Följa Dourofloden
Sista veckan i februari tillbringade Ingemar och jag i Portugal. Vi kom hem igen tidigt lördag morgon, glada och nöjda. Vi fick underbara dagar och unika minnen. Flera av dem kommer jag tillbaka till i egna blogginlägg efterhand.
Idag blir det en kort överflygning om veckan, och sedan kommer jag dyka ner i olika delar, uppblandat med lite andra inlägg.
Inte minst fick vi uppleva djur och natur på ett sätt som vida överträffade våra förväntningar. Min goda vän Anna, som jag träffade som tonåring tack vare hennes ponny Smedhults Beata, och som gästbloggat här flera gånger, hade hjälpt oss med planeringen. Tack vare goda kontakter och tur med vädret blev resan enastående.
Vi flög till Porto, och efter incheckning på ett mysigt hotell i de gamla delarna av staden, åt vi middag med Anna och hennes man Pedro. Lokala specialiteter smakade bra efter resdagen.
Sedan hade vi två dagar i Porto och staden Gaia som ligger mittemot, på andra sidan av Dourofloden. Vi följde floden till havet och såg Atlantens höga vågor, och kände sanden under fötterna. Museispårvagn tog oss tillbaks igen.
Efter den tredje natten på det lilla fina hotellet alldeles nära floden och utsikt mot en trång gränd, tog vi hyrbil österut. Vi åkte längs med, men inte helt intill, Dourofloden.
Landskapet var hisnande vackert och väldigt bergigt. Terrassodlingar med vin och oliver, men annars mest sten.
Vi svängde av stora vägen för att sträcka på benen och fick syn på dem: de blommande mandelträden. Precis rätt tid att komma och se dem, och de var verkligen något extra. Till och med för mig som är bortskämd med körsbärsblom.
Nästan framme mötte vi Coafloden som löper ut i Duorofloden. Där fanns ett museum som visade upp bland annat de hällristningar man hittat i området och som gjorde att det aldrig blev något av ett planerat dammbygge där. Tanum och de svenska ristningarna nämndes också.
Vi åkte nästan till spanska gränsen och letade oss upp till ett hotell byggt i en gammal borg, Casa da Cisterna vid Castelo Rodrigo. Förutom ett spektakulärt boende fick vi ett kungligt mottagande av ägarna Ana och Antonio. Varje kväll kunde vi beställa trerätters middag (eller ofta flera små förrätter, så kanske snarare fyra rätter då) och på dagarna tog Antonio oss ut till naturreservat och ett djurliv vi aldrig hade kunnat hitta själva.
Jag tror att ni redan förstår varför fortsättning måste följa. Jag ska bara se i vilken ände jag börjar. Med det bästa tänkbara resesällskapet fick jag minnesvärda dagar som ger inspiration att leva på.
Inte minst fick vi uppleva djur och natur på ett sätt som vida överträffade våra förväntningar. Min goda vän Anna, som jag träffade som tonåring tack vare hennes ponny Smedhults Beata, och som gästbloggat här flera gånger, hade hjälpt oss med planeringen. Tack vare goda kontakter och tur med vädret blev resan enastående.
Vi flög till Porto, och efter incheckning på ett mysigt hotell i de gamla delarna av staden, åt vi middag med Anna och hennes man Pedro. Lokala specialiteter smakade bra efter resdagen.
Sedan hade vi två dagar i Porto och staden Gaia som ligger mittemot, på andra sidan av Dourofloden. Vi följde floden till havet och såg Atlantens höga vågor, och kände sanden under fötterna. Museispårvagn tog oss tillbaks igen.
Efter den tredje natten på det lilla fina hotellet alldeles nära floden och utsikt mot en trång gränd, tog vi hyrbil österut. Vi åkte längs med, men inte helt intill, Dourofloden.
Landskapet var hisnande vackert och väldigt bergigt. Terrassodlingar med vin och oliver, men annars mest sten.
Vi svängde av stora vägen för att sträcka på benen och fick syn på dem: de blommande mandelträden. Precis rätt tid att komma och se dem, och de var verkligen något extra. Till och med för mig som är bortskämd med körsbärsblom.
Nästan framme mötte vi Coafloden som löper ut i Duorofloden. Där fanns ett museum som visade upp bland annat de hällristningar man hittat i området och som gjorde att det aldrig blev något av ett planerat dammbygge där. Tanum och de svenska ristningarna nämndes också.
Vi åkte nästan till spanska gränsen och letade oss upp till ett hotell byggt i en gammal borg, Casa da Cisterna vid Castelo Rodrigo. Förutom ett spektakulärt boende fick vi ett kungligt mottagande av ägarna Ana och Antonio. Varje kväll kunde vi beställa trerätters middag (eller ofta flera små förrätter, så kanske snarare fyra rätter då) och på dagarna tog Antonio oss ut till naturreservat och ett djurliv vi aldrig hade kunnat hitta själva.
Jag tror att ni redan förstår varför fortsättning måste följa. Jag ska bara se i vilken ände jag börjar. Med det bästa tänkbara resesällskapet fick jag minnesvärda dagar som ger inspiration att leva på.
