptiskt på monstret en bit från vägen. Verkar farligt med en trädfällande dinosaurie som morrar, tyckte hon. Coola Denver bestämde sig för att hålla med, fast han inte alls sett saken så innan.
Unni och jag valde att sitta av och leda förbi. Det gick bra. Lite spända, några små travsteg och en volt fick det bli när en stor gran föll i yrande snö. Vi fortsatte lite till och satt sedan upp. Snälla och lugna hästar lät oss sitta upp på vägen, och bjöd sedan på en härlig tur i alla gångarter i fint vinterlandskap.
Vi galopperade en bit på slutet innan vi satt av igen. Ingen av hästarna hade sagt något nu, men vi valde att leda förbi igen. Desolett var nöjd efter en mysig tur, sträckte på halsen och frustade. Hon lät sig inte oroas av monstret. Inte ens det faktum att vi nu var på hemväg fick henne att ta chansen att rusa. Denver var förstås också lugn då.
Kanske var vi fega som satt av båda gångerna. Det hade nog gått att rida. Eller så var vi mer kloka än fega. Ville vara säkra på att det skulle bli bra, och inte ge hästarna chansen att varva upp sig. Deras lugn på hemvägen kändes som ett kvitto på att det var ett bra val. Kanske inte det enda möjliga, men säkerhet och att allt går bra är alltid värt att vara noga med.
Mycket klokt gjort.