Belönas bra ridning?
Hemska bilder och filmer har kommit fram den senaste tiden. Hästar som misshandlas av kända elitryttare väcker känslor och reaktioner. Jag hoppas att det ska leda till att det blir bättre.
Men jag tror att vägen dit är lång. Jag har skrivit om detta tidigare, bland annat här: stuterikry.blogg.se - Där konsten slutar...
Vilken utrustning man använder och får använda, är en del av frågan. Det har jag tagit upp även här: stuterikry.blogg.se - Regler om utrustning
Men ännu mer intressant kan det vara att kolla hur domarna dömer vid tävling. Följer de anvisningarna som de ska, så att hästarna kan vara de "happy athletes" som det anges att ska vara målet? Drar de ner betyget när hästens huvud hamnar bakom lodplanet eller när hästen visar andra tecken på obehag som att slå med svansen eller göra avvärjningsrörelser med munnen?
Det har nyligen publicerats en forskningsartikel om detta, där de studerat hästars huvudposition och tecken på obehag vid framridning och tävling i dressyr Grand Prix special i Tyskland. 49 starter ingick i studien, och förutom att registrera hur hästarna betedde sig så jämfördes detta också med domarnas poäng.
Det var mer vanligt att hästar gick bakom lodplan på framridning än på tävling, 11 % respektive 5 %. Hästarna visade oftare tecken på konfliktbeteende eller avvikande munrörelser när de gick bakom lod än annars.
Däremot kunde man inte se någon sådan korrelation när de slog med svansen. Men det betyder förstås inte att detta är oviktigt, för det kan ju visa sig hänga samman med något annat som orsakar obehag som till exempel användning av sporrarna.
Allra mest spännande var det att se hur de studerade avvikelserna påverkade beödmningen. Tyvärr var resulatet nedslående, om än kanske inte förvånande. De hästar som visade tecken på sämst välfärd, genom dessa beteenden, fick högre bedömning av domarna.
Det finns alltså massor att jobba med om dressyr och ridning ska ha en framtid som trovärdig och hästvänlig. Att arbeta i harmoni och samarbete med hästen, att minnas att våld aldrig är vägen vidare borde vara självklart. Men där är vi inte, inte än. Vi behöver stå upp för kärleken till hästen och bli riktiga hästvänner.
Vill du läsa mer så är hela artikeln här;
Det här är jätteviktigt och väldigt sorgligt att det är som det är - fast förstås bra att det nu diskuteras. I aktiviteter där bedömningar spelar en stor roll hänger så mycket på hur bedömarna agerar. För mig är det här med dressyren samma trista historia som en del av avarterna i forskningen. I bägge fallen en tendens att vilja visa det spektakulära och komma dit snabbare. Och när det då belönas dessutom...
Om det är något som jag verkligen har fått med mig hemifrån så är det att saker och ting ska göras ordentligt från grunden. Det gäller allt, även ridning. Nu är jag ju i sanning inte någon särskilt skicklig ryttare, men jag har i alla fall haft förmånen att få med mig goda ridtraditioner. De ridinstruktionsböcker min pappa alltid har hållit högst är helt baserade på detta att samling ska komma bakifrån och underifrån, och aldrig genom att dra ihop hästen. Att han alltid sagt så och tänkt så kommer alldeles säkert från den tradition han blivit tränad i, antagligen ur den svenska kavalleritraditionen, för det var väl därifrån instruktörerna kom till de lantliga ryttarföreningarna på 1940/50-talet. Jag har tänkt på det också när jag läste den här instruktionsboken som du fick, och som har så mycket klokt och bra om hästhantering. Nu är studien du hänvisar till gjord i Tyskland men antagligen är det inte radikalt annorlunda i Sverige idag.
Det jag tror jag försöker säga här är nog delvis riktat till dina ord "Att arbeta i harmoni och samarbete med hästen, att minnas att våld aldrig är vägen vidare borde vara självklart. Men där är vi inte, inte än" - för det är ju inte att ridsporten började i brutalitet och nu har den långsamt blivit bättre! Riktig ridkonst i harmoni och samarbete har alltid funnits, tror jag. Hur är det nu det står i ridhuset på Strömsholm - Där konsten slutar tar våldet vid!