Gästblogg:Hästhistoria kring en bild 1

Jag fick ett vykort med ett gammalt foto från min goda vän Anna nyligen. Anna bor i Portugal sedan många år, men är född i Skåne,och har gästbloggat här flera gånger tidigare. 

Fotot visade två russ på ridtur, och var från 1950-talet. Jag tänkte att det ville fler se,och frågade Anna om lov. Hon var positiv och mer än det. Så jag fick direkt en bild till och en berättelse kring den. Plus en utveckling om bilden med russen, som kommer som nästa inlägg. Så en liten cliffhanger blir det idag. Tack för intressanta inlägg, Anna!

Så här skriver Anna:

Någon gång i början av 1950-talet fick min pappa, då i nedre tonåren, sin första kamera. Det var en lådkamera som han skickade efter på postorder. När jag började gå igenom alla de papper han lämnat efter sig hittade jag till min stora förvåning och glädje negativen till de bilder han tog från allra första början.

Jag har nu tagit tillfället att få dem digitaliserade så att de går att se i större format än den 6x9 cm som finns i fotoalbumet. När jag skickade ett av dem som vykort till Helena frågade hon om hon fick lov att publicera det här på bloggen. Det går förstås bra. Det är roligt om bilderna kan komma fler människor till glädje än mig och de få som var med då och som fortfarande är i livet.

Min far, Jan Olsson, växte upp omgiven av hästar på Branstaholms gård i Skåne. Hästlivet på gården hade länkar bakåt i tiden genom de ardennerhästar som fortfarande drog plog och självbindare, men var också i framkanten i den utveckling som skulle leda till den ridverksamhet vi ser idag, med ponnyer och varmblodshästar i ridsport. 

Så med bilderna kommer ett stort stycke hästhistoria. Helena och jag har kommit överens om att det finns utrymme att dela med sig av en del av de här minnena här på bloggen, efter hand som jag hinner skriva något. 

Så småningom uppgraderades kameran och det finns färgbilder från 1960-talet. Bilden här är från en hubertusjakt på Övedskloster i Skåne. Hästen som hoppar är Junker Marius med min farbror Stig Olsson på ryggen. Nästa ryttare är Torsten Pehrsson som fortfarande idag vid 80 års ålder är verksam vid Stall Kilhult. På den tiden hade varje ryttarförening sin egen färg på ridjackorna. De bruna jackorna som både Stig och Torsten bär hör till Färs Härads Ryttarförening som var arrangör för jakten.

3 kommentarer
Anna O

Utan att vilja bli klimatförändringsförnekare kan jag också konstatera att även för 60 år sedan kunde en dag i början av november vara riktigt härlig i Skåne. Att döma av bilderna från före och efter jakten behövdes knappast varmare kläder än skjorta och ridjacka. Men man kan tycka att ryttarna i alla fall kunde ha kostat på sig att ha hakremmen nere på hjälmarna!

Svar: Mm, jag tänkte också lite på det med hjälmar och och hur mycket som hänt till det bättre på det området. Men på tal om klimat och miljö så var det väl så att de flesta på den tiden red till träningar, tävlingar, jakter och allt - också stor skillnad.
stuterikry.blogg.se

Anna O

Ja, det var onekligen ett mer miljövänligt sätt att ta sig till aktiviteterna! Jag är ganska säker på att man hade kommit ridande. Av de två ryttarna jag känner igen här hade den ene högst två kilometer, den andre nog närmre fem, till startplatsen.

Svar: Det är ju helt rimliga avstånd. Är säkert en utopi idag, men ibland undrar man om det är vettigt att köra så långt för tävling.
stuterikry.blogg.se

Anna O

Jag håller absolut med! Ur samtidsvinkeln är det här något jag reagerar på idag vad gäller ridsporten. Ur det historiska perspektivet finns det en hel del att skriva om det här! När jag var stor nog att komma ihåg något var det redan en ny epok när alla hade transport (eller lånade någon) och körde själv. Men 1977 fick jag åka med i sulkyn när pappa körde till hingst! Det var en Flyinge-hingst som stod stationerad kanske fem kilometer bort. Vi hade aldrig någon egen transport, och en så kort sträcka var ju helt rimligt att hästen kunde ta sig för egen maskin. Från de föregående årtiondena finns många historier om att transportera hästar genom att leda dem, leda vid cykel, till slut bli trött på att gå och sätta sig upp på en häst som inte var riktigt inriden, osv. Jag får se vad jag kan vaska fram!

Svar: Det är intressant och något jag tänkte på när vi i Dimbo hittade ett drygt hundraårigt diplom för deltagande i hästutställning i Falköping. Ardennern hade garanterat fått gå dit och hem, troligen framför vagn. Drygt två mil enkel väg.
stuterikry.blogg.se