Orättvist?
Jag sökte upp ett inlägg som jag skrev för snart fyra år sedan. Det handlade om att välja.
Att välja glädje är inte lätt alla dagar. Och visst är det som jag skrev då. Man lyckas inte i alla stunder. I varje fall inte jag.
Samtidigt kan jag se i backspegeln att det avstampet jag gjorde den där junidagen på kurs - det hjälpte mig sedan. Föga anade jag vad som skulle komma, om inte alls så länge. Bara ett drygt halvår senare skulle vi få Peppes första cancerbesked, och lite senare ett till.
Jag läste rätt långt senare Kay Pollaks bok Att välja glädje. Den säger egentligen det som han sa. Men hans förmåga att förmedla sitt budskap, ställa de rätta frågorna, se en i ögonen - det lyckas inte riktigt boken göra.
Det var säkert inte bara insikter från den dagen som gav oss och mig kraft genom många svåra dagar som kom. Men jag är ganska säker på att det var hjälpsamt.
Att så tydligt bli medveten om sitt eget val, sitt eget ansvar. Även i svåra stunder kan man välja. Man kan välja vad man gör, hur man agerar. Och man kan välja på hur man ser på saker.
Jag tänkte på det nyss när jag nåddes av ett dödsbud. Allldeles för tidigt och ofattbart sorgligt. Inte en nära vän, men jag blev ändå berörd.
Kommentarerna strömmade in på Facebook. Många skrev "orättvist".
Jag förstår hur de tänker. En god människa fick ett för kort liv. Hon är saknad och hade haft mycket kvar att ge.
Men ändå. Vilken tur att det inte är rättvist när någon drabbas av cancer eller annan dödlig sjukdom.
Det är sorgligt och svårt. Och hela livet är väl orättvist. Ingen har lovat oss rättvisa.
Men vi har fått lov att välja. Att välja att ta en dag i taget, eller en liten stund. Att njuta när livet leker. Att ta sig igenom när det är svårt. Men även i det svåra får vi lov att välja glädjen, och hitta de små ljuspunkterna. Det försöker jag ta med mig.
