Man får vara besviken

Det är helt OK att bli besviken när man tävlar. Det var Unni igår. En jämn och stadig runda, felfri på hinder och fina vägar, men lite för lågt grundtempo, och så blev slutresultatet 1 förargligt tidsfel igen. Klart att det känns motigt.
 
"De hade ju så fina rosetter", sa hon. Den meningen speglade hela känslan i att se den där rosetten segla iväg framför nosen på en. Ha tränat, putsat, knoppat och gått upp tidigt. Ridit fram och förberett sig, memorerat banan ordentligt, och så ridit hela banan. Med 0 fel. Nästan...
Men när man är besviken så är det ändå viktigt att vara OK med sin häst. Det var hon också. Klappade om honom, travade av och skrittade en lång stund. Satt sedan av och stod långt borta och småpratade med honom. Man måste få ta tid att låta besvikelsen lägga sig.
Sedan svarade hon lugnt alla som frågade hur det gått. Och fick bra svar tillbaka, om att det var bra, om att felfri på hinder i andra tävlingen är helt OK. Det är det ju. Det är jättebra gjort. Och banan var jättefin och bra, med så fina och rimliga hinder, och ett bra underlag. Arrangören gjorde det bra, och tävlingsplatsen fungerade fint. Vi glömde säga tack när vi åkte, men skickar ett tack så här. Tack till alla som såg till att det blev en bra tävling.
 
Men just då var känslan att lusten att tävla var borta. Vill inte mer. Vi får se hur det blir med det. Man måste inte tävla. Men man måste inte heller bestämma om framtiden precis när man fått veta att målet inte riktigt nåddes idag. Egentligen är det ju ändå superbra - bara drygt ett år efter att hon återupptog ridningen. Och några timmar senare bestämde hon sig för att ge det en chans till om ett par veckor. Kanske kan det bli både felfritt och inom tiden, och annars förhoppningsvis en bra erfarenhet i alla fall. Hon tycker om sin häst och berömmer honom för bra jobb, och det är rätt tänkt.
 
 
 
 
Allmänt Hoppning Tävling Ungdom
3 kommentarer
Anonym

Förstår precis känslan när man känner så uppgiven. Självklart vet man att man gjorde bra i från sig men det är surt med 1 fel. Påminn henne om alla hinder hon lyckade med och några sekunder mer eller mindre löser sig.

Svar: Tack! Ja, vi har pratat om det. Och det är ok nu. Men planen var en annan och det är väl i och för sig rätt. Vi diskuterade att korta vägarna och på ett ställe hade vi bestämt en lite kortare väg, men det blev inte så. Det är ju mycket att minnas! Så vi tränar på att tävla.
Helena

Anna O

Unnis kloka familj har säkert redan påmint henne om att förargliga tidsfel får bara de ekipage som kan rida felfritt på hinder. Och att det händer de bästa också, på de stora tävlingarna! Och så är det ju det att ”räckte inte hela vägen fram” ibland inte är en klyscha, ibland är det så att man måste träna lite till, och lite till, innan det lyckas. (Som det ser ut på de filmer du visat är Denver väl lite för bra på att hoppa i lågt tempo. Många ponnyer hade nog stannat där han hoppar prydligt!).

Svar: Jodå, vi vet att det behövs lite mer tempo. Denver är gammal och förståndig, och till det vig, så han reder ju sig bra ändå. Och så är vi ju glada att han inte är het och vild. Det är säkert nyttigt att tvingas rida och jobba lite mer, och i grunden är ju alla glada för vår trygga och säkra ponny. Självklart har vi pratat om att felfritt på hinder är det allra viktigaste, och vi väljer att hellre rida långa vägar och få en bra runda. Med mer rutin kommer nog farten bli bättre. Antagligen blir han aldrig en riktig tidshoppare, men en fin läromästare är han. Och ännu finns det att lära!
Helena

Anonym

En ponny att älska och som ger ryttaren självförtroende är tusen gånger viktigare än tävlingar

Svar: Det är så sant. Och jag tror ingen här var missnöjd med ponnyn. Han gör allt vad han ska, trygg och bussig. Han är älskad och ingen vill byta ut honom mot någon rosettplockare. Besvikelsen handlade inte om ponnyn, tror jag. Vi är glada att han är vår!
Helena