stuterikry.blogg.se

Jag tänker nu på alla de skador som utrustning och dålig ridning/körning orsakar hästar. Enligt de gällande föreskrifterna för hästhållning finns följande krav för utrustning: ”… ska vara väl anpassad, utformad och anbringad samt i sådant skicka att den inte orsakar skada eller sjukdom.”

Jag vet att Jordbruksverket då och då får frågor om att de borde testa utrustning till hästar, och ange vad som är godkänt. Tyvärr är det inte alls så enkelt. Ett träns som passar och fungerar bra på en häst, kanske inte alls är lämpligt till en annan. Och sedan har vi den andra faktorn – vem som håller i den andra änden av tygeln. Kanske det som gör allra störst skillnad. Men visst; både val av utrustning, hur den tillpassas och hur den används spelar roll.

Ett av föredragen på Veterinärkongressen tog upp detta. Det var den danska veterinären Mette Uldahl som berättade om en stor dansk undersökning, där de hade tittat på användning och typ av spö, sporrar, bett och nosgrimmor, och samtidigt dokumenterat skador hos tävlingshästar i flera olika grenar.

3143 ekipage registrerades, varav 1383 dressyr och 1454 hoppning, resten var fälttävlan och distansritt. De hade varit på totalt 150 tävlingar.

För sporrar kunde de se att skador i form av avskavd päls, vita hår, sår eller blod var vanligast i dressyr och främst hos ekipage på lägre nivå. När ryttarna blev duktigare minskade skador av sporrar, och det är förstås i grunden positivt. Man kanske ska fundera på att inte få använda sporrar på lägre nivå. Att öka sporrens längd med 1 cm höjde förekomsten av skador tydligt.

När det gäller bett och nosgrimmor började Mette med att konstatera att ryttarens personlighetstyp påverkar vilket slags bett de väljer. Vilka skador som blir hänger samman med hela tränsets utformning och nosgrimman, samt förstås av ryttarens hand. Även om det fanns en del skador på utsidan (på huden) så var det mycket mer skador på insidan i mungipa och kindslemhinnan. 9,2 % av de undersökta hästarna hade skador i munnen!

En stor andel var kroniska skador med ärrvävnad.  De kunde inte påvisa någon skillnad mellan höger och vänster sida, varken för sporrar eller munskador.  Högst var frekvensen för dressyrhästar (och ponnyer, som faktiskt var allra värst), som hade 13,9 % skador i munnen. Deprimerande var det att höra, tycker jag, att ju högre nivå ju mer skador.

Vilken typ av bett det var verkar inte ha varit avgörande. Hopphästar med kandar hade inte speciellt mycket skador. Att dressyrhästar med kandar hade mer skador kan bero på nivån de tävlade snarare än kandaret (och man har ju inte så stora valmöjligheter i dressyr).

För nosgrimmor kunde de se att om man mäter hur mycket mellanrum man kan mäta upp mellan nosrygg och nosgrimma så är det ett bra mått på risken för skador. Den gamla tumregeln om 2 fingrar är inte så dum (när jag gick på ridskola var det ingen som skulle komma på idén att dra hårdare än så, men nu är det ju inte ovanligt).

Om man hade 2-3 cm avstånd jämfört med under 2 cm så minskade risken för skador med 45 %, och det blev ännu bättre om det var över 3 cm.  Då sänktes skadefrekvensen med 68 % jämfört med om det var mindre än 2 cm. Remontgrimma var förknippad med betydligt färre skador än andra typer av nosgrimmor som sitter högre (och kan trycka kinden mot tänderna, om man ska tala klartext). Men i denna studie var det lite fler skador om man inte hade nosgrimma alls (gäller ju då inte alla grenar heller).

Här har domarna en viktig uppgift att inte straffa hästar med en fin men aktiv mun, och kunna skilja detta från en häst som gapar och inte är bekväm i sin mun. Självklart är det minst lika viktigt att varken ryttare eller tränare försöker lösa sådana problem genom att dra åt nosgrimman. I Danmark kollar de numera att det är minst 1,5 cm mellan nosgrimma och nosrygg. Det är inte optimalt, men det är i alla fall mycket bättre än att dra ännu hårdare. I nya svenska TR kommer också 1,5 cm som gräns  

Lyssnar du på din häst och vad den försöker säga dig? Funderar du på varför den gapar eller ”krånglar” med munnen? Har du tittat efter om den har skador i mungipan eller kindens insida? Och hur använder du dina händer som ryttare? För visst vill du se ridning som en konst? Starkare än hästarna blir vi ju ändå inte, även om de ibland är snälla nog att låta oss göra våld på dem.  Redan innan det finns synliga skador kan det ju göra ont.

Vi får aldrig låta vår framgång och önskan om priser och rosetter gå före hästens väl. För visst är du väl hästvän? Det är dags att rannsaka sig själv, så att det verkligen är en konst vi utövar. Och visst, alla siffror här är från Danmark. Vi VET ju inte om det är bättre eller sämre här. Men jag tänker att varje häst med sådana skador är en för mycket, och noll vet jag att vi inte har. Inte än. Bilderna på sporre är förresten från en vanlig svensk ponnytävling.