Nödrop!
I onsdags lämnade jag Iver ensam hemma en stund medan jag red Aska på ridbanan. När jag hade ridit klart gick jag hem och hämtade honom, så han kunde vara med mig i stallet då jag fodrade. När jag klev in såg jag detta:
Nödanrop! Ivers mat är slut och ingen är hemma och kan fylla på! Men om man bär upp skålen till bänken vid fönstret så kanske matte ser det från ridbanan...
Bra försök, Iver! Jag har ju sagt att han är en hund som gillar att kommunicera.
Han går gärna till sin vän Gustå och knackar på. Han ställer sig vid grinden och viftar på svansen: Får Gustå leka idag?
Om han blir insläppt i trädgården skyndar han sig till dörren och viftar ännu gladare där. På insidan står det oftast en som är minst lika viftande glad. Då är det ingen nöd, utan sann lekglädje.
Men sedan är han trött. Är nog bara nyttigt!
