Starkare?
Två år har gått sedan Peppe dog. Långt och kort på samma gång.
Många minnen finns kvar. Andra är suddiga. När jag tänker tillbaka på tiden då, för två år sedan, står en del händelser knivskarpt klara. Annat minns jag dåligt hur det hängde ihop.
Kanske var det så mycket då i varje stund att tiden och kraften att sortera alla intryck inte riktigt fanns.
Jag ofta fått höra hur stark jag var. Både i det dagliga och att försöka ta tillvara varje dag och varje stund så bra det gick just då.
Men kanske allra mest i hur vi orkade att vara öppna med hur det var. Inte allt. Men väldigt mycket. Vi delade öppet om den nattsvarta diagnosen och urusla prognosen.
Inte alla vill det. Inte alla måste eller ska det heller. Men för oss var det bra.
Kanske var det starkt, eller så var det bara vårt val. Vi var eniga om öppenheten. Och den hjälpte oss mycket.
Ibland ledde den till tårar. Men allra mest blev det så att det blev lättare i stunden, faktiskt. För även om man berättat hur illa det är kan man få skratta, få göra roliga saker och ha det bra.
Peppe fick väldigt många besök under sina sista månader. Ibland av människor han inte träffat på länge. Det betydde mycket för honom. Jag tror även för dem. För mig, och för honom, var de besöken viktigare än vilka som kom till begravningen.
Inte så att en begravning inte är viktig. För det tror jag den är. Men det är sorgligt om det är först då som någon vågar säga vad en människa betyder. Då när det är för sent.
Jag är inte säker på att jag är eller var så stark som många trodde eller sa. Vad har man för val? Man orkar mer än man tror, klarar mer än man visste, om man måste.
Och inte vet jag om jag är starkare nu. Men lite klokare tror jag. Bättre på att skilja smått och stort, bättre på att runda energitjuvar och att glädjas åt varje dag.
En dag i taget. När det är svårt, och när det är härligt. Inte svårare än så, men svårt nog.