Är du verkligen veterinär?
"Du verkar väldigt ung - är du verkligen veterinär?" Jag glömmer aldrig frågan jag fick som helt ny veterinär, inte 25 år fyllda. Jag kunde svara med stolthet att jo, det var jag. Och samtidigt bära med mig osäkerheten om att inte räcka till, inte kunna allt, inte vara så bra som de äldre kollegorna.
De där frågorna och antydningarna om att jag var väldigt ung gick fort över, fortare än vad jag blev äldre. Antagligen för att jag växte in i yrket och rollen som veterinär. Insåg att det fortfarande fanns massor att lära när jag själv hunnit vara veterinär i mer än tio år, men ändå tryggare i rollen. Och glad att jag inte visste tio år tidigare vad jag inte visste då. Nu har jag varit legitimerad veterinär i mer än halva livet, eller arbetat som veterinär kanske man ska säga.
Och frågan om jag verkligen eller fortfarande är veterinär kom igen i en annan tappning, långt senare. Det var när jag lämnade det praktiska arbetet inom djursjukvård och började arbeta på myndighet. Var jag verkligen veterinär ändå, eller som någon sa "Nu när du inte är veterinär, få du ändå skriva ut recept?"
Jo, veterinär var jag ju även i den yrkesrollen. Veterinär är så mycket mer än att bota akut sjuka djur. Veterinärer arbetar på myndigheter, inom livsmedelssäkerhet, med forskning, som lärare och chefer och väldigt mycket mer. I de flesta fall använder de sig av samma yrkeskunskaper i lite olika varianter, och har samma grundutbildning. Årets veterinär 2018 blev en man som arbetar med livsmedelskontroll och som har gjort enastående insatser för att komma åt fusk med mat. Kanske inte det som gemene man töänker först på, men samtidigt något som verkligen är viktigt för alla. Jag är glad att han fick priset.
Ibland är det skönt att komma ifrån alla förväntningar, som man delvis gör när man byter roll som veterinär. Om folk inte tror att man kan skriva ut recept på p-piller eller fästingmedel till katten, så slipper man också många förväntningar om att man vill ta hand om folks sjuka djur dygnet runt. När man är i tjänst så är det sälvklart, men på andra tider så har även veterinärer ett liv och ett behov av att få sova. Jag kanske är veterinär, men också förälder, maka, hästägare och som alla andra kan jag vara trött, stressad eller fullt upptagen med något annat.
Det är fantastiskt att kunna hjälpa människor med deras djur, kunna lösa ett problem, stilla oro, eller till och med att få hjälpa till sista vilan, slippa lidandet. Och så gott som alla veterinärer jag känner vill verkligen hjälpa och göra bra. Många slår nästan knut på sig själv för att klara att möta alla dessa förväntningar och göra så bra som de kan.
Och ändå går det förstås inte alltid att klara det. Ibland är de sjuka djuren många på en gång i samma område. Veterinären måste prioritera, göra val mellan sjuka för att göra så bra det går för så många som möjligt. Ibland många mil emellan de olika sjuka djuren. En ko med förlossningsproblem, en häst med kolik och så en ko som fått kalvningsförlamning och en hund som kräks.
När man då försöker göra så bra man bara kan, så måste man fråga djurägaren lite mer. Veta när koliken började, lite mer precis hur hästen mår och så. För att veta så mycket man kan och prioritera. Det behöver man veta även när man just nu bara har kolikhästen på tur. För just när man lagt på så ringer kanske nästa fall, som är ännu sämre.
Det har hänt att jag blivit utskälld när jag frågat. Istället för svar fått höra att "Du tänker förstås inte komma du heller, ni är lika hopplösa allihop, man får aldrig hjälp". Klart att jag blev ledsen, fast jag förstod att det handlade om stress hos en orolig djurägare. Jag tänkte ju komma, och jag gjorde det.
Förstås är det jobbigt och oroligt att vänta. Men det finns inte hur många som helst att kalla in. Och de lär inte bli fler om hatet över sena veterinärer sprider sig över sociala medier. Om priset inte spelade roll så kunde det finnas fler till hands, kanske. Men det är redan idag svårt att få ekonomi på jourverksamhet. Fast veterinärerna inte alls har topplöner. Och det är tungt att gå jour. Mina pass i tjänst sträckte sig oftast från torsdag morgon till måndag kväll. Jag sov när jag kunde på natten, men ofta blev det lite för lite av den varan.
Jag brukar också fundera på jämförelsen med djursjukvården när jag sitter på sjukhuset. Ofta har jag fått vänta fler timmar än mina "vanliga" akutfall fick. Även här gör de prioriteringar. Även här tror jag att det är vanliga människor som gör så gott som de kan efter de resurser de har.
De allra flesta djurägarna förstår det också när de träffar veterinären. Det är förstås alla de som gör att jag är glad att jag blev veterinär. Nu arbetar jag inte ute hos djuren så ofta längre, på gott och ont, men skillnaden är inte så stor som många tror. För även när man ska bota djur behöver man prata med människorna. Det var nog bland det första jag lärde mig när jag blivit veterinär, och det är en kunskap som ständigt behöver utvecklas. Precis som alla andra veterinära kunskaper. Om man vill fortsätta arbeta som veterinär, och det vill jag ju. För jag gillar djuren och jag gillar deras ägare. För det mesta.
Jag har också fått kommentaren "Va, är hon veterinär!?" Det var inte så illa som man kan tro, utan hände när min man skulle förklara för liten Unni varför mamma inte var hemma. Efter en lång omskrivning om att djuren kan bli sjuka alla tider och att mamma måste åka ut och hjälpa dem, så tittar den några år gamla dottern (som sett barnprogram om veterinärer) på honom och drar rätt slutsats med ett mycket krångligare ord än han trodde hon kunde!
