Distraherade
Ingemar och jag hade inte kommit längre än till frukosten när jag plötsligt fick syn på Ella och Aska som kom galopperande.
Det var en så vacker vintermorgon med frost, och i motljuset blev bilden nästan magisk. Det ångade ur näsborrarna på Aska, som lydigt saktade av, fast hon tyckte det var onödigt.
Ella styrde över diket och Aska tog chansen att hoppa. De kom med raska steg över gräsmattan mot fönsterna i vardagsrummet och Gustå skuttade glatt omkring dem.
Våra hundar skyndade mot fönstret, och vi med. Alla kollade på besökarna, och jag gläntade på fönstret för att byta någr ord.
Eller nästan alla då... Estelle hade länge kastat hungriga blickar mot korven på frukostbordet. Hon hade förstås inte missat ett så bra tillfälle.
Halva korven var kvar på golvet, och Estelle slickade sig förnöjt om nosen när jag lyfte upp den. Så kan det gå när man blir distraherad av så fint besök.
