stuterikry.blogg.se

"Inavel är ingen farligt om man vet vad man gör." Mer än en gång har jag hört det påståendet, eller andra likande varianter, som att det är bra med linjeavel, om man väljer de bästa individerna, att de mest framgångsrika uppfödarna kan hantera inavel med mera.

 

Men stämmer det? Kan man ha koll på den otroliga mängd anlag som en häst (eller annat djur) har? Och kan man veta vad som är säkert? Det man säkert kan veta är att det blir mer enhetliga avkommor om man snävar ihop aveln mot mer linjeavel eller inavel. Man kan alltså snabbare "konsolidera typen" som man ibland hör någon säga.

 

Men inte ens att det blev ett bra resultat av en parning med två närbesläktade individer är en garanti. Om dessa båda individer skulle bära en defektgen, som är recessiv, så är det bara 25 % risk att avkomman får det anlaget från båda sina föräldrar och därmed blir sjuk/defekt. Om bara den ena föräldern bär anlaget så kommer det att gå bra. Och även om båda är anlagsbärare så är det alltså 75 % chans att fölet inte visar den aktuella defekten.

 

Det låter ju bra. Men det betyder också att defektgener hinner spridas en hel del innan de visar sig. Det brukar ta ett tag innan det första sjuka fölet föds Och då är det inte sällan att det kommer flera. Som med den förfärliga hudsjukdomen som drabbat flera varmblodsföl på senare tid, både i Sverige och andra länder.

 

De som har fött upp fölen har ofta gjort det utan att ens ana att risken fanns. Så är det oftast. Väldigt ofta har samma eller liknande kombinationer gått bra i många andra fall. Förstås. För så funkar det, och det gör att innan en defekt upptäcks har den hunnit spridas en hel del.

 

Men gentest då - det måste väl vara lösningen? Både ja och nej, säger jag. I fallet med hudsjukdomen hos varmblodsfölen (och en del andra kända defekter) så funkar det fint. Man kan testa föräldrar (eller åtminstone hingstar) och på så sätt undvika att sjuka föl föds. Det är bra.

 

Men det löser inte det faktum att man kan räkna med att alla individer bär olika typer av "dåliga" anlag. Även om de är fantastiskt bra individer är det så. Och om man då "linjeavlar" (eller inavlar - jag menar att det är två ord för samma sak), så har man alltid risken att just de icke önskvärda anlagen följer med och slår igenom. Hur duktig uppfödare man än är finns den risken. Vi har inte tester för allt, vi känner inte till allt. Det tillkommer nya mutationer. Och det kostar att testa. 

 

Dessutom innebär inavel också att man på motsvarande sätt tappar bort en massa anlag. Både bra och dåliga anlag, men om de som bär på dessa aldrig får chansen i avel, så kommer vi aldrig kunna återskapa dem.  Det är också en viktig aspekt. I varje fall om vi tror att vi i framtiden kan behöva någon egenskap som vi glömt att värdera tillräckligt idag. Nu pratar vi mer om en ras än individer. Men det är också viktigt. 

 

All rasavel och allt urval innebär i viss mån att man snävar in och begränsar. Det betyder ju också att man selekterar och förbättrar. Så det kan vara frestande att ta genvägar. Men bredden i avelsarbetet är också viktig. Och det vet förstås de allra duktigaste uppfödarna. De vill föda upp trevliga, sunda och användbara hästar, och till det målet finns inga genvägar.