Ny i flocken

Yngst, minst, nyast och av annan ras. Dimmalimm kände sig nog både bortkommen och ensam när hon kommit till oss. Första morgonen ropade hon först hoppfullt, men sedan ett allt mer ledset gnägg. Det svarade ingen mamma. 
 
Hon kom tillbaka till mig. Kanske hoppades hon att jag kunde ta henne till mamma. Jag klappade henne och kände mig lite som en bov. Men jag lovade henne att göra vad jag kan för att hjälpa henne in i hennes nya flock. Och det gör jag. Det är inte alldeles enkelt att veta hur man ska göra för att introducera en ny häst. Och när den dessutom är minst och yngst blir det inte lättare. 
 
Första dagen fick hon träffa först Desolett, och sedan även Iska. Det gick bra ända till strax innan jag skulle ta in dem för natten. Då hade förmodligen Dimmalimm blivit trängd och dragit ner staketet i ett hörn. Vi hade tänt lampan i hagen, men det kan ju bli så ändå. Så när jag kom ut gick de tre hästarna på gårdsplanen och de som var kvar i andra hagen tittade nyfiket och lite avundsjukt på dem som kunde frossa ur ensilagebalen.
 
Jag tog in alla tre, men Iska var inte nöjd. Hon saknade sina gamla kompisar och signalerade att hon inte gärna ville bo i box den natten. Så jag tog ut henne till de andra när de fått sin mat. Finja mötte henne med riktigt sura miner och jagade bort henne. Tydligen luktade hon främling, och kunde inte känns sig välkommen tillbaka. Nåja, det lugnande ner sig rätt snart, och i vart fall efter att Ina sa att det ju var hennes kompis och syster.
 
Natten var lugn och på morgonen tog vi som sagt ut en lite ledsen Dimmalimm ihop med Desolett. Men Desolett är världens bästa tant, så Dimmalimm fann sig snart i att vara med henne. Mycket bättre än ingen.
 
När det ljusnat ordentligt tog Unni och jag över Iska och även Ina till Dimmalimm och Desolett. Iska hade ju varit med dagen förut, men för Ina var det nytt. Hon var både rädd och tuff samtidigt och agerade efter "anfall är bästa försvar". Hon kastade sig fram i något mittemellan hopp och stegring, men modet tröt vid flera meter kvar, och så vände hon tillbaka till de gamla vännerna. De åt i godan ro, och Iska såg rätt trött ut när Ina började klättra på henne i sin frustration.
 
Det blev några varv i hagen då och då. Men på det hela taget var det lugnt. Framåt eftermiddagen kunde alla gå och pilla i gräset utan att något speciellt hände. Vi tog tillbaka Ina till den andra hagen, för att Finja började ha mycket mjölk, så båda längtade.
 
Samtidigt passade vi på att flytta Iska, Desolett och Dimmalimm till hagen alldeles intill den andra hagen. Denver gjorde fula utfall och Finja såg mest grinig ut. Men det blev allt lugnare och Dimmalimm fortsatte med sin kloka attiyd att vika undan utan att fly i panik. Bara flytta sig lagom och sedan komma smygande tillbaka. Hon vill ju vara med hästarna. Men bra att hagen var stor, för ibland behövdes en lite längre reträtt för att komma undan. Särskilt när Iska och Desolett passade på att visa sympati för gamla gänget och jagade på lite de också.
 
Framåt kvällen var det väldigt lugnt, och den andra natten sov alla tre inne lugnt och bra. På morgonen ledde jag ut Desolett först och sedan tog jag de båda ettåringarna ihop, och det gick hur bra som helst. De åt frukost tillsammans utan bråk också.
 
På dagen släppte jag in Aska en stund, och först ignorerade hon Dimmalimm, men sedan tyckte hon att hon nog kunde vara längre bort. Hon jagade dock aldrig mer än en kort sträcka i taget. Men jag tänkte att de kanske kunde få vänja sig vid anblicken av en liten mörkgrå raggig häst i lugn och ro, så jag flyttade tillbaka Aska. Det var ju bara två dagar sedan Dimmalimm kom hit.
 
Vi fortsätter med introduktionen i lugn och ro. Mitt mål är att det ska bli så bra det går, och helst inga mer trasiga staket (det var inte ens en bruten stolpe i söndags, så det gick lätt at fixa). Så jag står ut med att ha några på stall några nätter till och jobbar vidare med detta. Jag ser ju att det redan är stor skillnad. Och det är väldigt intressant att studera dem alla! Så jag bjuder på en riktig bildbomb från dessa dagar. De ligger i kronologisk ordning (fast några är urplockade och inlagda ovan).
 
 
 
 
 
 
 
 
1 kommentar
Eva

Vilket underbart tålamod du har med dina hästar!

Svar: Tack! Tänker att det nog är den lättaste vägen fram. Min utgångspunkt är alltid att försöka förstå dem bättre och på så sätt göra rätt. Tror att hästar väldigt sällan är dumma, men att vi ibland sätter dem i svåra situationer.
Helena